This means nothing to me (Oh, Vienna)

Ett av det underbelysta åttiotalets mest underbelysta gåtor är väl att en engelsk popgrupp i början av årtiondet lyckades sälja enorma mängder skivor genom att tillbe (eller låtsas tillbe) en stad som i ena andetaget kallades so mystic and soulful bara för att i nästa avfärdas med orden It means nothing to me. Oh Vienna, som sagt.
Jag vill uppmärksamma eventuella läsare under fyrtio år på det här stipendiet (scroll down for English version):
http://www.artists-in-residence-austria.at/go/ZDY5MjMyNG
Man måste, står det i det finstilta, foga sig i gällande Hausordnung och undvika att insmuggla husdjur eller partner på rummet; i gengäld ingår då till och med die regelmäßige Reinigung der Wohnräume. Om jag hade åldern inne skulle jag inte tveka en sekund. (Och för korrekthetens skull: stipendiet är inte knutet till Wien utan gäller, vad jag förstår, hela Österrike.)
Simmerskan på bilden: geniala Hedy Bienenfeld-Wertheimer.
https://de.wikipedia.org/wiki/Hedy_Bienenfeld

Annonser
Publicerat i Österrike | Märkt , , | Lämna en kommentar

Emma Asp: ”Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte”

Det är rätt sent i Emma Asps ­debutnoveller. Ofta har det värsta redan hänt. Om andra samtidsförfattare målar dystopiska bilder av en värld på glid mot stupet, så är katastroferna – de små och stora haverierna, särskilt de mellanmänskliga – här redan historia. Återstår reträtten, flyktförsöken, avskedsbreven.

Löftesrik novellsamling:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/litterar-snapchat-snyggt-men-val-polerat/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt | Lämna en kommentar

Om sextanter och andra navigationsinstrument: replik om Thomas Mann

Om min (mestadels) välvilliga recension heter det, mot slutet av Gedins inlägg, att den ”tyder på en både historisk och litterär okunskap som är ovärdig vår kultur”. Så kan det givetvis förhålla sig. Men faktum är, vilket Gedin mångordigt och konsekvent förtiger, att jag uttryckligen kallade boken ”dokumentärroman”. Mycket tydligare kan man knappast ange att det rör sig om en subjektiv tolkning, material arrangerat efter författarens säkert godtyckliga men allt annat än ointressanta principer.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/hapnadsvackande-tolkning-per-gedin-fortiger-med-manga-ord/

Liljan på bilden  är den undersköna Rialto, en orientalisk solitär som visat sig förbluffande resistent mot liljebaggar, försommarens frostnätter och andra faror som lurar på nordliga breddgrader.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

The Amazing Family: Thomas Mann köper julklappar

Passionerat försvar för Thomas Mann & The Amazing Family:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/missvisande-och-nedsattande-om-familjen-mann-i-ny-biografi/

Bortsett från de många omrimligheterna (jag har aldrig anklagat Thomas Mann ”för att inte bara ha drömmar om pedofili utan dessutom för att inte fullborda dem”), bortsett också från att inlägget använder sig av den illvilliga och antiintellektuella strategi som numera är gemensam för vithåriga äldre herrar, självutnämnd höger och vänster samt näthatets unga stormtrupper, nämligen att misstänkliggöra alla referat (refererar man något som skrivits ska det alltid tolkas som att man är införstådd med utsagan), bortsett från detta och minst ett dussin andra felaktigheter uppskattade jag att ta del av Per Gedins personliga minnen av familjen Mann. Det är hans minnen, de är värdefulla, och ingen sentida författare kan ta dem ifrån honom. Dessutom är det ett stycke kulturhistoria, dessa vagt sepiafärgade hågkomster från den årliga tebjudningen för båda mina föräldrar i villan i Kilchberg vid Zürichsjön.

Samtidigt (och detta är inte kritik, bara ett vemodigt konstaterande) grumlas bilden av att den inte är ny. Originalitet är alltid svårt att uppnå; omedvetet imiterar vi andra, omedvetet imiterar vi (ofta) även oss själva. Redan medan jag läste texten tyckte jag mig höra ett eko av en annan, liknande (eller nästan identisk) text. När jag konsulterade DN-arkivet hittade jag det här:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/fel-bild-av-sigrid-hjerten-skymmer-hennes-minne

