Tertius gaudens

Och ridån gick ned
över Kronborg, en sista
tweet, en selfie med remains
of Yorick, resten tystnad. Hamlet
checkade ut, Ofelia ett
med näckrosorna. Borta
i Kreml satt Fortinbras,
en nykter observatör av
valutgångar och folkvilja.

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt , | Lämna en kommentar

Politiska metaforer under Tantos lönnar

I syfte att i någon mån smälta detta med brexit spelade jag en runda bangolf i Tanto. I ungdomen var jag rätt bra på racketsporter men usel på att hantera klubbor. Med åren har det där bara blivit värre: det spelar ingen roll vad de gamla zenmästarna predikar, klubban blev aldrig en förlängning av den egna kroppen – inte ens en protes. Men det gör ingenting, den där banan är en vacker plats. De täta lönnarna bildar en baldakin som skapar ett slags kvällsljus även mitt på dagen. Efteråt försökte jag intervjua killen i kassan om teknik. Hur klubban egentligen ska hållas. Vi kom fram till att vi båda var högerhänta, men spelade som om vi tvärtom var vänsterhänta. Jag undrade om det inte var ett handikapp, kanske rentav förklaringen till mina många misslyckanden under lönnarna. Men han ryckte bara på axlarna. Man skulle hålla klubban på det sätt som kändes bäst. Var man högerhänt men ville spela med vänster skulle man gå på den instinkten. Det fanns något lugnande i hans förvissning: verkligheten var full av motsägelser och de egna anomalierna behövde inte slipas bort. Sen jag gick jag hem och läste runorna över Bo Strömstedt. Särskilt ett citat, ur en ledarartikel 1991, blev kvar i minnet: ”Jag har hela mitt liv gjort uppror mot dem som velat få mig att gå i tåg, med ena ögat blundande. Vill man tvinga mig att se åt ett håll ser jag genast åt ett annat. Nu råder högerkommando. Jag ser åt vänster. För mig har det varit, och är, en del av liberalismens själva innebörd”.

Publicerat i Dagboksblad, Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jacques Brel kommenterar brexit

Historien Brel berättar är historien om efterkrigstidens Europa. Hur vi knöt våra nävar mot allt det auktoritära och provinsiella. Hur vi gjorde uppror (eller inbillade oss att vi gjorde uppror), mot fördumningen, populismen, de antiintellektuella åtbörderna. Och hur vi, så småningom, fann att man inte kan få allt här och nu. Att det fanns lycka i att glömma sig själv, odla sina liljor, utforska biblioteken (och då särskilt den avdelning som kallades ”magasin” och där allt det som ratats av tidsandan låg och skimrade under ett bedrägligt lager damm) och övertyga kommande generationer om att Europa var just detta, trädgårdar och bibliotek, mångtydiga leenden, ord lagrade i generationer på ekfat tills de nått årgångsvinernas sublima harmoni. Och medan vi var upptagna med allt detta märkte vi inte förrän det var för sent, hur exakt de där typerna vi knutit nävarna mot inte bara bidat sin tid utan sen länge överflyglat oss. I radikal chic, i tusen rebelliska (eller infantila) gester. De tänkte inte tänka efter en andra eller tredje gång. De skulle ha allt nu, och de kallade sin obscent egoistiska kortsynthet för ”konservatism”. Vilka vemodiga ironier. Och Brel genomskådade allt detta redan 1962.

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , | 2 kommentarer

Glipan mellan namn och kropp

Visst, årets fotbolls-EM har präglats av läktarvåld och målfattiga, aningen torftiga matcher. Men också av stor konst och radikala, genresprängande gester. Framöver kommer vi här att sammanfatta de viktigaste installationerna.

Först ut är Frankrikes och Schweiz gemensamma gendermanifest, Varje kropp en politisk arena.
Alla som såg matchen, Frankrike-Schweiz 0:0, är säkert överens om att det som på ytan kunde upplevas som en seg tillställning med måttligt tempo och många offsidelägen, vid närmare granskning rymde ett drama som kanske för alltid förändrar vår blick på den manliga kroppen. Här förklarar Frankrikes tränare Didier Deschamps vid den åtföljande presskonferensen upplägget:

– Under träningslägret har vi på kvällarna dragit i gång en filmklubb. Många av spelarna är ju cineaster med en särskild förkärlek för verk av den sene Fassbinder. Framförallt en rulle som Querelle har vi vevat om och om igen. I den filmen, liksom i det mesta Fassbinder gjort, ser vi en exploatering av den manliga kroppen, ett begär som inte längre riktas mot Bardot, Deneuve eller någon annan av the usual suspects – utan istället envist irrar (nästan labyrintiskt) genom de ruffigare delarna av Brests hamnkvarter.
Det är rätt omtumlande, faktiskt, speciellt om man betänker att så mycket i vår så kallade ”kultur” handlar om män som klär av kvinnor. Och att det fortfarande, anno 2016, anses okej. Medan den där andra blicken, den som klär av män och degraderar dem till projektionsytor för åtrå och lust – den är fortfarande totalt marginaliserad. Så icke-existent att man inte ens talar om att den är frånvarande.
På den punkten har vi haft en konstruktiv dialog både med de lokala arrangörerna av EM och det europeiska fotbollsförbundet. Alltså, möjligheten att under en specifik match kullkasta de existerande hierarkierna och se till att män utsätts för detta: blottandet av bar hud eller (för att citera Bryan Ferry): The bride stripped bare. Under dessa sonderande samtal framkom det att Schweiz var inne på precis samma tankebanor. Det ena gav det andra och i samband med att Xherdan Shaqiri, den schweiziske högeryttern, var över hos oss och lånade några böcker av Roland Barthes lade vi upp en gemensam strategi.
Namn är aldrig oskyldiga. Eller så här, namn (oavsett om det är mänskor, platser eller sällsynta orkidéer) har den där märkliga förmågan att leda associationerna längs stigar de annars aldrig skulle ha slagit in på. Vi bestämde oss för att lägga allt fokus på Schweiz mittfältsregissör Granit Xhaka.
Här hade vi alltså en kille som verkligen hette (inte bara kallades) Granit. Vi kollade hans dopattest, och det var entydigt. Ett namn som alltså i viss mån fungerade som emblem för en viss typ av manlighet (det okuvliga, viljestarka; det härskande subjektet) och som dessutom bars av en man som i hög grad motsvarade våra uppfattningar om den magmatiska djupbergart som geologerna kallar granit. Utmaningen, rent konstnärligt, var nu att frilägga spänningen mellan namnet och kroppen. Här kom vår spelare Paul Pogba in i bilden. Hans uppgift blev att i ett visst ögonblick slita sönder Granit Xhakas tröja och därigenom visa (säkerställa!) att det under den fanns hud, bara naken hud, antydningar till muskler och senor, kanske individuella kännetecken i form av födelsemärken eller leverfläckar – men inga av de kiseldioxidrika mineraler som är karaktäristiska för bergarten granit. I klartext ville vi alltså visa att även män av granit är sårbara.
Sen tycker jag att man, när man sysslar med den här sortens konstnärliga installationer, ska akta sig för att hamna i det pompösa eller pretentiösa – och det var därför vi upprepade gesten så många gånger. Det blev som ett running gag, Granit och hans lagkamrater fick tröjorna sönderslitna – de facto: kläddes av. Och så fort de fått på sig en hel, ny tröja – så var vi, och då framförallt den outtröttlige Paul Pogba, framme igen. Och undersökte just den där glipan mellan manlighet och sårbarhet, ytan mellan graniten och den nakna huden. Vi har inte riktigt utvärderat resultatet ännu, men det kändes bra och vi är öppna för en dialog med det ryska landslaget om en liknande installation, fast då med fokus på vissa verk (filmer men även dikter) av Pasolini.

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

In the Pale Moonlight

piedestal

De hade mötts på tinder
Han var försäkringskassans vassaste detektiv
Hon komponerade korsord för en lokaltidning
Efter ett första rendez-vous in real life
hade han placerat henne på en piedestal
Allt hade gått så snabbt och nu
mindes han inte var han ställt stegen

Publicerat i Dagboksblad, Sverige, Zeitgeist | 2 kommentarer

Figurnära – oder eher nicht?

För ett tag sen skrev jag här om ett av de mest förvirrande fenomenen just nu i svensk media. Alla dessa tyska fraser, gärna kursiverade und somit aningen högtidliga, som ambitiösa tidningsskribenter garnerar sina texter med. När uppkom detta mode? Och varför blir det nästan alltid fel? I helgen blev det ofrivilligt komiskt när Franz Beckenbauers gamla träningsoverall från 1967 skulle lovprisas. Enligt texten var den ”figurnära” och därför ”anslående”. Vad varken skribenten eller redaktören riktigt funderat på är hur lager på lager kan kallas figurnära. För den (möjligen kallblodige) tyske liberon tycks ju ha burit minst två overaller på varandra:

Kaiser Franz

Men jag kan inget om mode, och i praktiken är det säkert möjligt att vara figurnära och lite lagom småbylsig samtidigt. Det spelar heller ingen roll. Det är gesten som fascinerar mig. Som skribent smugglar man in ett utrikiskt ord i sin text. Eftersom man vill att det ska synas, att något ska hända i själva typografin, ser man till att kursivera ordet. Det är som en trofé, en personlig erövring som lyser bara i den egna texten och (får man förmoda) ska imponera på oss bondlurkar som aldrig sett mer av världen än ICA Flygfyren i Norrtälje. Ändå, och det är detta som gör gesten så fascinerande, blir det alltid fel. Das Chef. Die Ball. Der Vaterland. För att anknyta till fotbolls-EM: det är som om samme straffskytt klev fram och, om och om igen, alltid satte samma boll i ribban, i stolpen, högt ovanför buren eller i armarna på den lojt gäspande målvakten. Maybe next time?

Publicerat i Sverige, Tyskland, Zeitgeist | Märkt , | Lämna en kommentar

Till och med ekorrarna

PIL

Hen var av den nervklena sorten. Och föredrog därför att avvakta utgången av den ödesmättade fotbollsdrabbningen Ukraina-Nordirland ensam på en parkbänk i hjärtat av den övergivna staden. Av Tidens larm återstod ingenting, blott vindarna i trädens kronor, blott det knappt förnimbara brus då en hel Nation loggade ut från vardagen och med en mjuk duns intog tevesofforna. Ukraina eller Nordirland, de som styrde över våra liv, de som fondförvaltade våra framtida pensioner, de som avkrävde oss ödmjuk lydnad inför de flyktiga värderingar som kallades eviga – de förväntade sig nu att vi en gång för alla skulle välja sida. Även vad gällde detta. Ukraina eller Nordirland. Ensam på parkbänken sneglade Hen efter en möjlig bundsförvant. Men ingen fanns att dela rådvillheten med. Till och med ekorrarna voro utom synhåll.

