Vad som avtecknar sig i backspegeln är dömt att försvinna, och ju otydligare det förgångna ter sig desto mer förföriskt skimrar det i minnet. Otaliga är de verk där medelålders män minns cykelfärder, fjärilshåvar och fiskespön, tonårsförälskelser och andra förströelser som i ett nostalgiskt återsken tilldrar sig någonstans långt borta i en förlorad värld.
Men om ens uppväxt tilldrog sig i ett land som sedan dess förpassats till historiens skräpkammare? Om det var en diktatur, omgärdad av taggtråd? Om man vantrivdes och ständigt bara längtade bort?
Recension av Durs Grünbein, Åren på zoo:
https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-suggestiva-minnen-fran-dresden-i-aren-pa-zoo/
Jens Christian Brandt 
Lite långa meningar för en svensk meningsbyggnad. Dürs Grünbein är inte heller ‘pratig’ i sina dikter.