Den gången (januari, 2016) var det alltså ”fel bild” av Sigrid Hjertén som var problemet. Författaren Karin Johannisson hade, ungefär som Thomas Mann-biografen Tilman Lahme, dristat sig till att tänka samman kulturhistoria, sociologi, psykoanalys och ekonomi för att forma en bitvis ny bild av en känd konstnär. Per Gedin reagerade med bestörtning. Eller kanske rättare: med exakt samma retorik som i fallet Lahme/Mann. I polemiken mot min recension återfinns den oundvikliga formeln ”känner inte igen mig”, ett argument som i angreppet på Karin Johannisson subtilt varieras med orden: Den bild Johannisson ger av Hjertén stämmer föga överens med min. Sedan följer ett ettrigt stycke där den misshagliga skribenten (Johannisson, jag själv) pådyvlas alla möjliga intellektuella och moraliska brister, bland annat en osund närhet till de inblandade förlagens marknadsföringskampanjer. När detta är överstökat går ridån äntligen upp för den pastorala tablån: bilden av hur det egentligen förhöll sig. Thomas Mann som köper julklappar till familjen. Sigrid Hjertén i södra Frankrike med den gemensamma bilen på utflykt med några vänner.

Det är mycket vackert, lidelsefullt och efter avslutad lektyr förstår man hur fel Johannisson har (och hur vilse hon letts av feministisk teoribildning) när hon tror att Beckomberga och lobotomi med dödlig utgång automatiskt betyder privat olycka. Övertygande visar Gedin tvärtom att man inte bör övertolka: man kan vara dödligt lobotomerad och ändå väldigt nöjd med livet.

Jag har skrivit en replik på Gedins replik. Den kommer i morgon (fredag) eller möjligen på måndag i DN och berör inte punkterna ovan, utan något jag uppfattar som väsentligare. Nämligen traditionen (eller genren) Tilman Lahme skriver i, en typ av text som Gedin missförstår (eller låtsas missförstå).

 

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Den röda blazerns tidevarv: om Angela M

Ny svensk biografi om tyska förbundskanslern:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/kunnigt-om-merkels-tyska-host/

Mot slutet av artikeln kommer jag in på ett fenomen som fascinerade mig i början av sommaren, diskrepansen mellan de svenska och tyska återblickarna på Helmut Kohls karriär. Den bästa tyska artikeln på temat:

http://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2017-06/helmut-kohl-intellektuelle-nachruf

All the dreams we held so close. Tori Amos kommenterar höstens tyska val:

Publicerat i Tyskland | Märkt , , | 1 kommentar

The Amazing Family: om Thomas Mann och hans dysfunktionella dynasti av depressiva genier

Man vill inte veta vad som doldes i garderoben hemma hos mannen som upphöjde pressvecket till konstnärlig princip. Eller också är det precis vad man vill.

Tilman Lahmes porträtt av familjen Mann. En dokumentärroman om medberoende och nedvärvda neuroser:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/en-ren-familjeangelagenhet/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , | 3 kommentarer

Ave Maria

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Sista sommaren: Om Giorgio Bassanis ”Den förlorade trädgården

En av förra seklets vackraste romaner. Och tillsammans med The Great Gatsby och Tjechovs Duellen världslitteraturens konstnärligt mest övertygade försök att gestalta skenbart ändlösa sommardagars melankoli.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/natten-sanker-sig-over-europa/

Mer om Bassani här:

https://jenschristianbrandt.wordpress.com/2017/06/26/wiener-bicycle-club-arthur-schnitzler-och-konsten-att-cykla/

På bilden avspeglas min arbetssituation denna obeslutsamma sommar då molnen skiftade mellan dur och moll och skrivbordet alltid var upptaget av den store virtuosen.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Skuggan över samtidsidyllen: Morden i Midsomer

Problemet som Barnaby denna säsong ställs inför är att just den där orörda platsen som Midsomer förkroppsligar nu blivit politiskt högaktuell. När vår tids folktribuner målar upp en bild av hur samhället hade kunnat se ut om inte globaliseringen funnits, om ingen någonsin in- eller utvandrat, om feminismen och individualismen och alla andra jobbiga ismer som bara ställt till det för verklighetens folk aldrig hade uppfunnits; då är det Midsomer som tonar fram. Ett paradis, säkert, för somliga; och ett helvete för andra.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-blodigt-paradis-for-populister/

Bild: ”The Usual Suspect” av Sally Brandt

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vackra solitärer, dova ideologier

http://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-forsvar-for-ratten-att-skriva-prunkande-romaner/

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Förlustprotokollen

Jag ser mig om, skrev Gunnar Ekelöf, och räknar mina segrar, så få, och mina nederlag, så många.