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | 5 kommentarer

Taxinomader – Om Judith Hermann

berlin_yorckbrücken

DN recenserar i dag Judith Hermann. Jag blev glad, nästan en smula sentimental av att få syn på henne i tidningen, för jag hade nog inbillat mig att hon kanske hamnat i den kategori författare som svenska kultursidor inte skriver om.  Det blev ju, även i Tyskland, alldeles för snabbt obegripligt tyst kring henne. Jag minns nittiotalet, hur hon dök upp när det där seklet av hedonism och geniala improvisationer nästan led mot sitt slut; hur hennes novellsamling ”Sommerhaus, später” damp ner hösten 1998 och på ett kongenialt sätt sammanfattade epoken. Även om man intar en agnostisk position till så kallade kollektiva erfarenheter, även om man lagt sig till med vanan att se ut genom fönstret, vägra lyssna, hantera med sina skosnören eller muttra något oförskämt när det påstås att vissa författare uttrycker eller uttolkar ”tidsandan” på ett sätt som gör att vi, de förment passiva läsarna, förväntas känna igen oss – just Judith Hermann hade faktiskt den kvaliteten. Även om det alltså finns all anledning att tvivla på fenomenet, litteraturen som spegel: för henne var jag beredd att göra ett undantag. Hon var, helt enkelt, fantastiskt bra. Jag försökte skriva om henne ett antal gånger och då i någon mån definiera vari den speciella magin kring hennes texter bestod, dessa urbana skillingtryck om (som vi kritiker kallade dem) ”taxinomader” och andra ”tilltufsade karaktärer” och deras mycket små, mycket nedskruvade dramer vid någon av Berlins bardiskar. Men det var aldrig enkelt att ringa in hennes noveller; de bevarade sina hemligheter, även efter otaliga omläsningar. Sommaren 2011 fick jag en ny intervju med henne. Jag minns att den blev väldigt bra – i betydelsen att hon sa bra saker. När jag letar på nätet efter den hittar jag ingenting, däremot en text som jag glömt bort. I samband med vår intervju gav hon mig en originaltext på tyska, som Bodil Zalesky sedan publicerade (oöversatt) på Salongen. Jag tror att den förblivit opublicerad elsewhere och därmed behållit sin exklusiva prägel:

http://salongen.de/node/625

Ps. Bilden är från 2006. Jener S-Bahnhof, der einst Großgörschenstraße hieß, später jedoch umbenannt wurde. Ett av de där spöregnen, så typiska för Berlins somrar, har precis passerat. Fuktiga skuggor, skarpt solljus.

 

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

Das Chef und der Vaterland

Jag minns fortfarande tumultet kring en av de mest graverande incidenterna inom Bonniersfären på 1990-talet. En av Sveriges bästa – och ironiskt nog även noggrannaste – journalister skrev en artikel om den amerikanske musikern John Fogerty. Redaktörerna hade, möjligen tandagnisslande, accepterat stavningen ”Fogerty” i själva artikeln (vulgo: brödtexten), men i gengäld experimenterat med alternativa, kreativa lösningar i rubrik och bildtexter. Journalisten ägnade sen en vecka åt att ringa eller mejla (det här var före facebook och twitter) stora delar av Sveriges befolkning för att bedyra sin oskuld. ”Foggarty” var inte hans verk. Det var, förstod man, outsägligt pinsamt för den enskilde skribenten när den sortens fel smög sig in i tidningen. Stora karriärer stod på spel, anseendet kunde raseras över en natt.

Fast det gällde, lärde jag mig snart, enbart ord, namn och uttryck på engelska. Vad gäller tyska handlar det för skribenter, redaktörer och redigerare om att – tvärtemot aposteln Paulus rekommendation – identifiera det som är rätt och sen göra det som är fel. Det är lite tricky, men efterhand kommer man in i regelverket. Om korrekt engelska betyder att man är kosmopolit, så är korrekt tyska däremot ett tecken på att avsändaren är ett hopplöst fall av provinsiell pedant. Själv hade jag tidigt fogat mig i att mina artiklar om det reaktionära grannlandet – en nation fortfarande förslavad under en nyckfull grammatiks grymma lagar – redigerades hårt innan de gick i tryck. När boktitlar eller stående fraser citerades i original var alltid någon nitisk korrekturläsare framme och ändrade, så att de versaler jag försett substantivens begynnelsebokstäver med flyttades till verben där de ansågs höra hemma. (Typisk konstruktion: Wir Müssen…) Jag kände redan då att man fick välja sina konflikter. Den enda åtgärd jag själv vidtog var att undvika ortsnamnet Kreuzberg, eftersom det omedelbart korrigerades till Kreutzberg, en stavning jag aldrig lyckades vänja mig vid. Hitom millennieskiftet hamnade, welch Überraschung, genus i fokus. När det handlade om fotboll fick man lära sig att ”boll” heter ”die Ball”:

Die Ball ins Tor

Liksom att inom näringslivet är ”idol”, ”guru”, ”allsmäktig Gud”,”Hen för vilken vi alla ödmjukast knäböjer” etc, etc lika med ”das Chef”:

Volvo

I dag har turen kommit till ”fosterlandet”. Eftersom ”die” och ”das” redan är upptagna, av bollen respektive chefen, är det i kvoteringens namn ingen överraskning att man här ska använda det tredje alternativet:

der vaterland

Publicerat i Sverige, Tyskland | Märkt , | 1 kommentar

Nomen est omen

Utan minsta förvåning registrerar jag att fotbollsspelaren med det halvt exotiska, halvt familjära namnet J. Brandt var en av de aktörer som föll bort när den tyska EM-truppen i fotboll tidigare i dag presenterades. Sedan Joachim Löw tog över som landslagstränare har det ju blivit tradition att inför alla stora turneringar arrangera ett slags casting eller audition eller (ungefär som i näringslivet) rekryteringsintervjuer. I år hade man bjudit in 27 spelare, men till EM finns bara 23 biljetter. När Löw slutligen avslöjade vilken kvartett som refuserats väckte det ingen förvåning alls att just Brandt var en av de nobbade. Kollege, I could have told you. Vår plats i historien var alltid reservutgången, den obemärkta sortin.

Publicerat i Dagboksblad, Tyskland | Märkt , | Lämna en kommentar

Trädarnas hemliga liv

In kosmopolitiska Sweden we hyser no beröringsskräck whatsoever vad gäller att citera boktitlar på obskyra, nästan obegripliga språk. Resultatet ofta häpnadsväckande:

Bäume

Ps. Grammatik, men det visste vi ju sen länge, är bara ett annat ord för taggtråd och förtryck:

http://www.dn.se/livsstil/sa-satter-du-sprakpoliserna-pa-plats/

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , | 3 kommentarer

Farlig midsommar: Catrin Ormestads ”Det nionde brevet”

Vid första anblicken har inte mycket hänt sedan ”Hemsöborna”. Världen kan fortfarande indelas i bofasta, utflyttade och förbipasserande (alla fastlänningar kallas ”stockholmare”, även om de skulle vara från Gävle). I juni sveper sommargästerna in över ön och gör sig märkvärdiga med den senaste tekniken, referenser till kultur och fjärran länder. I gengäld har lokalbefolkningen gärna en lie i farstun och dessutom en hagelbössa i beredskap då sena gäster knackar på dörren.

Recension av Catrin Ormestads fascinerande skärgårdsroman:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/det-nionde-brevet-varma-natter-och-morka-hemligheter-i-ormestads-debut/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Anno 1934 – Simborgarmärkets sommar. Axel Holzhausen odlar sin trädgård, men sörjer de rosor som försvann.

Vi strövar vidare i trädgårdskonstens historia.
Anno 1934 är politiskt ett år av gråsvarta dimmor och tätnande skuggor. I Tyskland dör Reichspräsident Paul von Hindenburg, varpå den andre – han som tidigare blott uppburit titeln Reichskanzler – nu börjar kalla sig Führer und Reichskanzler. Grannlandet Österrike, då som nu en splittrad nation, härjas av inbördeskrig. Jugoslaviens monark mördas av högerradikala separatister och i Estland förbjuds samtliga oppositionspartier. Långt borta i Kina påbörjar Mao den Långa marschen. I biosalongerna kan en hänförd publik för första gången njuta av Kalle Anka och från ett korallrev vid ön Palawan utanför Filippinerna bärgas vad som fortfarande betraktas som världens största pärla. Den döps till Allahs pärla men börjar snart omnämnas under den rivaliserande beteckningen Lao Zis pärla och väger 6,4 kg.

Så långt världspolitiken. I Sverige står annat i fokus. Kungahuset och folkhälsan. Mot Gustav V:s vilja gifter sig prins Sigvard i London med tyskan Erica Patzek. Brudgummen förlorar därmed sin prinstitel samt alla kungliga privilegier. I gengäld har han från och med denna sommar möjligheten att ta simborgarmärket. Det är Dagens Nyheter, alltid i framkant vad gäller hurtighet, som tagit initiativ till detta simningens körkort. Man kampanjar under mottot ”Varje svensk, en simmare” och redan första veckan känner sig 19 000 personer kallade att bevisa sin simkunnighet.

Men framförallt är 1934 året då Axel Holzhausen på Bonniers publicerar Amatörträdgårdsmästaren. Det är som om författaren, som förmodligen hade tyska anfäder och som hade studerat och praktiserat i en rad europeiska länder, bestämt sig för att tiden är mogen att följa Voltaires rekommendation och vända samtidshistorien ryggen och istället odla sin trädgård.

Skärmklipp, Holzhausen

På Holzhausens flyhänta, ibland om tonfallet i Ture Sventon påminnande prosa kallas komposten ännu mixtum compositum och trädgårdsredskapen går under namnet rekvisita. I övrigt är hans bok upplagd på precis samma sätt som dagens trädgårdsbiblar. Hur staketen bör vara utformade, vilka häckar, barrträd, äpplesorter, bärbuskar. Vilket slags luktärter, rädisor, pressgurkor. Björk eller gran, kaprifol eller vildvin. Allt avhandlas och för första gången presenteras, åtminstone för en större publik, idén om de olika odlingszonerna. (Norrlänningar varnas för att odla äpplen annat än till husbehov.)