Förmodligen syftade han inte på sina insatser som amatörträdgårdsmästare. Men ändå: den där versen prasslar bland löven när jag går runt i trädgården och summerar säsongens förluster – denna aningen masochistiska syssla (att vilja skaffa sig en överblick och protokollera allt det som inte blommade) som kanske egentligen inte är något att ägna sig åt om man (även utan meditationer över allt som gick förlorat) hyser en viss disposition för vemod och melankoli. Och ändå: jag tyckte om de här förlustprotokollen. Att urskilja vad som försvann. Och vad som förorsakade förlusten.

Observationerna av det som är borta ger vid handen att jag hittills under vår och försommar miste:

till frostnätterna i sena maj: en lilja ”Rialto”
till mördarsniglarna, de skoningslösa: en lilja ”Black Beauty”
till vinden, som då den blåser från hafvet stundom knäcker de spröda stänglar: en L. martagon och en L. bulbiferum
till hare eller rådjur: åtskilliga tulpaner samt en blå riddarsporre ”Black Knight”

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Gnistrande dagar


Trots frostnätterna i sena maj brann de brandgula liljorna (Lilium bulbiferum) med större intensitet än tidigare somrar. Nytt för säsongen var inte bara den yppiga blomningen (med upp till 22 blommor på en och samma planta), utan också variationerna i form och utseende. Jag vet inte vad det berodde på – den nyckfulla väderleken eller kanske att ljusförhållanden sedan förra året ändrats i trädgården då grannens syrenhäck försvann – men det var som om många av brandliljorna bestämt sig för att överge sin traditionella design (den som på engelska heter raceme och på svenska möjligen, men bara möjligen, ”vippa”) till förmån för hittills oprövade, nästan geometriska former.

De brandliljor som inte påverkats av de nya ljusförhållandena (och som växte relativt skyddat för vind och markfrost) såg även i år ut som de alltid gjort – med blommorna utplacerade längs en vertikal linje:

Men alla de andra, de som kantade rabatten kring det gamla äppleträdet, experimenterade istället med horisontella blomställningar (umbel heter formen på engelska och jag tror att jag håller mig till den, eftersom jag uppfattar den svenska terminologin som snårig, vag och motsägelsefull). Blommorna satt alltså hopträngda, förvånansvärt tätt sammanpackade längs vad jag uppfattade som baslinjen i en stiliserad triangel där de ännu nästan gröna, omogna knopparna bildade (den imaginära) spetsen.

Vad man också såg var att brandliljorna inte längre (som tidigare somrar) blommade samtidigt. Utan många av dem avvaktade fortfarande, i en fördröjd och skeptisk hållning, på spaning möjligen efter det sommarljus som ännu inte riktigt visat sig.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , | Lämna en kommentar

Wiener Bicycle-Club: Arthur Schnitzler och konsten att cykla

Den 13 juni 1893 börjar Arthur Schnitzler på körskola. Han är då 31 år gammal, betraktas redan som den österrikiska litteraturens kanske största löfte, och fordonet han denna sommar ämnar lära sig behärska är cykel. Eller som det hette i dåtidens Wien: Bicycle. För att få trampa runt på en sådan krävs körkort och Schnitzler är en energisk, målmedveten elev; redan efter sex veckors undervisning klarar han uppkörningsprovet.
Som alla nyfrälsta vill han att omgivningen ska dela hans entusiasm och liksom han själv överge de trånga, hästdragna spårvagnarna och istället susa fram på två hårt pumpade däck. Förmodligen är han mycket övertygande; det dröjer bara några månader så cyklar nästan hela den österrikiska kultureliten.

Gästkrönika i SKMA Nyhetsbrev juni 2017. Om Schnitzler, Theodor Herzl och Giorgio Bassani (vars magnifika roman Den förlorade trädgården återutges av Modernista senare i sommar).

http://skma.se/blogg/2017/06/jens-christian-brandt-cyklisterna/

Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Världen av i går – temakväll på Goethe

Den 23 augusti arrangerar Goethe en temakväll om tyskt trettiotal, litterär nostalgi och renässansen för länge bortglömda (eller försummade) författare som Hans Fallada och Stefan Zweig.

https://www.goethe.de/ins/se/sv/ver.cfm?fuseaction=events.detail&event_id=20999179

Återkommer till det här arrangemanget då dagarna blir kortare och ferierna går mot sitt slut. Samtidigt vill jag redan nu säga att detta är något jag länge hoppats på, möjligheten att på lämplig estrad fånga upp tendenser av det här slaget och belysa dem ur oväntade perspektiv. Mycket fint initiativ av Goethe-Institutet i Stockholm. Wir sehen uns im Spätsommer.

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur | Märkt , , | 3 kommentarer

Sommarnationalism på nordliga breddgrader

”Hemma” kan betyda så mycket; ett diffust men vidsträckt territorium som inkluderar radion på fönsterbänken, men även krusbärsbuskarna eller båtbryggan nere vid sjön två kilometer bort.

I alla fall har folk alltid stövlat omkring i det där duggregnet som också är en del av svensk sommar och på spillningen i rabatten konstaterat att en räv flyttat in och vid åsynen av de halshuggna tulpanerna på snittet kunnat avgöra om det var haren eller rådjuren.

Med anledning av nationaldagen – min lovsång till svensk sommarnationalism:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/din-sol-din-himmel-dina-angder-grona/

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Koordinater i det förflutna: om Georges Simenon

”Två unga män hade en gång bott på denna gata, mittemot ett skrädderi. Det var på den tid då man ännu bar styva löskragar och cylinderformade manschetter – Maigret hade haft tvättbara, av gummi eller gummityg, han mindes dem fortfarande.”

Omläsning av en trio Maigretdeckare:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/kommissarie-maigret-gor-motvillig-entre-igen/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I afton kallt krig

 

I afton är det svensk premiär för det tysk-engelska tv-dramat Berlin – under samma himmel, en nostalgisk blick i backspegeln på kalla krigets delade Tyskland. Som titeln antyder är skådeplatsen Berlin, gränsövergångarnas och passkontrollernas i fyra rivaliserande sektorer uppstyckade stad. Vad som är häpnadsväckande – efter alla år, efter alla decennier – är att den egentliga huvudstaden fortfarande är så extremt underexponerad.
I nästan femtio år regerades Västtyskland från en småstad vid Rhenstranden, men obegripligt nog har författare och filmare aldrig brytt sig om att skaffa visum till detta fascinerande mikrokosmos. De enda författare som verkligen insett hur mycket litterär potential det fanns i Bonn var John le Carré och Wolfgang Koeppen – och den senare är (om jag förstått saken rätt) aldrig ens översatt till svenska fast många tyska litteraturkritiker rankar honom (före Böll och Grass) som den kanske skickligaste uttolkaren av efterkrigstidens Tyskland.
Citatet ovan är förstås upptakten till le Carrés A Small Town in Germany från 1968. Med reservation för den svenska översättningens lätta fyrkantighet (”som närmast liknade hårlösa möss”); det här är ändå en fantastisk blick. Och vilka bilder: ”en Balkanstad, pittoresk och gåtfull, överdragen med spårvagnsledningar.” Och: ”… ett mörkt hus där någon hade dött, ett hus klätt i katolskt svart och bevakat av poliser”.
I efterhand blir le Carrés teckning som graffitin i Pompeji: aktörerna är borta, vinstugorna och bordellerna ruiner, och allt som påminner om intrigerna, transaktionerna, dramerna är de där inskriptionerna i bortvittnade murar.
”… tystnaden följde efter dem som ett kölvatten”.

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , | 8 kommentarer

Helikopterrånet

 

 

Recension av Jonas Bonniers Helikopterrånet:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/mjuklandning-stark-thriller-om-ett-spektakulart-ran/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Trädgårdsnotiser i maj

1) Happiness, deklarerade John Lennon revolutionsåret 1968, is a warm gun. Man vet att man åldrats betänkligt när man många decennier senare ertappar sig själv med att tänka att lyckan är en rostig skottkärra full med hästskit.

2) Strödd över rosorna liknade gödseln flagnad förgyllning. Kanske kunde man ur den iakttagelsen utvinna en eller annan estetisk visdom, ett alkemistiskt credo: ville man skapa något vackert var det först nödvändigt att dra på sig gummistövlarna och uppsöka en hage där sävliga hästar föregående sommar sakta tuggat i sig stora mängder klöver.

3) I den nu gödslade rabatten noterade jag förra året på 1 maj ett demonstrationståg där tre tulpaner under blossande röda fanor tågade framtiden till mötes. Jag minns att jag såg dem och tänkte på Leonard Cohen: There were three of us this morning, I am the only one this evening… En profetisk association, för i år är det bara en av de röda tulpanerna som blommar: de andra stänglarna är kapade, halshuggna, med ett mycket vasst snitt. Rådjur, kanske. Eller hare.