Tomtgräns

I den kritikerrosade Den hemliga trädgården (2015) definierade Ronny Ambjörnsson trädgårdsarbetet som en fortsättning på barndomens lekar. Faktum är att Holzhausen anno 1934 redan på första sidan fastslår samma sak. Allt som rör trädgården är en lek.
Men, fortsätter han, ”… skall en lek kunna upprepas ofta och få bestående värde och alltjämt förnyad tjusning, så måste den icke blott vara roande och nöjsam utan ock ha sina allvarliga poänger.” Det är ungefär som med simborgarmärket. Man gör en sak för att uppnå något annat. Leken i trädgården har nämligen en ”i alla avseenden… uppbyggande verkan, moraliskt, fysiskt och även ekonomiskt”. Sundheten i kropp och själ befrämjas av den ”målmedvetna grävningen, krattningen, ogräsrensningen”:

”Framåtanda, detta moderna slagord, måste man ha, ty allt vad man företager sig inom en trädgård göres för framtiden”.

Som sentida läsare noterar man snart att författaren låter aningen förströdd när han strör de där hurtiga sentenserna omkring sig. Det är som om han mekaniskt bugar sig för tidsandan medan tankarna är upptagna på annat håll. Psykologiskt intressant är den utpräglade tävlingsinstinkten. Han tematiserar inte tävlingsmomentet explicit. Ändå dyker det hela tiden upp jämförelser med ”grannen” och dennes tomt. Målsättningen är mycket tydlig: grannen ska bräckas. ”… plantera området så att det överträffar allt annat”.
Eller mitt favoritcitat:
”… varför skall man vara sämre än grannen, man kan väl tillåta sig triumfen att äga en växtraritet som inte han har, en gräsmatta, vars plyschmjuka jämnhet är för mer än hans!”

Det där är dock inte ett carte blanche för extravaganser, snarare motsatsen. Less, var redan då, more. ”… lusten att vilja åstadkomma något originellt får ej förrycka smaken”.

Apple blossom

Det är 1934, en viss Albert Einstein fråntas sitt ariska simborgarmärke tyska medborgarskap och åsikts- och pressfriheten är på reträtt i de flesta europeiska länder. Problemet i de svenska trädgårdarna är demokratins baksida. Rosorna, konkret. De har mist sin exklusivitet, de finns nu överallt och blommar alldeles för länge. Framförallt har de ”småblommiga” sorterna på många håll konkurrerat ut sina aristokratiska föregångare. Resultatet är ”stereotypa och ledsamma” egnahemsrabatter. Holzhausen blir sorgsen, nästan förtvivlad, när han begrundar att rosorna miste något (”om ej mycket”) av sin charm, då snikna trädgårdskapitalister uppfann moderna, banala, demokratiska rosor som blommar för jämnan. De degraderades då, de vackra rosorna, till ”en gängse dekorationsväxt” och ”en handelsvara”. Något måste man offra i demokratins namn. Det hade Prins Sigvard också erfarit när prinstiteln var borta. Fantomsmärtorna efter de taggar som försvann är ändå svåra: rosens tid, konstaterar Axel Holzhausen, ”finnes ej mer”.

Publicerat i Sverige | Märkt , , | 2 kommentarer

Sportjournalistik – Made in Germany

Av skäl som nu tycks mig obegripliga följde jag den direktsända presskonferensen med Joachim Löw, Tysklands landslagstränare i fotboll. Det var den preliminära EM-truppen som skulle presenteras och hela sportjournalistikens adel var samlad.
Motsvarigheten till den svenska standardfrågan Hur känns det lyder på tyska Wie muss man sich das vorstellen…, följt av två mödosamt utmejslade hypotetiska scenarier – är det snarare så att glaset, det berömda glaset, är att betrakta som halvtomt eller skulle det eventuellt vara mera relevant att formulera saken så att glaset, detta geniala metaforiska glas, är halvfullt? Långa utläggningar alltså, de får gärna pågå i upp till fem minuter, dessa hypotetiska resonemang där konjunktiven slingrar som serpentinerna på förra seklets barnkalas.
Svaret är alltid detsamma: ”Jag skulle säga…” (lång, besinnande tystnad), ”… både och”.
Det är rätt häpnadsväckande, särskilt när man kan följa det direkt på skärmen. Journalisterna är knappast några sommarvikarier, utan detta är den högsta kretsen. The inner circle. Paladinerna och hovmännen. Majoriteten förfogar över en doktorsexamen, och de har alla en aura av Hollywood. Markanta filmstjärneansikten, eleganta och tveklöst mycket dyra kostymer. I gengäld är intervjutekniken obefintlig. Och ekonomin, som sagt, bisarr: frågorna tar fem minuter att ställa, svaret består av fem ord – och går liksom aldrig att använda.
På slutet släpps en italiensk journalist fram. Han är över sjuttio och förefaller ha ramlat fram ur den oklippta versionen av någon sen Fellinifilm. Han tar mikrofonen och säger på perfekt tyska: ”Är Antonio Rüdiger främst påtänkt som mittback eller som ett möjligt alternativ på högerbacken?”
Förvirringen i lokalen är ögonblicklig och nästan babylonisk. Någon har ställt en rak, enkel fråga. Och formulerad på ett vis som gör att man inte på förhand kan räkna ut svaret. Uppe på podiet ler Joachim Löw, förvånad och lite smickrad över att för första gången bli insläppt i matchen.

Publicerat i Tyskland, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Sådant kan ej tillfredställa en oförderfvad smak”. Trädgårdskonstens Theori (anno 1858)

Müller, Trädgårdskonst

Trött på den remonterande debatten i kulturrabatten har jag börjat läsa klassikerna igen. Dock inte de litterära mästerverken, utan de hortikulturella. Det här är en del av innehållsförteckningen till Daniel Müllers suggestiva, bitvis geniala och alltid underhållande Trädgårdskonst. Anvisning att anlägga och underhålla trädgårdar (som utkom i tre upplagor 1848-1888):

Skärmklipp

Det fascinerande med trädgårdsböcker är att de (tydligare än alla andra pamfletter eller debattinlägg) alltid ohöljt argumenterar från en position där historien en gång för alla är över. Fram till detta benådade ögonblick har moden och trender (nästan alltid förkastliga) avlöst varandra, bisarra smakförvirringar har tillåtits råda. Men nu är allt det över, och det naturliga sättet att handskas med naturen har segrat.
I Müllers fall betyder det att den (förhatliga) ”fransyska” stilen nedkämpats av den brittiska. Borta är förkonstligen, Versailles symmetrier och alla andra tuktade geometriska former. Naturen får äntligen (återigen) vara natur. Müller skriver i den ljuva förvissningen att hans doktriner är tidlösa och aldrig kommer att omprövas. Ändå blir han ofta rasande, särskilt när han blickar tillbaka på de fransyska excesserna. Exempelvis labyrinthen, vars egentliga ändamål var att ”vilseleda de promenerande”. Med fasa minns han också det fransyska oskicket att forma träd och buskar till figurer eller rabatter som bildar stjärnor och namnchiffer – sådant kan ej tillfredställa en oförderfvad smak. Springbrunnar är möjligen, under vissa omständigheter acceptabla, mera naturligt likväl är ett vattenfall, hvarföre sådana äfven hellre och oftare användes än springbrunnar.
Förkonstling är alltså en styggelse (ibland rentav ”sjuklig”), men när naturen blir för naturlig är det ändå dags för några varningsord. ”… sådant, som kan väcka fruktan, förskräckelse eller fasa är inte passande i en trädgård”. Man bör noga akta sig för att ”leda gångarne under öfverhängande klippor, som hota att störta ner, eller tätt intill djupa afgrunder. Finnes dylikt i en trädgård, får anläggningen ordnas så, att det endast framkallar häpnad och förvåning. Hufvudintrycket, som en trädgård skall åstadkomma, är behag och, likväl sällan, en stilla melankoli.”

Müllers bok finns in extenso på Projekt Runeberg:

http://runeberg.org/mdtkonst/

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , | Lämna en kommentar

Stjärnkikare, skuggor och sömnlöshet – Om nattens historia

Om natten finns ett oändligt antal utsagor. Vad den är, eller inte är. Hur mörk, hur lång. Löftesrik eller skrämmande. ”Natten är ljuv”, menade John Keats i ”Ode till en näktergal”. ”Natten är ung”, kontrade Tomas Ledin. ”Natten har tolv timmar”, fastslog hobbyastronomen Bertolt Brecht, ”sedan blir det dag”. 

Recension av Gunnar Brobergs Nattens historia:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/gunnar-broberg-nattens-historia/

Publicerad i DN, 14 maj 2016

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt | Lämna en kommentar

Trädgårdsnytt eller Den ljufva blomstertid som blivit permanent

Brandlilja 2015

 

Säsongens vackraste nyhet i kulturrabatten
är förvisso den remonterande debatten
Jag minns (med viss fasa) Sverige förr om åren –
järnnätterna i ett kargt och vindpinat land
Alltid väntade man förgäves på våren
Hur vi än sådde blommade det bara lite grann
Det fanns knappt hopp om minsta lilla maskrosknopp

Sedan skedde en revolution i kulturrabatten
Kanske var det en klimatchock, en effekt
av växthus och hettan i atmosfären. Eller bara en affekt:
hursom, nu uppfanns den remonterande debatten
Älskad av skribenter, åtrådd av redaktörer
Vårdad av nio miljoner sekatörer
Debattrabatten är praktisk och underbart lättskött
allt slår ut på nytt, allt vi trodde dött
Världsbilder från de stora havsvidundrens tid,
konspirationsteorier, stöveltramp, karriärer på glid
Åh, detta ljuva överflöd av kanslihusretorik
fyrkantiga formuleringar och identitetspolitik
dessa femtioelva nyanser av svartvita doktriner
evig rundgång, ovationer på twitter, facebookpraliner
Det är lika glamouröst som mirakulöst
Varje kväll i skymningen knipsar vi bort överblommade rosor
och redan nästa morgon lyser spalterna av nya glosor

Till de skeptiska kollegor, de vilsna kolonister
som inte ser fördelarna med den remonterande debatten
utan nostalgiskt drömmer om den gamla kulturrabatten
vill jag rikta några råd. Sanningen är bister:
Enbart den som är kränkt är bjuden på samtidens fest
Indignationen är den gest vi älskar allra mest
Aldrig tröttnar man på orgierna, ursinnets karnevaler
eller att (c/o Nights in white satin) arrangera hybridbackanaler
där vi svävar fram burna av den bittra euforin,
den dansant sprittande negativa energin,
i att än en gång konstatera att världen inte är hel,
att själva verkligheten nästan jämt har fel.
Det fina är: vi korrigerar den. När verkligheten
återigen misslyckats med att uppträda som en riktig vän
är vi där med alla våra redaktörer och sekatörer
och korrigerar den. Så kan den
blomma året runt, den remonterande debatten
i den prunkande kulturrabatten

Ps. Brandliljan på bilden representerar (liksom ensemblen av ackompanjerande aklejor) den sällsynta kategorin true beauty och ska ej förväxlas med de blomster som beskrivs i texten.