4) Det amerikanska svaret på halshuggna tulpaner kallas camouflage gardening. Man döljer det man värnar om bakom en ridå av aromatiska dofter. Är det en tulpan, en lilja, som ska skyddas så planteras den bakom en förskansning av lavendel, timjan, salvia. Rådjuren blir då, det är åtminstone förhoppningen, förvirrade av ångorna och vandrar vidare.

5) Det finns, numera, en hel del teoribildning kring dessa kamouflageplanteringar. De stora strategerna anlägger sina trädgårdar som bastioner med yttre och inre fortifikationer, lager av doftmurar som ska stå emot nattliga, fyrbenta besökare. Vad som tilltalar mig är kanske likheten med den litterära estetik som ibland förknippas med exempelvis Roberto Bolaño och Ricardo Piglia. All intressant litteratur, brukade dessa latinamerikanska gentlemän hävda, döljer sin egentliga kärna, kamouflerar den och låtsas handla om något annat.

6) Ricardo Piglia skrev ett vackert manifest om hur varje novell gömmer inom sig en annan, hemlig historia; medan Bolaño (i novellen Ett litterärt äventyr) berättar om en författare som under en fest gömmer sig för en annan författare i en trädgård. De båda författarna heter ”A” respektive ”B”, men det är ”B” som är huvudpersonen och ”A” som håller sig gömd och när ”B” så småningom tar sig fram till den plats i den nattliga trädgården där han förmodar att ”A” hållit sig gömd hittar han ingen, men han är övertygad om att någon nyss varit där. Novellen utspelas i Madrid och trädgården tillhör (givetvis) ”en bildad och litteraturälskande” grevinna.

7) Medan jag funderar på om Piglias litterära manifest egentligen är en kamouflerad manual om trädgårdsodling får jag en ingivelse att genomsöka syrenhäcken. Så här års har man alltid problem med att de växter som, i en kamouflerad trädgård, skulle gömmas undan, skyddas från rådjuren eller hararna, själva befinner sig på flykt. Särskilt krolliljorna var begivna på det där; så fort de insåg att det fanns en värld bortom de välordnade rabatterna flydde de in i syrenhäcken, där de (kanske av rädsla för den framrullade skottkärran och dess mindre ädla innehåll) gömde sig bakom draperier av spindelväv och skira årsskott.

8) Mycket riktigt hittar jag två desertörer i syrenen. Man fick gräva upp hela tuvor och tålmodigt återbörda renegaterna till flocken. Säkert fanns det en sensmoral att utvinna ur det med: hur alla drömmar om flyktförsök var fåfängliga och alltid slutade med att man infångades. Och beströddes med en slev hästgödsel.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Je suis ett parfymerat knogjärn. Om antidreyfussarder och andra vålnader på den franska parnassen

Så var det redan kring förra sekelskiftet och så var det, i förbluffande hög utsträckning, under krigsåren och den tyska ockupationen: fransk antisemitism och fascism har alltid haft ett parfymerat stänk av litteratur. Eller annorlunda uttryckt: franska gåspennor har ofta förfogat över en specialmekanism med vars hjälp de snabbt kunnat omvandlas till knogjärn.

I morgondagens DN, men redan nu på nätet:

http://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-bara-i-frankrike-ar-fascismen-riktigt-gammal/

Kan bara understryka vikten av att ofta, helst en gång årligen, läsa om Patrick Modianos Place de l’Étoile.

UPPDATERING: Bättre länk till texten här.

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Maigret och presidentvalet

”Jag har varit clown i tjugo år…”
”Om ni har lust, så kan vi gå in på en bar och ta oss ett glas.”
”Ja, gärna.”

(Svensk översättning av Gunnel Vallquist)

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rwanda 1994: Hastigheten av Jörgen Gassilewski

Recension av Jörgen Gassilewskis roman Hastigheten:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jorgen-gassilewski-hastigheten/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Stora och små stjärnor

Allt oftare ser man att förlagen recenserar litteraturkritikerna. På nätet länkas det till särskilt hyllande recensioner som då kvalitetsstämplas av det utgivande förlaget (”Missa inte XY:s strålande och djuplodande recension”). Extra lyckat blir tilltaget om författaren själv också är inne och gillar panegyriken. På det sättet upprättas, undan för undan, en sällsam hierarki: en ”fantastisk” kritiker är den som hamnar så nära den översvallande baksidestexten som möjligt. En tråkig och framförallt förutsägbar kritiker är den som läser det aktuella mästerverket med en gnutta distans.

Bilden föreställer en storsäljare från vårsäsongen 1928, rosen Sunburst. Den utstrålar, menar jag, något av den introverta melankolin inom det senmedeltida religiösa måleriet, ett helgon som saktmodigt försonas med martyrskapet.

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur, Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Selfie i början av förra seklet

Det var den sommar då modet föreskrev
en venetiansk touch och trädgårdarna intogs
av tankfulla gondoljärer. Du hade just
diagnosticerats med neurasteni
och firade tilldragelsen med halmhatt
och lackskor. Din svåger ordinerade
umgänget med sländor och lavendel,
två timmar dagligen med räfsan,
en koreografi av omtagningar
och knastrande fjolårslöv. Mot slutet
av säsongen borde nerverna vara
perfekt återställda och du själv redo
att återvända till börsparketten,
de hektiska insatserna, spekulationerna
i zink och bomull. Då och då framträdde
ansikten under de upphängda krukornas
hattbrätten, ibland liknade syrsornas sång
sorlet av förebråelser från de kunder
du ruinerat, men du intalade dig
att det var hjärnspöken och skyllde
alla sinnesvillor på hettan
och det låga blodtrycket.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , | Lämna en kommentar

Paris 1794: utmattningssyndrom och fraktionsstrider. Om sista delen av Hilary Mantels revolutionstrilogi

Stora män bör helst ta farväl med stil. När Georges Danton, fransk yrkesrevolutionär och i den rollen ansvarig för omkring fyrtiotusen förmenta regimkritikers död, den 5 april 1794 själv beträder den schavott han skickat så många andra till, passar han på att ge bödeln en sista regianvisning.
”Visa upp mitt huvud för folket”, säger han.
”Det tål att tittas på.”

Recension av Hilary Mantels Broderskap:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/berattargladje-i-skrackvaldets-tid/

*

Und der Soundtrack dazu:

You’re a ghost la la la
You’re a ghost
I’m in the church and I’ve come
To claim you with my iron drum
La la la

https://www.youtube.com/watch?v=q5YHqWqhFkU

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mannen i Damaskus

Så fort kriget är över finns det gömställen och, så småningom, flyktvägar. I oktober 1945 tar sig Josef Mengele via München till en ensligt belägen gård i södra Bayern. Där börjar SS-läkaren, beryktad för sin vana att på tågperrongen i Auschwitz vissla melodier ur ”Rigo­letto” medan han pekade ut vem som skulle sändas till gaskamrarna, jobba som bonddräng. Ungefär samtidigt arbetar Adolf Eichmann som skogshuggare i Nordtyskland och i Ruhrområdets kolgruvor sliter en viss Alois Brunner. Vad trion har gemensamt är att de om några år kommer att hamna högst upp på listan över internationellt efterlysta krigsförbrytare.

Recension av Eric Ericssons och Susanna Wallsténs Mannen i Damaskus:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/fangslande-jakt-pa-en-tyst-bodel/

Ps. Någonting helt annat. Under de senaste dygnen har alla svenska kultursidor publicerat magnifika artiklar om Torgny Lindgren. Eftersom tidsandan (eller kanske snarare vissa folkloristiska traditioner) dikterar att man som kritisk intellektuell, oavsett om man är ung eller något äldre, ideologiskt har sina hjärtklaffar till höger eller till vänster, helst bör tycka att enbart NOLLOR härjar på DN Kultur, vill jag ta tillfället i akt att ödmjukt anbefalla Agneta Pleijels och Jonas Thentes briljanta genomgångar av Torgny Lindgrens gåtfulla universum. Bättre kan man knappast skriva om litteratur…

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Amsterdam – En regnig historia

1.

Amsterdam, i början av mars, var en regnig historia. Fukten och kylan steg ur kanalerna och på Leidseplein slet en illvillig, råbarkad vind paraplyet ur mina händer och under några overkliga sekunder, absurda och evighetslånga, förföljde jag paraplyet där det sakta studsade framför mig på trottoaren, hela tiden precis utom räckhåll, en stiliserad känguru, skapad (inbillade jag mig) av ett gäng inte alltför fantasifulla senkubistiska konstnärer som i väntan på att regnskurarna skulle upphöra designade den sortens varelser av stål och flortunt tyg på närbelägen coffee shop.

2.