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , | 4 kommentarer

Tag der Revoluzzer

Revoluzzer

Vaknade i morse och fann detta lokala förstamajtåg på marsch i rabatten. Vart drogo de hän, och vad sjöngo de unge bolsjeviker?

There were three of us this morning
I´m the only one this evening
Vorwärts und nichts vergessen
Oh, show us the way to the next whisky bar
Weine nicht wenn der Regen fällt
Ground Control to Major Tom
Your circuit’s dead, there’s something wrong

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Shylock is My Name – Shakespeare för 2000-talet

Shylock är alltid Shylock, men vem är den andre – han som den venetianske köpmannen slår sig i slang med en mulen februaridag på en begravningsplats i södra Manchester? Och killen i hästsvans, han som designar datorspel och pendlar mellan London och New Orleans – är det verkligen den olycklige Polixsenes, kung av Böhmen?

Dubbelrecension av två ”coverromaner” – Jeanette Wintersons ”Tidsklyftan” och Howard Jacobsons ”Jag är Shylock”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jeanette-winterson-tidsklyftan-och-howard-jacobson-jag-ar-shylock/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Talibanhjärta på Rosenbad: Göran Sommardals ”Varför var vi i Afghanistan?”

På ett fältlasarett, provisoriskt inrymt i ett bergrum någonstans i Afghanistan, sker en dag ett under. En man som fallit offer för en talibanattack vaknar mot alla odds upp ur den koma han befunnit sig i. Sjukvårdspersonalen tror knappt sina ögon: alla organ som planterats in i kroppen, som ersättning för det som slets sönder vid attentatet, fungerar precis som de ska. Hjärtat kommer från en fallen taliban, den enda njuren tillhörde en ”oförfärad al-Qaida-rekryt” och även högra ögat (ursprunglig ägare: okänd) är resultatet av en lyckosam transplantation.

Så långt de goda nyheterna. Vad som ändå gör situationen knivig är att patienten, vars anatomi nu är att betrakta som åtminstone delvis islamistisk, råkar vara Sveriges statsminister.

Recension av Göran Sommardals Varför var vi i Afghanistan?:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/goran-sommardal-varfor-var-vi-i-afghanistan/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Norrtälje: Regn i skymningen

Norrtälje im Regen

Bild | Posted on by | Märkt , | 2 kommentarer

Go for it, Lily

Rialto, apr 2016

Vit orientlilja, aka rialto, varsamt uppdriven hemma på fönsterbänken – jorden varvad med mångfaldiga skikt av träaska från kakelugnen. Även en luttrad skeptiker måste erkänna att det ser löftesrikt ut. Mädel, du schaffst das.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , | Lämna en kommentar

Farväl till sjuttiotalet

Om jag minns rätt hörde man aldrig talas om endorfiner på 70-talet. Inte heller om spegelneuroner, dopamin, serotonin eller andra lyckohormoner. Att prata om glädje och lust i termer av kemiska processer blev modernt först långt senare, framförallt under det ängsliga 80-talet som älskade att dölja de stora känslorna bakom en evigt uppfälld rockkrage.

På 70-talet sa man rätt och slätt ”lycka” och ”lycklig”. Oklart exakt vad orden betydde. Men de stod för ett tillstånd man helst skulle ha under uppsyn. Och nogsamt protokollera möjliga omslag. Om och när tillståndet infann sig – eller när det slunkit ut genom dörren.

Reflexioner kring Lars Gustafsson och decenniet då ”Tennisspelarna” blev till:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jens-christan-brandt-till-forsvar-for-70-talets-mangfald/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Du kunde ha gett mig en parfym

”… till slut steg hon upp, gick in i vardagsrummet och skrev Du kunde ha gett mig en parfym, för helvete, på ett gammalt kuvert. Hon tog en whisky. Hon skrynklade ihop kuvertet. Det var trots allt mer invecklat än så.”

Recension av danska författaren Helle Helles ”Om du vill”:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/helle-helle-om-du-vill/?l1

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Arthur Schnitzlers dansanta pessimism

Från 1890-talet och framåt hade Schnitzler mutat in en alldeles egen motivkrets, som med små men raffinerade variationer ständigt kretsade kring två fenomen: promiskuitet och svartsjuka. Hans Wien är en ändlös maskeradbal där champagnen flödar och alla, män såväl som kvinnor, alltid är på jakt efter någon vacker mask i vars sällskap man i gryningens uppbrottstimme kan försvinna i en bortrullande droska.

Alla bedrar, överges och bedrar igen. Ibland vaknar ett slags sårad manlig hederskodex, och make och älskare tvingas duellera i enslig skogsglänta. Det är förargligt för sekundanterna som riskerar att få blodstänk på sina frackskjortor. Men ändå, the show must go on…

Essä om Arthur Schnitzler, teaterpjäsen ”De stora vidderna” och hur första världskriget slog sönder ett fascinerande författarskap:

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/darfor-blev-wiens-gunstling-portad-i-de-fina-salongerna/

Neue Freie Presse, 19111015

Ps. Ein echtes Wiener Stück, dieses neue Stück von Arthur Schnitzler! Neue Freie Presse recenserar den 15 okt 1911 premiären på Das weite Land.

Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Hotell Vacklande pyramiden

I november 1938 händer oroväckande, oförklarliga saker långt borta i den östeuropeiska småstaden Drohobycz.

Recension av Maxim Billers ”I huvudet på Bruno Schulz”.

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/maxim-biller-i-huvudet-pa-bruno-schulz/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Levanten i backspegeln – intervju med Cartarescu

MC, Levanten

– Jag har så många minnen från tiden när den boken växte fram. Det var under den mörkaste perioden i vår historia. Men på ett annat plan var det en fantastisk tid.

– Jag var trettio eller trettioett år gammal, och blev för första gången far. Vi fick en liten flicka, och jag minns hur jag satt i köket och hamrade på skrivmaskinen. Det var en mycket gammal skrivmaskin och jag var tvungen att banka det hårdaste jag kunde – en vana som hängt i sen dess. Det är fortfarande så att jag inte skriver på dator, utan slår besinningslöst. Så med ena handen hamrade jag på tangenterna och med den andra drog jag barnvagnen fram och tillbaka över köksgolvet.

– Vi var fattiga som kyrkråttor. När jag köpte en liten svartvit tv kostade den hela min årslön. Och ändå var vi så lyckliga på den tiden. Trots diktaturen, trots de usla livsvillkoren hade vi litteraturen, och för oss var litteraturen allt.

Intervju med Mircea Cartarescu, Stockholm 23 januari 2016:

http://www.dn.se/dnbok/mircea-cartarescu-jag-slar-besinningslost-pa-tangenterna/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Det gula pensionatet

Resultatet är förbryllande. Särskilt de påtagliga ekona från Strindberg bådar egentligen gott. Infernots kammarspelsensemble kompletteras med en gravt depressiv pensionatsvärd och en hotfull men mycket from kokerska. De möjliga tolkningarna av den alltmer syrefattiga existensen bland pensionatets mögliga tapeter är nästan outtömliga.

Recension av Per Wästbergs roman ”Det gula pensionatet”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/per-wastberg-det-gula-pensionatet/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

En liten plats för de kanske förälskade

Roslagen, april 2016

När gengångarna beblandar sig med sömnlösa bybor uppstår ljuv förvirring. Vem är egentligen levande och vem död, det förflutnas vålnader eller samtidens skuggor? En avdankad officer i DDR:s armé försöker begå självmord, eftersom han insett att det enda som håller honom vid liv är minnet av hur han en gång under Warszawapaktens storhetstid badade bastu med en uzbekisk general. Han räddas av en ung tjej ute på joggingrunda och minns då hallucinatoriskt hur de båda tillsammans, för cirka 360 år sedan, beväpnade med armborst räddade byn undan maroderande legoknektar.

Recension av Sasa Stanisic, ”Före festen”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/sasa-stanisic-fore-festen/

Ps. Vad bilden vill suggerera är att Roslagen (fastlandet, inte öarna) är Sveriges svar på Uckermark. Oder umgekehrt.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Cormac McCarthy: Guds barn

Cormac McCarthys länge förbisedda och bortglömda, så småningom filmade och först nu översatta sjuttiotalsroman ”Guds barn” är ett porträtt av en galen enstöring. En fallstudie som snabbt rör sig från det extrema till det patologiska: mord och mordbrand, likskändning och nekrofili. Mot slutet dör huvudpersonen ensam på ett sinnessjukhus i Knoxville och därefter transporterar den lokale sheriffen bort de mumifierade kvarlevorna av sju tonårsflickor som ekorrjägaren deponerat på klipphyllor i en otillgänglig grotta.

Inget för klena nerver alltså. Men det förvirrande – eller snarare irriterande – är den där läsanvisningen som författaren planterat redan på romanens första sida. Där får man nämligen veta att berättelsen handlar om ”en man inte olik er själv”.

En roman som faktiskt gjorde mig besviken:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/cormac-mccarthy-guds-barn/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Välskötta gräsmattor på Apokalypsvägen

… vid första anblicken är Saunders universum till förväxling identiskt med efterkrigslitteraturens myller av förorter och villaträdgårdar med tre bilar på uppfarten och fanatiskt välskötta gräsmattor och krångliga regler kring hur invånarna förväntas uppträda för att inte störa den perfekta ordningen. Att de konsekvent misslyckas med det, att neuroser och skuldkänslor och små otrohetsaffärer spirar i skuggorna bakom rosenrabatten vet vi genom otaliga antiidylliker som John Updike, Richard Yates, Raymond Carver eller Jonathan Franzen.

Men hos Saunders har det gått längre än så. Revolutionary Road har förvandlats till Apokalypsvägen, och den amerikanska drömmen ersatts av kompensatoriska fantasier.

Recension av George Saunders novellsamling ”Tionde december”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/george-saunders-tionde-december/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Allhelgona – Geh in Unfrieden

Fotnot till förra inlägget.
Artikeln om Katarinamässan var en (åtminstone i mina ögon) naiv och svärmisk kärleksförklaring till ett fenomen jag lärt mig uppskatta. Ändå – eller kanske just därför – gled den omgående upp på top three av mina mest hatade, utskällda och idiotförklarade artiklar. De båda rivalerna i denna ambivalenta genre är givetvis den här och den här.

Det fascinerande med det aktuella debattklimatet är att ju oftare ett visst slags Zeitgenossen insisterar på att problemet med Sverige är den så kallade åsiktskorridoren (”allt som inte får sägas”), desto bryskare retorik använder precis samma debattörer sig av för att säkerställa att misshagliga åsikter tystas. Problemet med Sverige – om jag förstår dessa kretsar rätt – är att vi saknar en genuint pluralistisk kör av röster som säger exakt samma sak.

Fast det är förstås min tolkning. Åsiktskorridorens tillskyndare brukar yttra sig på andra sätt, gärna i form av hycklad oro över journalisters gedigna okunnighet. ”Jag skulle önska”, skrev en präst bland många efter att ha läst min artikel, ”att journalister kunde vara mer medvetna om sina generaliseringar. Drömmen vore förstås om de även kunde öva sig i nyanseringens ädla konst, den är inte lätt, jag är väl medveten om det, men försöker ständigt öva mig i den.” Hur otacksamt att vara herde när fåren bräker i otakt.

Publicerat i Religion, Sverige, Zeitgeist | Märkt | Lämna en kommentar

Söndagarna i Katarina

Om söndagarna förvandlas kvarteret där jag bor. Till vardags tänker jag på det som ett stycke Australien som av oklar anledning uppförts i hjärtat av Stockholm. Överallt pubar där undermåliga engelska fotbollsmatcher pågår på sju olika storbildsskärmar samtidigt; frisörer där en vanlig klippning kostar tusenlappen; kaféer omgjorda till konferensrum – coffices – där milt autistiska hipsterskägg i timmar ägnar sig åt skypesamtal med andra hipsterskägg posterade i nästan identiska lokaler två gator längre bort. Härom året såldes en bostadsrätt här för 13,5 miljoner och alla tyckte det var rimligt. De som gillar läget, och de är många, kämpar för att kvarteret ska döpas om till NoFo.

Men på söndagarna, strax före elva, intas gatorna av en stillsam motrörelse. Dess representanter kommer till fots, det är unga och äldre om vartannat, blanka kostymer i samspråk med foträta skogsmullemunderingar, och en söndag när löven i mjuka virvlar faller från de knotiga kastanjerna på Katarina kyrkogård följer jag efter dem.

Reflexioner kring den så kallade Katarinamässan:

http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-som-blev-en-publikdragare/

Publicerat i Religion, Sverige, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Follow the money

För några år sedan läckte det betänkligt kring Nobelpriset i litteratur. På spelbolagen omsattes stora summor, och följde man pengarna såg man att de högsta insatserna – som av en slump – gjorts i de länder och de städer där pristagaren hörde hemma.
Akademien var inte överdrivet förtjust och täppte igen läckorna. Eller gjorde man verkligen det? I förrgår viskade en fågel i mitt öra att den norske dramatikern Jon Fosse låg bra till. På Ladbrokes kunde man se hur oddsen på honom inom några dygn sjönk från 100 till 10. Folk som hade koll på var de initiala insättningarna gjorts sa att det var norrmän som spelade.

Krönika om spelbolagen, mystiska pengaströmmar och Nobelpriset:

http://www.efn.se/blogg/nyhetsrummet/folj-pengarna-och-hamna-fel/

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , | Lämna en kommentar

Hypnotisören och marionetterna: Daniel Kehlmann

Hos Kehlmann är de stora frågorna just det. Stora. Obesvarade. Och därför evigt pockande. Finns det en fri vilja? Eller är, vad livsstilscoacherna än predikar, vårt öde utstakat redan från allra första början? Är alla våra handlingar bara upprepningar, är varje ny generation den föregåendes vålnader?

Recension av Daniel Kehlmanns grandiosa roman ”F”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/daniel-kehlmann-f/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Europas hjärta – rost och mögel

I korthet handlar ”Satantango” om en handfull människor som dröjt sig kvar i ett postapokalyptiskt landskap. En gång i tiden jobbade de flesta av dem på något som ka­llas ”Anläggningen” och i anslutning till den fanns ett litet samhälle med skola och läkarmottagning. Nu är allt nedlagt, endast bykrogen finns kvar och medan rosten och möglet i ljuv terrorbalans härskar över ruinerna samlas de kvardröjande få för en sista natt av fylla, utsvävande danser och desperata illusioner om den räddning som kanske ändå är möjlig.

Recension av László Krasznahorkais roman ”Satantango”:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/laszlo-krasznahorkai-satantango/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Självspelande piano

Som ingen annan författare i vår tid fungerar Karl Ove Knausgård som en vattendelare. Man är antingen för eller mot honom. Oftast för. När han meddelar att onda cykloper siktats är det som när Ingemar Stenmark i vår fjärran ungdom dansade nedför Madonna di Campiglios pister: landet står stilla. För några ögonblick. Sedan sprakar ett fantastiskt fyrverkeri av hyllningar och invektiv i gång. Knausgård är antingen ett geni eller en charlatan, sällan någonting mitt emellan.

Recension av Knausgårds ”Ut ur världen”:

http://www.dn.se/dnbok/i-halarna-pa-en-forfattare/

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Milan Kundera: Obetydlighetens högtid

Härom veckan kunde man i denna tidning ta del av en sorglig nyhet: den nordliga vita noshörningens öde tycks beseglat. Endast en hane, för gammal för fortplantning, finns kvar. ”När han dör, dör hela arten”, löd rubriken.

Om Milan Kundera, som på åttio­talet avancerade till ledande expert på ”Varats olidliga lätthet”, på senare tid intresserat sig för de stora, tungfotade ryggradsdjurens allt snabbare accelererande sorti är det kanske bäst att låta vara osagt.

Men nog är det döende hannar författarens senaste roman handlar om. Eller, som Kundera föredrar att kalla dem, ”inaktuella” figurer. ”Obetydlighetens högtid” är en miniatyr på 130 sidor; ändå svämmar sidorna över av vilsna flanörer, luggslitna esteter och tunnhåriga amatörfilosofer. Samtliga män förstås. På tok för sent födda för att på ett trovärdigt sätt kunna ingå i Marcel Prousts persongalleri är de ändå alltför ålderstigna för att ägna sig åt sociala medier; samtiden har sprungit ifrån dem.

Om Milan Kunderas senaste roman:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/milan-kundera-obetydlighetens-hogtid/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Wolfsegg revisited – Thomas Bernhard

Litteraturen vimlar av förlorade paradis. Av platser och miljöer som skimrar särskilt förföriskt därför att de bara är synliga i minnets backspegel. Marcel Prousts Combray, Evelyn Waughs Brideshead. Vladimir Nabokov skrev sina kanske vackraste sidor när han på ett hotellrum i Schweiz skildrade cykelturer genom förrevolutionära ryska slottsparker och hitom millennietröskeln har Patrick Modiano skapat en alldeles egen genre genom att i bok efter bok frambesvärja arkaderna på Rue de Rivoli under de sextiotalskvällar då Paris gatlyktor var ”svepta i en aura av dis”.

Thomas Bernhard, däremot. Han var allergisk mot paradisen. För honom handlade det, i åtskilliga texter och kanske i synnerhet i den nu återutgivna mastodontromanen ”Utplåning”, inte om att med ordens hjälp återkalla den tid som flytt utan i stället om att ”utplåna det som beskrivs”.

Recension av nyutgåvan av Thomas Bernhards ”Utplåning”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/thomas-bernhard-utplaning/

Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

En delirisk väv av hysteri – Stefan Zweigs fallstudier

När Stefan Zweig i juli 1940 kliver över landgången och går ombord på den atlantångare som ska ta honom från krigets Europa till New York har han bara sin resväska kvar. Och en tredjeklassbiljett. Resten av hans imperium, detta rike av ord, dyra cigarrer, skräddarsydda kostymer och utsökta antikviteter är sönderslaget och skingrat med vinden.

Recension av Stefan Zweigs ”Amok”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stefan-zweig-amok/

Publicerat i Österrike, Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Passion för trycksvärta – Lars Andersson, kriget och lokaltidningarna

Varför är denne sjangdoble folkhemskusin till Philip Marlowe så förtjust i trycksvärta? Varför lägger han mer krut på att lusläsa lokaltidningen än att förhöra misstänkta?
Hans besatthet av lokaltidningen börjar redan första morgonen i Karlstad. Han frukosterar på Kafé Hollandia och hinner bara läsa en filmrecension (”Spelet om en kvinna”) innan en annan gäst i ett obevakat ögonblick snappar åt sig tidningen. Likt ett barn som i sandlådan blivit av med favoritspaden betraktar han missunnsamt den andres lektyr: ”Tidningen fläktes ut som ett storsegel”. När tidningen återerövras tappar berättelsen fart. För Lars Andersson påbörjar nu ett lika ömsint som nogsamt redovisande av lokalnyheterna i april 1944.
En ”rutinerad” ficktjuv som härjat på Karlstads konditorier har gripits och en hembrännare avslöjats i Östra Ämtervik. Vidare rullas en ”spritlangarhärva” upp i rådhusrätten. Dramaturgiskt är dessa referat vanskliga. Deckarintrigen försvinner ur sikte när texten istället blir ett montage av autentiska tidningsnotiser. Men Lars Andersson vet förstås exakt vad han gör.

Om Lars Anderssons kriminalroman ”De våra”:

http://www.dn.se/dnbok/nar-lokaltidningen-var-ledtrad/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ida Simons: Timmen före midnatt

Hon hette egentligen Ida Rosenheimer. Född 1911 i Antwerpen, senare bosatt i Scheveningen. Så småningom framgångsrik konsertpianist med Europa som estrad. Tills andra världskriget och den tyska invasionen av Nederländerna förvandlade henne till ett nummer i ändlösa deportationslistor. I koncentrations­lägret Theresienstadt ska hon ha spelat för en blandad publik av bödlar och fångar.

Musik som framförs under tvång och bakom taggtråd förlorar nog sin tjusning; i alla fall bytte hon efter kriget konsertflygeln mot skrivmaskinen. Och skapade, under pseudonymen Ida Simons, en roman som när den publicerades 1959 tog Nederländerna med storm och som nu, i kölvattnet på de senaste årens renässans för centraleuropeiska berättare som Joseph Roth, Stefan Zweig och Hans Fallada, börjat sitt internationella segertåg.

Recension av Ida Simons roman ”Timmen före midnatt”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/ida-simons-timmen-fore-midnatt/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Per Wästbergs självlysande miniatyrer

Som barn lyfte jag på golvbrädan i telefonkioskerna för att leta efter tappade småmynt. Jag märker att jag fortfarande någon gång kollar myntutkastet på parkeringsautomaterna. Som om jag ville hitta något helt annat än barndomens tioöringar.”

Recension av Per Wästbergs ”Mellanblad”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/per-wastberg-mellanblad/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Paul Auster: Rapport från insidan

Epoken är femtiotalets Amerika, i skuggan av Koreakriget. Som barn konsumerar han stora mängder tecknad film. Han drömmer om att bli idrottsstjärna eller uppfinnare, så småningom författare. Någonstans på vägen upphör jorden att vara platt.

Recension av Paul Austers senaste memoarverk:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/paul-auster-rapport-fran-insidan/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vid budet att blecktrumman tystnat – om Günter Grass

Han debuterar samma år som Dalai Lama flyr till Indien. Och som en docka vid namn Barbie för första gången lanseras.

Det är 1959 och ett långt och schizofrent årtionde, ett decennium av sockervadd och taggtråd, av prickiga sidenscarfar och kapprustning, är på väg mot sitt slut när Günter Grass ”Blecktrumman” utkommer i september det året.

Författaren är då 32 år gammal och geniförklaras över en natt.

Gott, wie ich sie hasse, die Nachrufe. Und dennoch:
http://www.dn.se/dnbok/gunter-grass-fortrollade-1900-talet/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Norman Manea: Oktober, klockan åtta

Manea, 2005

Norman Manea skulle kunna vara Herta Müllers litteräre halvbror. Båda lämnade Ceausescus Rumänien ungefär samtidigt, under mitten av 80-talet, bara för att sedan i exilen återskapa varje nyans av det förtryck man skenbart undkommit. I Sverige bygger hans rykte som Nobelpriskandidat på ”Huliganens återkomst” och den tragikomiska ”Lyan”. Illusionslösa böcker, fulla av genreöverskridningar, essäistiska utvikningar och absurd humor.

Recension av Norman Maneas ”Oktober, klockan åtta”.

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/norman-manea-oktober-klockan-atta/

Ps. Bilden är från senhösten 2005, när jag intervjuade en skeptisk, inte särskilt talför Manea på anrika restaurang Tennstopet i Stockholm. Jag minns att det regnade, och att Manea accepterade alla de yttre omständigheterna – klimatet, den lokala sedvänjan med rockvaktmästare som skulle ha några sedlar för att placera våra ytterplagg på gungande galgar samt förekomsten av högljudda, överförfriskade börsspekulanter vid de flesta restaurangbord – med ett slags sorgsen stoicism. Att bli intervjuad i Stockholm var, fick jag för mig, en av dessa prövningar livet ibland utsätter en för. Som ett tandläkarbesök eller ett förhör vid någon av kalla krigets gränskontroller. Själv gillade jag vårt samtal – medan redaktörerna som beställt intervjun var förfärade. Och anklagade Manea – och mig – för att ha minerat konversationen med ”trippelironier” av ett slag som var oacceptabla för svenska läsare. Det var första gången jag stötte på den komplikationen – att man som reporter förväntades filtrera bort eventuella halter av ironi vid samtal med centraleuropéer.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Männen heter alltid Jean – om Patrick Modiano

”Horisonten”, kongenialt översatt av Anna Säflund-Örstadius, börjar som åtskilliga andra av Modianos romaner. Med en svart anteckningsbok. I den noterar en författare vid namn Jean Bosmans minnesfragment från de år då livet var ”fullt av vägskäl”. Episoder som ligger fyrtio år tillbaka i tiden, ansikten utan namn, flyktiga möten. Mer än brottstycken blir det inte. Ändå anar man snart konturerna av en historia som lever i minnet för att den aldrig fick något slut.

Som tjugoåring, i sextiotalets Paris, har Bosmans i samband med en demonstration bokstavligen kolliderat med en ung kvinna. Följden av detta möte är en promenad till närmsta apotek. Hon blöder från ögonbrynet, och han tänker att ”det första mötet mellan människor alltid är ett sår”.

Vad som sedan följer är den egendomligt okroppsliga relation som ofta uppstår hos Modiano när två vilsna själar möts. Hon heter Margaret Le Coz och är född i Berlin. Och så går hon klädd i en röd kappa. I övrigt är hon förtegen, men Bosmans anar att hon gömmer sig för någon. En skugga ur det förflutna som hon ibland tycker sig skymta i gatuvimlet. Snart flyr hon Paris. Kvar blir som alltid bara de skygga och svekfulla minnena.

Allt det där, inklusive den skimrande prosans skönhet, känner man igen som Modianoläsare. Männen heter alltid Jean och kvinnorna förvandlas till fantomer innan de hunnit bli kött och blod.

Recension av Modianos ”Horisonten”:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/skimrande-skon-historia-om-skuggor-fran-forr

Ps. Efter själva artikeln ligger en kort flankerande text på temat ”3 visioner av lycka och frihet hos Patrick Modiano”.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hans Falladas Berlin

24 dagar tar det för Hans Fallada att skriva ”Ensam i Berlin”. Han som under hela sitt vuxna liv stämplats som mångfaldig missbrukare (alkohol, droger, tabletter, nikotin) arbetar som i ett rus; manuskriptet landar på cirka 720 sidor. Enda gången han tvingas avbryta skrivandet är när det är ­läkarrond. För Fallada är vid den här tiden inlagd på sjukhuset Charités nervklinik. Han är 53 år gammal och det är tjugotredje gången han tvångsvårdas inom psykiatrin.

När jourhavande läkare under ronderna åtföljs av medicinstudenter händer det att Fallada blir en del av undervisningen. Läkaren stannar framför hans bädd och säger: ”Det här, mina herrar, är den kände författaren. Eller snarare, det som drogerna förvandlat honom till: ett appendix.” Fallada nickar och mumlar att det stämmer bra. Så fort han är ensam igen smusslar han fram sina cigaretter. Ransonen är på hundra om dagen.

Författaren, nikotinet och topografin:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/hans-falladas-berlin

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

Undflyende skuggestalter längs glömskans boulevarder – Modiano får Nobelpris

I dag, när själva namnet Modiano blivit ett litterärt varumärke som förknippas med en viss sorts elegant tystnad, med diset kring sen länge försvunna gatlyktor och undflyende skuggestalter ständigt på väg bort längs glömskans boulevarder, kan det vara värt att påminna om den högst påtagliga brutalitet som på sätt och vis är förutsättningen för hela författarskapet.

Artikel om Patrick Modiano på Nobeldagen 2014:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ta-plats-bredvid-modiano/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

När Västberlin sveptes bort

Vissa datum förpliktar. År efter år passerar och ändå minns man i detalj vad man gjorde när Palme mördades eller då Neil Armstrong promenerade på månen.

På kvällen den 9 november 1989 låg jag hemma på soffan i Västberlin när ett par högklackade skor smattrade mot golvet i lägenheten över min. Jag minns att jag hann undra varför grannen hade så bråttom. I nästa ögonblick slogs tv:n på; volymen var så hög att jag hörde allt, de tutande bilarna, sorlet av en upphetsad folksamling och lokalpolitikern som om och om igen upprepade samma fras: Detta är ett historiskt ögonblick.

Blick i backspegeln inför ännu ett jubileum av murfallet:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nar-vastberlin-sveptes-bort/

Ps. ”Den konstnär som berörde mig mest var en schlesier som hette Joachim Lodek. Han var egentligen teaterregissör men mest känd för sina tjurlika rusningar rakt in i muren. Han tog sats och sprang sen, i avsevärd hastighet, med huvudet före in i betongen.”

Publicerat i Berlin, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

Mumifierad i en polsk sarkofag – Lars Gustafssons sjuttiotal

Lars Gustafsson
Sigismund
Atlantis

Tre korta klassiker
Modernista

Söndagen den 25 november 1973 vaknade västtyskarna till en värld som hade tystnat.
På andra sidan rullgardinerna fanns den morgonen en frid som var så ny att bara de riktigt gamla kunde identifiera fenomenet. Inga bilmotorer. Inga tjutande däck, inget ilsket tutande i hårt trafikerade korsningar. I oljekrisens tecken hade regeringen infört en bilfri söndag.
De tomma gatorna fylldes snabbt av stora skaror som upptäckte hur roligt det var att gemensamt och till fots erövra asfalten. Framförallt vallfärdade folk till autobahn. Man bredde ut filtar och dukade upp champagnefrukostar ute på raksträckorna. Det var som Woodstock, fast med novemberdis och betong istället för blommor och haschrök.

Dryga halvåret innan picknickkorgarna flyttar ut på autobahn händer det mystiska saker i Kraków och Berlin. En svensk författare vid namn Lars Gustafsson ligger mumifierad i en polsk sarkofag. Oklart hur han hamnat där men så är det. Fjättrad av spindelväv och marmor är han förhindrad att inta sin plats vid skrivbordet borta i det stenkolsdoftande Berlin. Där sitter istället en person som kallas Ställföreträdaren och skriver ”finurliga tidningsartiklar” i Lars Gustafssons namn.
Onekligen en speciell situation. Men så är också Sigismund ett av nittonhundratalets mest egensinniga verk. När den nu kommer i nyutgåva får jag för mig att likheterna är många mellan just den här romanen och den bilfria söndagen. Ordningen är rubbad, undantagstillstånd råder.
Från kungaborgen i Kraków förflyttar sig berättelsen framåt med drömmens sömniga rastlöshet. Vid en bardisk i Berlin beklagar sig en bulgarisk centrallyriker (i exil) över intriganta poesikotterier i hemlandet. En utomjordisk rekognosceringsflotta patrullerar de yttersta spiralarmarna av Vintergatan. I de turkiska delarna av Kreuzberg tecknar en utblottad konstnär kontrakt med tre utsökt hövliga smådjävlar – hennes själ i utbyte mot rikedom och spikrak karriär. I femtiotalets Västmanland trampar Homeros längs dyiga vägar, ledd genom höstregnen av Lars Gustafssons moster Clara.
Det är som autobahn utan bilar. När de tunga motorerna tystnar är friheten gränslös, nästan svindlande. Författaren sover under sina hårt virade mumiebindor, och då kan romanen ta av vart den vill. Här finns ingen helhet, ingen ordnande vilja. Bara fragment och starkt glänsande skärvor. Myllret av berättelser blir till en väldig rad av fönster som öppnar sig mot ständigt nya världar.
Fast tonfallen är de lättaste”, skriver Agneta Pleijel i förordet, ”är det ingen tvekan om att det är en depression som beskrivs”. Det är en viktig påminnelse; för all lekfullhet glömmer man lätt svärtan. Hur apokalypsen lurar precis bakom de vildaste upptågen. Och epicentrum för undergångsvisionen är så klart Berlin, ett ruggigt ställe där en kall pust från det förgångna ständigt går genom rummet.

Genom den sortens slump som spelar en så stor roll i hela Gustafssons författarskap kommer samtidigt med Sigismund, fast på ett annat förlag, tre andra romaner i en samlingsvolym.
En biodlares död och En kakelsättares eftermiddag är vackra, vemodiga miniatyrer som tål många omläsningar.
Men det verkliga serveässet är förstås Tennisspelarna.
Den tillkom omedelbart efter Sigismund och är på en gång fortsättning och föregångarens motsats. Allt som var mörkt och dystert i Berlin förvandlas under den texanska himmel där författaren tidiga morgontimmar nöter in sina sidskruvade backhandslag till ljus och luft.
För nu har herr Gustafsson bytt kontinent. Och det är som om hans gamla pessimism slår över i en lättsinnig, mycket smittsam optimism då han inser att de demoner som ansatte honom i Europa inte fått visum till Austin, Texas.
När det blir för varmt på tennisplanen tar Gustafsson med sina läsare till universitetets campus där framtiden redan är närvarande i form av en massa prylar som de mossiga européerna ännu inte hört talas om. Exempelvis ”frisbyes” och ”computors” (båda stavade exakt så).
Överhuvudtaget ligger en stor del av charmen i Tennisspelarna i hur Lars Gustafsson lyckas med konststycket att både vara obrottsligt lojal med den miljö han så ömsint beskriver och samtidigt tydliggöra att han bara är där på genomresa.
För det är ett paradis till låns. Befriad och lycklig flyger texten högre än någonsin någon ”frisbye”, men mellan de bortsusande orden finns ändå en skugga av melankoli.
”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig”.
Till sist är kanske det verkligt gåtfulla med de här romanerna det tillstånd de försätter sina läsare i. ”Antiauktoritär” var ett av 70-talets slagord. Och det hör till litteraturhistoriens mera lyckade ironier att det var en liberal USA-vän som skrev dessa odogmatiska mästerverk där alla hierarkier är raserade. Fjärran dagens autofiction där den passiviserade läsarens roll inskränks till att på var femte sida mumla ”oj” är vi alla medskapare i Gustafssons värld.
Sigismund och Tennisspelarna är som stora pussel, man aldrig tröttnar på att lägga.

Dagens Nyheter, 28 december 2013

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Patrick Modiano: Nätternas gräs

Tillbaks på Boulevard Raspail. Tillbaks under arkaderna på Rue de Rivoli. I den timme, eller årstid, då gatlyktorna i Paris är ”svepta i en aura av dis”. Och alla man möter är skumraskfigurer som tagit in på hotell under falska namn och kommunicerar med omvärlden endast genom brev till anonyma poste restante-adresser.

Det är ingen idé att förneka faktum: Patrick Modianos senaste roman är på pricken lik de tjugosex föregångarna. Samma svartvita 60-talsvärld, samma vemodiga kärlekshistoria, samma famlande efter diffusa minnen av obetydliga händelser. Kaféer som stänger, löv som faller längs höstliga kajer.

Fast för de redan frälsta är det just monotonin som är tjusningen med att läsa Modiano. Man vet vad man får och varje ny roman är som en inträdesbiljett till en värld man aldrig tröttnar på.

Recension av Patrick Modianos ”Nätternas gräs”:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17894393.ab

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Schlesiska impressioner – Den underjordiske golfaren

Hotel Katowice, Sommer 2012

En augustidag då temperaturen i sydvästra Polen uppgår till 34 grader tar jag spårvagnen till Europas märkligaste golfbana.

I ryggsäcken ligger två tjocka tröjor, mössa och handskar. Jag hoppas att det ska räcka. I reklamen varnas man för att sporten ”turbogolf” praktiseras enligt ”särskilda regler” och under ”extrema förhållanden”, vilket betyder kyla, fukt, mörker och ännu mer kolsvart mörker.

För golfbanan ligger trehundratjugo meter under jordytan, i utkanten av den gamla gruvorten Zabrze, och kallas i reklamen för den ”enda av sitt slag mellan Mars och Venus”. Tillträde endast med hjälm och pannlampa.

Spårvagnen rullar genom det hörn av Europa som mot slutet av nittonhundratalet utpekades som kontinentens smutsigaste. Städer som Katowice och Chorzów betraktades den gången som så hälsovådliga att myndigheterna uttryckligen varnade astmasjuka för att vistas utomhus. Nu kantas vägarna av täta kastanjealléer och en bit bort skymtar trädtopparna i Europas största stadspark, Park Śląski, en 620 hektar stor biotop av sjöar, björkskogar och japanska trädgårdar.

Sen några år tillbaka genomgår det schlesiska kol- och stålbältet en radikal omvandling. De utländska förebilderna är Manchester och tyska Ruhrområdets askungelika förvandling från döende gruvregion till pulserande it-högborg . När jag bokade golfrundan fick jag en liten reklamknapp på köpet. Den föreställer framtiden: ur den svarta jorden, som står för kolgruvorna som var regionens födkrok i ett och ett halvt sekel, reser sig en regnbågsskimrande stadssilhuett. Det finns, så lyder budskapet, ett liv efter gruvdöden.

Glück auf, Königshütte

Guido Henckel von Donnersmarck var en typisk artonhundratalsentreprenör. Tysk greve, kusin till Bismarck, hedersdoktor vid Tekniska högskolan i Berlin och arvtagare till dussintals gruvor och stålverk i den del av dåvarande Tyska riket som hette Oberschlesien. Han ägde 27 500 hektar land och ett slott som respektfullt kallades ”Centraleuropas Versailles”. Det gick rykten om att han konserverat liket av sin första hustru, den berömda Paris-demimonden Esther Lachmann, i alkohol, och vid hans bortgång taxerades förmögenheten till 250 miljoner Mark.

1855 började han borra efter stenkol i utkanten av den lilla byn Zabrze. Det var i upptakten av den vilda epok då Oberschlesien var ett eldorado för alla som drömde om att snabbt skapa stora rikedomar. Genom skattelättnader, subventioner och ett strategiskt järnvägsnät lockades investerare och arbetskraft att slå sig ned i vad som dittills varit en sömnig europeisk avkrok men som nu nästan över en natt förvandlades till en häxkittel av eldspyende industriskorstenar, bortringlande stubintrådar och allt djupare schakt ner i det svartglimrande berget. På de första fotografierna liknar trakten kring Zabrze ett månlandskap. Överallt kraterliknande hål, slagghögar, lågt hängande askmoln. Inte ett träd i sikte.

Donnersmarcks gruva hette ”Guido” och blev snart en av de största i regionen.

Ovan jord växlade maktförhållandena; under första världskriget döptes Zabrze i propandasyfte om till Hindenburg (efter den tyske generalfältmarskalken) och i juni 1922 tillföll de med Zabrze nästan sammanvuxna grannstäderna Kattowitz och Königshütte Polen, vilket ledde till förhållanden som under Berlinmurens tid med godtyckliga gränsdragningar tvärs igenom bostadsområden och passkontroll ombord på buss- och spårvagnslinjer. Nere i gruvan fortsatte allt som förut. Även efter 1945 – när Zabrze blev en polsk stad – kretsade allt kring det svarta guldet, stenkolen.

I april 1970 tog sig det lokala fotbollslaget Górnik Zabrze till final i Cupvinnarcupen. Górnik betyder gruvarbetare och i intervjuer brukade den dåvarande lagkaptenen Stanisław Oślizło definiera var spelarna hade sina lojaliteter. ”Vi representerar gruvindustrin, klubben, staden och Polen.” Alltid i den ordningsföljden. Gruvan var tillvarons mittpunkt; vilken fana som för tillfället vajade från flaggstängerna var av underordnad betydelse.

Våren 1970, när Górnik firade sina största framgångar, hade uttrycket ”sätta på kartan” ännu inte uppfunnits. Men i praktiken var det precis vad som skedde; när klubben tog sig till final började otaliga fotbollsfans i resten av Europa snurra på sina jordglober för att undersöka var detta gåtfulla Zabrze egentligen låg någonstans.

I hissen ned till den underjordiska golfbanan frågar jag mina medspelare om våren 1970. Det alla minns är hur flygplanet som fotbollsspelarna flög hem med efter att i semifinalen ha slagit ut favorittippade AS Roma plötsligt avvek från den fastlagda rutten och istället lågt gled fram över huvudgatan i Zabrze, ett improviserat ärevarv som så när kostade piloten jobbet. På fabrikerna stannade det löpande bandet och alla rusade ut för att vinka. Det var vår och uppbrott i luften och ingen tvivlade på att framtiden tillhörde Zabrze.

-Vi var Europas underdogs. När de stora utländska fotbollsklubbarna kom hit för att spela hade de med sig en egen kock. Väldigt förödmjukande. Och när vi spelade borta, särskilt i England, brukade motståndarna alltid vattna planen. De visste att våra skor var av billigaste sorten, utan dobbar och lappade sju gånger om.

Nu är hissen nere på trehundratjugo meters djup. Instruktören Łukasz Zasadni går före genom schaktet; i skenet från hans pannlampa glimmar kolet med en svart lyster. Här och där förgrenar sig gångarna; vägvisarna som pekar in i mörkret är fortfarande på tyska.

-Här blir perfekt.

Vi har stannat vid foten av en underjordisk sluttning. Nu demonstrerar Łukasz hur spelet går till. Tre slag är tillåtna, inga dribblingar. Att trampa på bollen är också förbjudet. Någonstans i mörkret, bakom en knappt urskiljbar kurva uppe på sluttningens krön, gömmer sig en övergiven wagonetka, en tippvagn av den sort som på gruvarbetarsvenska kallas malmhund. Med tredje slaget förväntas man chippa upp bollen i vagnen och vinna.

-Apropå vinna. Vi vann aldrig den där stora matchen mot Roma. Det blev oavgjort. Och på den tiden var det inte straffläggning som avgjorde utan slantsingling. Det var den vi vann. Och på nåt sätt är just det så typiskt Schlesien. Motgångar, motgångar och så en liten pollett som dansar i luften och hamnar med rätt sida upp.

Faran med turbogolf, inser jag snart, är rekylerna. När en spelare slår hukar sig motspelarna långt borta i andra änden av tunneln, ungefär som förr när man sprängde sig allt djupare in i berget. Bara det att nu är det inte dynamiten vi tar skydd undan utan den förbivisslande bollen som studsat mot gruvans skrovliga väggar och bytt riktning. Jag sätter mig på en stump övergiven räls och tänker på Pärlan i kronan. Så heter en klassisk polsk film om ett gruvarbetaruppror på trettiotalet. Den handlar om en gruva som blivit olönsam och då vill de snikna ägarna (tyskar givetvis) inte bara stänga ned driften utan dessutom fylla de underjordiska gångarna med vatten. Gruvarbetarna går i strejk; hellre än att överge gruvan är de beredda att låta sig dränkas nere i berget.

I Övre Schlesien var det där en ständigt hotande realitet. Så fort maktförhållandena växlade skulle gruvan raseras. Det var fallet 1922 när tyskarna lämnade den östra delen av provinsen, 1939 när samma gruvor åter riskerade att hamna i tysk ägo och slutligen 1945 när Röda Armén närmade sig. Men gruvan var pärlan i kronan och skulle försvaras – av dem som jobbade där.

Man behöver inte ta många steg i dagens Katowice eller Zabrze för att ana hur gruvan fortfarande sätter sin prägel på den kulturella identiteten.

Tipset att spela underjordisk golf fick jag av en historielärare som inte ville se sitt namn i tryck. Men vi kan kalla honom Lubański. Han var trettio, eller högst trettiofem, men hade en förkärlek för att formulera sig om det förflutna som om det bara låg någon vecka tillbaka.

-Du vet, när vi gjorde uppror mot tyskarna 1922? Då ville vi verkligen tillhöra Polen. Ganska snart insåg vi att det var ett misstag…

Vad Lubański och hans meningsfränder drömmer om är ett långtgående självstyre för provinsen Övre Schlesien. Sen några år tillbaka finns det ett lokalpatriotiskt parti, RAŚ, som betraktar Schlesien som en egen nation och vill se så lite polsk inblandning som möjligt i regionen. Partiets ordförande Jerzy Gorzelik har av regeringen i Warszawa brännmärkts som tysk agent därför att han ideligen påpekat avsaknaden av ”polska traditioner” i Schlesien.

-Men vi vill inte tillbaka till Tyskland, sade Lubański till mig. Vår förebild är Katalonien, den typen av autonomi. Jag som lärare vill undervisa mina elever på schlesiska som är vår urgamla och fortfarande levande dialekt, och inte på polska. Och i historieundervisningen vill jag slippa prata om deras hjältar.

Han syftade på Polens första president Józef Piłsudski, en man som dog 1935 men under 2010-talet allt oftare fått skyddas av polis – särskilt i Katowice där fanatiska lokalpatrioter hotat att spränga presidentens ryttarstaty i luften.

Hur kontroversiellt det förflutna fortfarande är har filmregissören Jadwiga Kocur fått smaka på. Hennes dokumentärfilm Dwugłowy Smok, den tvehövdade draken, berättar den fascinerande historien om hur mellankrigstiden i Schlesien formade sig till en arkitektonisk kapprustning mellan den polska och tyska sidan. Och hur arkitekturen under tjugo- och trettiotalet kom att bli bärare av de båda kulturernas idéer om vad som var specifikt ”tyskt” respektive ”polskt”. Men regeringen i Warszawa var allt annat än entusiastisk.

-Jag fick ett samtal från regeringskansliet, berättade Jadwiga när jag träffade henne dagen innan jag åkte till Zabrze. De hade sett filmen. De gillade den. Det enda de var bekymrade över var att jag var så naiv historiskt. Till exempel påstod jag i filmen att hela Schlesien varit tyskt fram till 1922. Och så använde jag kartor som visade hur provinsen sen kom att delas. Regeringskansliet tyckte att det var onödigt. Om jag gick med på att en av dem utsedd ”objektiv” historiker klippte om filmen kunde de i gengäld se till att den visades världen över.

Jadwiga Kocur tyckte inte att det var nödvändigt att klippa om filmen. Den hade redan visats i Hollywood och på en rad internationella festivaler och överallt dragit ner applådstormar. Men hennes ovilja att samarbeta ledde snart till att hennes nya filmprojekt inte beviljades några pengar. Svartlistad och utan möjligheter att försörja sig som filmare hade hon nu fått börja jobba som spårvagnskonduktör.

När vi golfat färdigt frågar jag Łukasz Zasadni om allt det där. Den schlesiska identiteten och den gamla rivaliteten med Warszawa. Skulle en autonomi underlätta gruvorternas inträde i den postindustriella eran? Men han skrattar bara och byter ämne.

-Den där slantsinglingen som jag berättade om. I Cupvinnarcupens semifinal. Det var inget mynt. Utan domaren, han var fransman, hade en pollett vars ena sida var röd och den andra grön. Och fast matchen spelades på självaste Lenins födelsedag – hans hundraårsdag! – och det var tjockt med kommunistiska partipampar på läktarna, tvekade vår lagkapten inte en sekund när han fick välja färg. För grönt är hoppets färg, så har det alltid varit.

Det är Łukasz som uppfunnit sporten turbogolf och tagit den ned i gruvans mörker. När ”Guido” stängde blev han liksom många av kollegorna kvar innanför grindarna. Världen därute var i gungning; kommunismen ersattes av marknadsliberalismen och det han kunde om stenkol efterfrågades inte längre på arbetsmarknaden. Han fick då hitta ett sätt vara kvar i underjorden och ändå tjäna pengar. Nu är gruvan museum med guidade turer för skolklasser och turister. Men det man drar in pengar på är ”vip-paketen”.

Innan vi tar hissen upp inspekterar vi ett väldigt hålrum i berget där en underjordisk konsertsal är under uppförande. I anslutning ligger det barer och restauranger, de är redan i bruk och ser allt annat än billiga ut.

Kunderna är tyska firmor. De flyger in sina mellanchefer för teambuilding i form av turbogolf eller den populära aktivitet som i reklamen kallas ”adrenalin och risk” och som går ut på att man simulerar en gruvolycka (plötsliga ras eller översvämningar) och så ska deltagarna ta sig fram till olycksplatsen och undsätta de skadade. Gruvan, säger Łukasz, är som skräddarsydd för modern managementfilosofi, för på 320 meters djup måste man kunna lita på kollegorna, lita på att de hjälper en ut om något går snett. Båda evenemangen, golf och gruvolycka, kostar drygt 10 000 svenska kronor per person. Efteråt kan man koppla av med roulette i det till kasino ombyggda pannrummet.

mariacka

Från Zabrze åker jag till grannstaden Katowice. Det var här förvandlingen från grå gruvzon till postindustriellt it- och kulturkluster påbörjades och det är här den nått längst.

Hösten 1989 då kommunismen låg och dog var också Katowice döende. Gruvorna slog igen, en efter en, men berget under staden var så urholkat att hela stadsdelar tycktes på väg att sacka ihop och sjunka ner i underjorden.

Cirka tjugo år senare fattade kommunstyrelsen ett märkligt beslut. Man skulle rusta upp den mest förfallna gatan i Katowice och göra den till en turistmagnet. Mariacka, som gatan hette, bestod av en handfull ruffiga barer och bordeller, husens fasader hade mist sin rappning och ingen brydde sig om att laga de många krossade fönsterrutorna och läckande taken.

Skönhetsoperationen gick på knappt 25 miljoner kronor. När den var klar hade några hundra meter slum förvandlats till blomstrande gågata. Den eftermiddag jag har vägarna förbi håller några tekniker på att spänna upp en jättelik vit duk i gatans ena ände; framför duken står redan ett hundratal solstolar: när mörkret faller ska det bli utomhusbio. Pansarkryssaren Potemkin.

Dominik Tokarski var en av de första att slå sig ned på nyrenoverade Mariacka. Han hade bott i tyska Ruhrområdet under de år då städer som Dortmund och Essen lyckades visa att det fanns ett liv även efter gruvdöden. Nu ville han ta med sig entusiasmen han stött på i Ruhr hem till Katowice. Han öppnade en bar och tjänade snart så mycket att han att han på fritiden kunde ägna sig åt att rädda neonskyltar.

Han förvarar dem i ett garage utanför Katowice och i bilen dit berättar han om Polens Las Vegas.

För det var så Katowice kallades på sextiotalet. Det var neonbelysningens guldålder och alla de stora gatorna var upplysta av sprakande reklamskyltar. Det sägs att resten av Polen reagerade med akut svartsjuka på denna stjärnhimmel av blossande neon, för den stod för en flärd som saknades i resten av landet

Men neon är lyx och efter något årtionde slocknade Katowice igen. Alltid var det någon bokstav som blinkade till och blev svart; orden på reklamskyltarna krympte oupphörligen och till sist var det bara obegripliga fragment som återstod.

-När jag kom tillbaka från Dortmund var nästan alla skyltar sönderrostade. Alla var överens om att de skulle bort, men eftersom ingen ville betala transporten till soptippen hängde de likförbannat kvar.

Garaget där Dominik förvarar skyltarna är stort som en mindre hangar. Det första jag ser är ett ”R” som sönderrostat och anfrätt av ålder ligger på vad som påminner om ett operationsbord. Fast skalpellen är här ersatt av en blå svetslåga. Mannen som reparerar bokstäverna säger att det ser bra ut, åtminstone den här patienten kommer snart att kunna lysa igen.

Publicerad i Axess nr 9 2013

Ps. Jadwiga Kocurs briljanta film Dwugłowy Smok kan ses här (i polsk, tysk eller engelsk version).

Publicerat i Resor, Silesia | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Vid budet att Piotr Szmitke lagt ifrån sig penseln

För exakt ett år sen jagade jag en skugga genom den polska gruvorten Katowices­ sommaröde gator. Han hette Piotr Szmitke och var en konstnär som jag gett mig tusan på att intervjua. Men att få tag på honom visade sig omöjligt. Som en postkommunistisk Röda nejlikan var han överallt och ingenstans. Folk med känningar inom konstvärlden sade att han befann sig i Frankrike – kanske på semester, kanske i livslång exil – men att man kunde kontakta honom genom att lämna handskrivna lappar till serveringspersonalen på restaurangen Złoty Osioł. Andra påstod sig ha sett honom för fem minuter sen, på en viss trottoar nära tågstationen.

Tribute to the truly great Piotr Szmitke:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-stred-konstnaren-med-den-polska-regimen/

Polska och franska wiki om Szmitke.

Publicerat i Silesia | Märkt , , | Lämna en kommentar