Apropå kängurur: Judiska museet ägnade Samuel Jessurun de Mesquita en specialutställning. Han var en av de många konstnärer som inte bestod antagningsprovet till konsthögskolan utan istället fick slå sig fram på egen hand, via omvägar, en krokig karriär som småningom ledde till att han började tillbringa sina dagar på Amsterdams zoo där han framförallt porträtterade ugglor, vadarfåglar, siamesiskt hopflätade pärlvita tvillingduvor och en matt skimrande långnäbbad ibis i spektakulär vårvinterdimma. Sjuttiosex år gammal deporterades han till Auschwitz där han mördades den 11 november 1944. Innan dess hade ockupationsmaktens representanter omsorgsfullt slagit sönder hans ateljé och vräkt ut målningar, gravyrer, skisser – alla de gåtfullt slumrande ugglorna – på gatan, förmodligen i vanmäktigt ursinne över så mycket skönhet och det faktum att sann genialitet alltid (liksom det bortstudsande paraplyet) är utom räckhåll för den som springer efter den (men i gengäld beviljas de sällsynta själar som viger sina liv åt precisa iakttagelser, decennier av hänförda studier, av hägrarnas och skedstorkarnas flykt i skymningstimmen).

3.

Apropå genialitet. Man vet att man åldrats betänkligt när barndomens hjältar förvandlats till pelarhelgon och från sina regnstrimmade ikoner skeptiskt mediterar över den komplicerade matematiskt-existentiella formel enligt vilken vi vanliga dödliga förr eller senare är äldre än dem vi i vår long lost youth såg upp till. Amsterdam är som bekant en labyrint, ett svårgenomskådligt nätverk av kanaler som övergår i andra kanaler, och i regndimmorna passerade jag oräkneliga gånger en modebutik med det cyniska (eller hånfulla) namnet Forever 21.

4.

Apropå cynism: storsäljaren på den flytande tulpanbasaren Bloemenmarkt var föga förvånande tulpaner. Jag avlade ett antal visiter i de beryktade blomsterbodarna och varje gång uppstod samma förväntansfulla trängsel av australienska, tyska, skandinaviska, franska eller amerikanska turister kring drivorna av tulpanlökar. Eftersom de är årsgamla, skördade någon gång under första hälften av 2016, är chansen att de någonsin kommer att blomma försvinnande liten; ett faktum som varken tycktes störa köpare eller säljare. Tvärtom, i takt med att regnet tilltog i styrka tilltog även kommersen; unga italienskor lotsade sina lagom entusiastiska pojkvänner till strategiska positioner på marknaden, beslutsamma polska pensionärer fällde ut sina vässade armbågar, och oroade av den hektiska aktiviteten fimpade även spanjorerna sina på någon coffee shop omsorgsfullt utvalda rökverk och gled, med cannabisångorna som en sakta bortsvävande gloria kring tinningarna, in bland stånden. Allt för att komma över en vara som alltså var aningen gammal redan sensommaren 2016 och då ratades av lokalbefolkningen. Själv hade jag bespetsat mig på att köpa liljelökar i lösvikt. Krolliljor fanns inte, däremot några tigerliljor (av sorten Splendens) som såg löftesrika ut, men jag kände mig osäker på proveniensen, färgäktheten; närmare betraktat låg alla liljelökar huller om buller, utan hänsyn till art eller inbördes rangskillnader, ett slags kollektivism, i linje med tidsandan, som jag inte ville uppmuntra.

5.

När jag lämnade tulpanbasaren regnade det fortfarande och broräckena hade ännu inte gett upp hoppet att Samuel Jessurun de Mesquitas röda ibis skulle svepa in över kanalerna och landa på ett av dem, ett broräcke för alltid reserverat åt hägringar och fantomer.

 

Publicerat i Dagboksblad, Resor | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Horoskop för en stockros

Trots påver uppväxt –
ofta inspärrad i en barnkammare
vars tapeter dröp av trycksvärta,
fuktiga sidor ur DN:s oläsliga
sportbilaga – blev du aldrig
traumatiserad, utan sträckte dig
mot ljuset och den framtid
där ditt öde redan var utstakat

Någonstans i Roslagen fanns
en rabatt som väntade på dig,
en plats i lä där dina äldre
kusiner redan höll till, veteraner
från fjolårets frostnätter som i
timmar ältade de gamla sägnerna
om revirstrider med inkräktande
höstanemoner, rädslan för
rostfärgade fläckar på bladen, sorkens
enträgna arkeologi bland spröda rötter

Du accepterade att det var den tradition
du skulle ingå i, en diskret producent
av frökapslar, utan andra krav på
tillvaron än att då och då avnjuta
skvalet ur stuprännan, de sena
höstarnas melankoliska melodier,
bortvissnandets och förgängelsens
ouvertyrer, som kompenserade
för allt, även den torftiga uppväxten

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , | Lämna en kommentar

Isens och mörkrets fasor

 

Tiden är revolutionsåret 1917, scenen en gudsförgäten ö i Norra ishavet. Till denna civilisationens utpost, en plats som enligt gränsdragningarna på kartan lyder under den ryske tsaren men bebos av norska och finska kolonisatörer, anländer en ung kvinna för att gå som piga hos den lokale prästen. De båda, herden och hans fromma tjänsteflicka – tillika romanens berättare – skiljer sig från resten av öborna genom att de är svenskar och att de lever avskärmade uppe på en bergsknalle. Han är en anhängare av Henric Schartaus läror, en tro så sträv att Jan Malmsjös präst i ”Fanny och Alexander” vid jämförelse framstår som en sorglös spelevink.
Svärtan och strängheten i prästens predikningar svarar mot naturen på ön. De bofasta är hårda, slutna gestalter som lever av fiske och fruktar stormen på havet. Hagberg är mycket skicklig på att snabbt etablera en ödesmättad stämning. Tidigt anar man att ön ruvar på förträngda minnen och att kollektivet svetsats samman av upplevelser som gömts undan djupt nere i ett gemensamt undermedvetande. När isen lägger sig, och ön isoleras från omvärlden och de omvälvningar (världskriget, revolutionen) som äger rum därute, kommer demonerna att släppas lösa.

Recension av Mattias Hagbergs roman ”Syndavittnet”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mattias-hagberg-syndavittnet/

 

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Vårtecken på Församlingshusets gård

Man visste att dagarna blev längre
när balkongdörrarna vid lunchtid stod på glänt;
för andra dygnet i rad observerar jag
en olivgrön kappa, tidlös med pälskrage,
som hängts ut för vädring och nu,
ännu aningen stelt, på sin galge
sakta vred sig i vinden, nästan
som om den glömt hur man gjorde,
hur valsstegen gick, och samtidigt
gör en annan gammal bekant entré:
på Församlingshusets gård dyker
den röda klotgrillen upp, en veteran
som i ett hörn lugnt förbereder sig
på sommarkvällarnas eldslukarnummer;
då och då skymtar också någon
av prästerna, i bara skjortärmarna
och hetsigt rökande bakom fontänen

Publicerat i Dagboksblad, Sverige | Märkt , , | 2 kommentarer

Per Wästberg: Semaforen och lodlinan

hans-och-greta

En juninatt mot slutet av förra seklet går Parnassen till sjöss. En ångare glider ut från Stockholm och alla är med ombord. En viss ”Horace” spelar dragspel, Werner Aspenström berättar om Dagerman och Birgitta Trotzig säger sig, måhända inspirerad av sommarhimlen, vara en ”glad person”. Lars Gustafsson sätter då ned foten och förklarar vilken trio som får sägas vara litteraturens ”enda lyckliga”: han själv, Tomas Tranströmer och Per Wästberg.

Recension av Per Wästbergs memoar Semaforen och livlinan:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/per-wastberg-semaforen-och-lodlinan/

They got a message from the Action Man
”I’m happy. Hope you’re happy, too.
I’ve loved. All I’ve needed: love.
Sordid details following.”

Alternativ länk här:

http://mobil.dn.se/arkiv/kultur/lyckan-i-sinnenas-rike/

Uppdatering 7 sep 2017: tar bort kommentarfältet eftersom det lockar till sig spam.

Publicerat i Litteratur | Märkt , | 3 kommentarer

Martin Luther Swing: Making Wittenberg great again

reformation

Femtonhundratalets motsvarighet till twitter var kyrkporten. För att posta en tweet som för all framtid skulle förändra världen behövde man tre saker. En hammare, ett budskap som beskrev samtiden i så nattsvarta termer som möjligt och lojala följare.
Martin Luther, tysk augustinermunk med de bland opinionsbildare inte helt ovanliga dragen av narcissism och anorektiskt självförakt, förfogade över allt detta när han revolutionsåret 1517 tog i tu med missionen Make Wittenberg great again.

Recension av Per Svenssons Lutherbiografi Frihet, jämlikhet, reformation:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/reformationens-blodiga-natt/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar