Världen av i går – temakväll på Goethe

Den 23 augusti arrangerar Goethe en temakväll om tyskt trettiotal, litterär nostalgi och renässansen för länge bortglömda (eller försummade) författare som Hans Fallada och Stefan Zweig.

https://www.goethe.de/ins/se/sv/ver.cfm?fuseaction=events.detail&event_id=20999179

Återkommer till det här arrangemanget då dagarna blir kortare och ferierna går mot sitt slut. Samtidigt vill jag redan nu säga att detta är något jag länge hoppats på, möjligheten att på lämplig estrad fånga upp tendenser av det här slaget och belysa dem ur oväntade perspektiv. Mycket fint initiativ av Goethe-Institutet i Stockholm. Wir sehen uns im Spätsommer.

Publicerat i Litteratur, Dagboksblad | Märkt , , | 2 kommentarer

Sommarnationalism på nordliga breddgrader

”Hemma” kan betyda så mycket; ett diffust men vidsträckt territorium som inkluderar radion på fönsterbänken, men även krusbärsbuskarna eller båtbryggan nere vid sjön två kilometer bort.

I alla fall har folk alltid stövlat omkring i det där duggregnet som också är en del av svensk sommar och på spillningen i rabatten konstaterat att en räv flyttat in och vid åsynen av de halshuggna tulpanerna på snittet kunnat avgöra om det var haren eller rådjuren.

Med anledning av nationaldagen – min lovsång till svensk sommarnationalism:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/din-sol-din-himmel-dina-angder-grona/

Publicerat i Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Koordinater i det förflutna: om Georges Simenon

”Två unga män hade en gång bott på denna gata, mittemot ett skrädderi. Det var på den tid då man ännu bar styva löskragar och cylinderformade manschetter – Maigret hade haft tvättbara, av gummi eller gummityg, han mindes dem fortfarande.”

Omläsning av en trio Maigretdeckare:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/kommissarie-maigret-gor-motvillig-entre-igen/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I afton kallt krig

 

I afton är det svensk premiär för det tysk-engelska tv-dramat Berlin – under samma himmel, en nostalgisk blick i backspegeln på kalla krigets delade Tyskland. Som titeln antyder är skådeplatsen Berlin, gränsövergångarnas och passkontrollernas i fyra rivaliserande sektorer uppstyckade stad. Vad som är häpnadsväckande – efter alla år, efter alla decennier – är att den egentliga huvudstaden fortfarande är så extremt underexponerad.
I nästan femtio år regerades Västtyskland från en småstad vid Rhenstranden, men obegripligt nog har författare och filmare aldrig brytt sig om att skaffa visum till detta fascinerande mikrokosmos. De enda författare som verkligen insett hur mycket litterär potential det fanns i Bonn var John le Carré och Wolfgang Koeppen – och den senare är (om jag förstått saken rätt) aldrig ens översatt till svenska fast många tyska litteraturkritiker rankar honom (före Böll och Grass) som den kanske skickligaste uttolkaren av efterkrigstidens Tyskland.
Citatet ovan är förstås upptakten till le Carrés A Small Town in Germany från 1968. Med reservation för den svenska översättningens lätta fyrkantighet (”som närmast liknade hårlösa möss”); det här är ändå en fantastisk blick. Och vilka bilder: ”en Balkanstad, pittoresk och gåtfull, överdragen med spårvagnsledningar.” Och: ”… ett mörkt hus där någon hade dött, ett hus klätt i katolskt svart och bevakat av poliser”.
I efterhand blir le Carrés teckning som graffitin i Pompeji: aktörerna är borta, vinstugorna och bordellerna ruiner, och allt som påminner om intrigerna, transaktionerna, dramerna är de där inskriptionerna i bortvittnade murar.
”… tystnaden följde efter dem som ett kölvatten”.

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , | 8 kommentarer

Helikopterrånet

 

 

Recension av Jonas Bonniers Helikopterrånet:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/mjuklandning-stark-thriller-om-ett-spektakulart-ran/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Trädgårdsnotiser i maj

1) Happiness, deklarerade John Lennon revolutionsåret 1968, is a warm gun. Man vet att man åldrats betänkligt när man många decennier senare ertappar sig själv med att tänka att lyckan är en rostig skottkärra full med hästskit.

2) Strödd över rosorna liknade gödseln flagnad förgyllning. Kanske kunde man ur den iakttagelsen utvinna en eller annan estetisk visdom, ett alkemistiskt credo: ville man skapa något vackert var det först nödvändigt att dra på sig gummistövlarna och uppsöka en hage där sävliga hästar föregående sommar sakta tuggat i sig stora mängder klöver.

3) I den nu gödslade rabatten noterade jag förra året på 1 maj ett demonstrationståg där tre tulpaner under blossande röda fanor tågade framtiden till mötes. Jag minns att jag såg dem och tänkte på Leonard Cohen: There were three of us this morning, I am the only one this evening… En profetisk association, för i år är det bara en av de röda tulpanerna som blommar: de andra stänglarna är kapade, halshuggna, med ett mycket vasst snitt. Rådjur, kanske. Eller hare.

4) Det amerikanska svaret på halshuggna tulpaner kallas camouflage gardening. Man döljer det man värnar om bakom en ridå av aromatiska dofter. Är det en tulpan, en lilja, som ska skyddas så planteras den bakom en förskansning av lavendel, timjan, salvia. Rådjuren blir då, det är åtminstone förhoppningen, förvirrade av ångorna och vandrar vidare.

5) Det finns, numera, en hel del teoribildning kring dessa kamouflageplanteringar. De stora strategerna anlägger sina trädgårdar som bastioner med yttre och inre fortifikationer, lager av doftmurar som ska stå emot nattliga, fyrbenta besökare. Vad som tilltalar mig är kanske likheten med den litterära estetik som ibland förknippas med exempelvis Roberto Bolaño och Ricardo Piglia. All intressant litteratur, brukade dessa latinamerikanska gentlemän hävda, döljer sin egentliga kärna, kamouflerar den och låtsas handla om något annat.

6) Ricardo Piglia skrev ett vackert manifest om hur varje novell gömmer inom sig en annan, hemlig historia; medan Bolaño (i novellen Ett litterärt äventyr) berättar om en författare som under en fest gömmer sig för en annan författare i en trädgård. De båda författarna heter ”A” respektive ”B”, men det är ”B” som är huvudpersonen och ”A” som håller sig gömd och när ”B” så småningom tar sig fram till den plats i den nattliga trädgården där han förmodar att ”A” hållit sig gömd hittar han ingen, men han är övertygad om att någon nyss varit där. Novellen utspelas i Madrid och trädgården tillhör (givetvis) ”en bildad och litteraturälskande” grevinna.

7) Medan jag funderar på om Piglias litterära manifest egentligen är en kamouflerad manual om trädgårdsodling får jag en ingivelse att genomsöka syrenhäcken. Så här års har man alltid problem med att de växter som, i en kamouflerad trädgård, skulle gömmas undan, skyddas från rådjuren eller hararna, själva befinner sig på flykt. Särskilt krolliljorna var begivna på det där; så fort de insåg att det fanns en värld bortom de välordnade rabatterna flydde de in i syrenhäcken, där de (kanske av rädsla för den framrullade skottkärran och dess mindre ädla innehåll) gömde sig bakom draperier av spindelväv och skira årsskott.

8) Mycket riktigt hittar jag två desertörer i syrenen. Man fick gräva upp hela tuvor och tålmodigt återbörda renegaterna till flocken. Säkert fanns det en sensmoral att utvinna ur det med: hur alla drömmar om flyktförsök var fåfängliga och alltid slutade med att man infångades. Och beströddes med en slev hästgödsel.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Je suis ett parfymerat knogjärn. Om antidreyfussarder och andra vålnader på den franska parnassen

Så var det redan kring förra sekelskiftet och så var det, i förbluffande hög utsträckning, under krigsåren och den tyska ockupationen: fransk antisemitism och fascism har alltid haft ett parfymerat stänk av litteratur. Eller annorlunda uttryckt: franska gåspennor har ofta förfogat över en specialmekanism med vars hjälp de snabbt kunnat omvandlas till knogjärn.

I morgondagens DN, men redan nu på nätet:

http://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-bara-i-frankrike-ar-fascismen-riktigt-gammal/

Kan bara understryka vikten av att ofta, helst en gång årligen, läsa om Patrick Modianos Place de l’Étoile.

UPPDATERING: Bättre länk till texten här.

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Maigret och presidentvalet

”Jag har varit clown i tjugo år…”
”Om ni har lust, så kan vi gå in på en bar och ta oss ett glas.”
”Ja, gärna.”

(Svensk översättning av Gunnel Vallquist)

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Rwanda 1994: Hastigheten av Jörgen Gassilewski

Recension av Jörgen Gassilewskis roman Hastigheten:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jorgen-gassilewski-hastigheten/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Stora och små stjärnor

Allt oftare ser man att förlagen recenserar litteraturkritikerna. På nätet länkas det till särskilt hyllande recensioner som då kvalitetsstämplas av det utgivande förlaget (”Missa inte XY:s strålande och djuplodande recension”). Extra lyckat blir tilltaget om författaren själv också är inne och gillar panegyriken. På det sättet upprättas, undan för undan, en sällsam hierarki: en ”fantastisk” kritiker är den som hamnar så nära den översvallande baksidestexten som möjligt. En tråkig och framförallt förutsägbar kritiker är den som läser det aktuella mästerverket med en gnutta distans.

Bilden föreställer en storsäljare från vårsäsongen 1928, rosen Sunburst. Den utstrålar, menar jag, något av den introverta melankolin inom det senmedeltida religiösa måleriet, ett helgon som saktmodigt försonas med martyrskapet.

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur, Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | Lämna en kommentar

Selfie i början av förra seklet

Det var den sommar då modet föreskrev
en venetiansk touch och trädgårdarna intogs
av tankfulla gondoljärer. Du hade just
diagnosticerats med neurasteni
och firade tilldragelsen med halmhatt
och lackskor. Din svåger ordinerade
umgänget med sländor och lavendel,
två timmar dagligen med räfsan,
en koreografi av omtagningar
och knastrande fjolårslöv. Mot slutet
av säsongen borde nerverna vara
perfekt återställda och du själv redo
att återvända till börsparketten,
de hektiska insatserna, spekulationerna
i zink och bomull. Då och då framträdde
ansikten under de upphängda krukornas
hattbrätten, ibland liknade syrsornas sång
sorlet av förebråelser från de kunder
du ruinerat, men du intalade dig
att det var hjärnspöken och skyllde
alla sinnesvillor på hettan
och det låga blodtrycket.

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , | Lämna en kommentar

Paris 1794: utmattningssyndrom och fraktionsstrider. Om sista delen av Hilary Mantels revolutionstrilogi

Stora män bör helst ta farväl med stil. När Georges Danton, fransk yrkesrevolutionär och i den rollen ansvarig för omkring fyrtiotusen förmenta regimkritikers död, den 5 april 1794 själv beträder den schavott han skickat så många andra till, passar han på att ge bödeln en sista regianvisning.
”Visa upp mitt huvud för folket”, säger han.
”Det tål att tittas på.”

Recension av Hilary Mantels Broderskap:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/berattargladje-i-skrackvaldets-tid/

*

Und der Soundtrack dazu:

You’re a ghost la la la
You’re a ghost
I’m in the church and I’ve come
To claim you with my iron drum
La la la

https://www.youtube.com/watch?v=q5YHqWqhFkU

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mannen i Damaskus

Så fort kriget är över finns det gömställen och, så småningom, flyktvägar. I oktober 1945 tar sig Josef Mengele via München till en ensligt belägen gård i södra Bayern. Där börjar SS-läkaren, beryktad för sin vana att på tågperrongen i Auschwitz vissla melodier ur ”Rigo­letto” medan han pekade ut vem som skulle sändas till gaskamrarna, jobba som bonddräng. Ungefär samtidigt arbetar Adolf Eichmann som skogshuggare i Nordtyskland och i Ruhrområdets kolgruvor sliter en viss Alois Brunner. Vad trion har gemensamt är att de om några år kommer att hamna högst upp på listan över internationellt efterlysta krigsförbrytare.

Recension av Eric Ericssons och Susanna Wallsténs Mannen i Damaskus:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/fangslande-jakt-pa-en-tyst-bodel/

Ps. Någonting helt annat. Under de senaste dygnen har alla svenska kultursidor publicerat magnifika artiklar om Torgny Lindgren. Eftersom tidsandan (eller kanske snarare vissa folkloristiska traditioner) dikterar att man som kritisk intellektuell, oavsett om man är ung eller något äldre, ideologiskt har sina hjärtklaffar till höger eller till vänster, helst bör tycka att enbart NOLLOR härjar på DN Kultur, vill jag ta tillfället i akt att ödmjukt anbefalla Agneta Pleijels och Jonas Thentes briljanta genomgångar av Torgny Lindgrens gåtfulla universum. Bättre kan man knappast skriva om litteratur…

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Amsterdam – En regnig historia

1.

Amsterdam, i början av mars, var en regnig historia. Fukten och kylan steg ur kanalerna och på Leidseplein slet en illvillig, råbarkad vind paraplyet ur mina händer och under några overkliga sekunder, absurda och evighetslånga, förföljde jag paraplyet där det sakta studsade framför mig på trottoaren, hela tiden precis utom räckhåll, en stiliserad känguru, skapad (inbillade jag mig) av ett gäng inte alltför fantasifulla senkubistiska konstnärer som i väntan på att regnskurarna skulle upphöra designade den sortens varelser av stål och flortunt tyg på närbelägen coffee shop.

2.

Apropå kängurur: Judiska museet ägnade Samuel Jessurun de Mesquita en specialutställning. Han var en av de många konstnärer som inte bestod antagningsprovet till konsthögskolan utan istället fick slå sig fram på egen hand, via omvägar, en krokig karriär som småningom ledde till att han började tillbringa sina dagar på Amsterdams zoo där han framförallt porträtterade ugglor, vadarfåglar, siamesiskt hopflätade pärlvita tvillingduvor och en matt skimrande långnäbbad ibis i spektakulär vårvinterdimma. Sjuttiosex år gammal deporterades han till Auschwitz där han mördades den 11 november 1944. Innan dess hade ockupationsmaktens representanter omsorgsfullt slagit sönder hans ateljé och vräkt ut målningar, gravyrer, skisser – alla de gåtfullt slumrande ugglorna – på gatan, förmodligen i vanmäktigt ursinne över så mycket skönhet och det faktum att sann genialitet alltid (liksom det bortstudsande paraplyet) är utom räckhåll för den som springer efter den (men i gengäld beviljas de sällsynta själar som viger sina liv åt precisa iakttagelser, decennier av hänförda studier, av hägrarnas och skedstorkarnas flykt i skymningstimmen).

3.

Apropå genialitet. Man vet att man åldrats betänkligt när barndomens hjältar förvandlats till pelarhelgon och från sina regnstrimmade ikoner skeptiskt mediterar över den komplicerade matematiskt-existentiella formel enligt vilken vi vanliga dödliga förr eller senare är äldre än dem vi i vår long lost youth såg upp till. Amsterdam är som bekant en labyrint, ett svårgenomskådligt nätverk av kanaler som övergår i andra kanaler, och i regndimmorna passerade jag oräkneliga gånger en modebutik med det cyniska (eller hånfulla) namnet Forever 21.

4.

Apropå cynism: storsäljaren på den flytande tulpanbasaren Bloemenmarkt var föga förvånande tulpaner. Jag avlade ett antal visiter i de beryktade blomsterbodarna och varje gång uppstod samma förväntansfulla trängsel av australienska, tyska, skandinaviska, franska eller amerikanska turister kring drivorna av tulpanlökar. Eftersom de är årsgamla, skördade någon gång under första hälften av 2016, är chansen att de någonsin kommer att blomma försvinnande liten; ett faktum som varken tycktes störa köpare eller säljare. Tvärtom, i takt med att regnet tilltog i styrka tilltog även kommersen; unga italienskor lotsade sina lagom entusiastiska pojkvänner till strategiska positioner på marknaden, beslutsamma polska pensionärer fällde ut sina vässade armbågar, och oroade av den hektiska aktiviteten fimpade även spanjorerna sina på någon coffee shop omsorgsfullt utvalda rökverk och gled, med cannabisångorna som en sakta bortsvävande gloria kring tinningarna, in bland stånden. Allt för att komma över en vara som alltså var aningen gammal redan sensommaren 2016 och då ratades av lokalbefolkningen. Själv hade jag bespetsat mig på att köpa liljelökar i lösvikt. Krolliljor fanns inte, däremot några tigerliljor (av sorten Splendens) som såg löftesrika ut, men jag kände mig osäker på proveniensen, färgäktheten; närmare betraktat låg alla liljelökar huller om buller, utan hänsyn till art eller inbördes rangskillnader, ett slags kollektivism, i linje med tidsandan, som jag inte ville uppmuntra.

5.

När jag lämnade tulpanbasaren regnade det fortfarande och broräckena hade ännu inte gett upp hoppet att Samuel Jessurun de Mesquitas röda ibis skulle svepa in över kanalerna och landa på ett av dem, ett broräcke för alltid reserverat åt hägringar och fantomer.

 

Publicerat i Dagboksblad, Resor | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Horoskop för en stockros

Trots påver uppväxt –
ofta inspärrad i en barnkammare
vars tapeter dröp av trycksvärta,
fuktiga sidor ur DN:s oläsliga
sportbilaga – blev du aldrig
traumatiserad, utan sträckte dig
mot ljuset och den framtid
där ditt öde redan var utstakat

Någonstans i Roslagen fanns
en rabatt som väntade på dig,
en plats i lä där dina äldre
kusiner redan höll till, veteraner
från fjolårets frostnätter som i
timmar ältade de gamla sägnerna
om revirstrider med inkräktande
höstanemoner, rädslan för
rostfärgade fläckar på bladen, sorkens
enträgna arkeologi bland spröda rötter

Du accepterade att det var den tradition
du skulle ingå i, en diskret producent
av frökapslar, utan andra krav på
tillvaron än att då och då avnjuta
skvalet ur stuprännan, de sena
höstarnas melankoliska melodier,
bortvissnandets och förgängelsens
ouvertyrer, som kompenserade
för allt, även den torftiga uppväxten

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , , | Lämna en kommentar

Isens och mörkrets fasor

 

Tiden är revolutionsåret 1917, scenen en gudsförgäten ö i Norra ishavet. Till denna civilisationens utpost, en plats som enligt gränsdragningarna på kartan lyder under den ryske tsaren men bebos av norska och finska kolonisatörer, anländer en ung kvinna för att gå som piga hos den lokale prästen. De båda, herden och hans fromma tjänsteflicka – tillika romanens berättare – skiljer sig från resten av öborna genom att de är svenskar och att de lever avskärmade uppe på en bergsknalle. Han är en anhängare av Henric Schartaus läror, en tro så sträv att Jan Malmsjös präst i ”Fanny och Alexander” vid jämförelse framstår som en sorglös spelevink.
Svärtan och strängheten i prästens predikningar svarar mot naturen på ön. De bofasta är hårda, slutna gestalter som lever av fiske och fruktar stormen på havet. Hagberg är mycket skicklig på att snabbt etablera en ödesmättad stämning. Tidigt anar man att ön ruvar på förträngda minnen och att kollektivet svetsats samman av upplevelser som gömts undan djupt nere i ett gemensamt undermedvetande. När isen lägger sig, och ön isoleras från omvärlden och de omvälvningar (världskriget, revolutionen) som äger rum därute, kommer demonerna att släppas lösa.

Recension av Mattias Hagbergs roman ”Syndavittnet”:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mattias-hagberg-syndavittnet/

 

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Vårtecken på Församlingshusets gård

Man visste att dagarna blev längre
när balkongdörrarna vid lunchtid stod på glänt;
för andra dygnet i rad observerar jag
en olivgrön kappa, tidlös med pälskrage,
som hängts ut för vädring och nu,
ännu aningen stelt, på sin galge
sakta vred sig i vinden, nästan
som om den glömt hur man gjorde,
hur valsstegen gick, och samtidigt
gör en annan gammal bekant entré:
på Församlingshusets gård dyker
den röda klotgrillen upp, en veteran
som i ett hörn lugnt förbereder sig
på sommarkvällarnas eldslukarnummer;
då och då skymtar också någon
av prästerna, i bara skjortärmarna
och hetsigt rökande bakom fontänen

Publicerat i Dagboksblad, Sverige | Märkt , , | 2 kommentarer

Per Wästberg: Semaforen och lodlinan

hans-och-greta

En juninatt mot slutet av förra seklet går Parnassen till sjöss. En ångare glider ut från Stockholm och alla är med ombord. En viss ”Horace” spelar dragspel, Werner Aspenström berättar om Dagerman och Birgitta Trotzig säger sig, måhända inspirerad av sommarhimlen, vara en ”glad person”. Lars Gustafsson sätter då ned foten och förklarar vilken trio som får sägas vara litteraturens ”enda lyckliga”: han själv, Tomas Tranströmer och Per Wästberg.

Recension av Per Wästbergs memoar Semaforen och livlinan:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/per-wastberg-semaforen-och-lodlinan/

They got a message from the Action Man
”I’m happy. Hope you’re happy, too.
I’ve loved. All I’ve needed: love.
Sordid details following.”

Alternativ länk här:

http://mobil.dn.se/arkiv/kultur/lyckan-i-sinnenas-rike/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | 3 kommentarer

Martin Luther Swing: Making Wittenberg great again

reformation

Femtonhundratalets motsvarighet till twitter var kyrkporten. För att posta en tweet som för all framtid skulle förändra världen behövde man tre saker. En hammare, ett budskap som beskrev samtiden i så nattsvarta termer som möjligt och lojala följare.
Martin Luther, tysk augustinermunk med de bland opinionsbildare inte helt ovanliga dragen av narcissism och anorektiskt självförakt, förfogade över allt detta när han revolutionsåret 1517 tog i tu med missionen Make Wittenberg great again.

Recension av Per Svenssons Lutherbiografi Frihet, jämlikhet, reformation:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/reformationens-blodiga-natt/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

High noon i Hindukush

Recension av Carsten Jensens thriller om kriget i Afghanistan:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/den-forsta-stenen-av-carsten-jensen/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om vi förlorar ruinerna

jurmala-2015

kvar har vi bara platsen tillgivenheten för platsen
än håller vi templens ruiner husens och trädgårdarnas vålnader
om vi förlorar ruinerna återstår inget

/—/

kyrkogårdarna blir större mindre försvararnas antal
men försvaret består och skall bestå till slutet
och om Staden faller och bara en enda undkommer
skall han bära Staden inom sig på landsflyktens vägar
skall han vara Staden

Zbigniew Herbert, Rapport från en belägrad stad
(Svensk tolkning av Agneta Pleijel och Daniel Bronski)

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt | Lämna en kommentar

Karl Kraus kommenterar veckan som gick

Der wahre Patriot liebt zwar das Vaterland, aber er würde selbst das Vaterland opfern, um jene hassen zu dürfen, die das Vaterland nicht lieben oder nicht auf dieselbe Art lieben wie er. Der wahre Patriot ist immer ein Denunziant der Vaterlandslosen, wie der wahre Christ ein Denunziant der Gottlosen ist. Den Hut vor der Monstranz zu ziehen, ist bei weitem kein so schönes Verdienst wie ihn jenen vom Kopfe zu schlagen, die kurzsichtig oder andersgläubig sind.

Karl Kraus, Literatur und Lüge (oktober 1908)

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt , , | 2 kommentarer

Korridoren

Jag levde mitt liv i Åsiktskorridoren
en twittrande intellektuell
under de karriärfrämjande åren
då debatt var synonymt med decibel

Ofta blåste det kallt i Korridoren
och därför tände vi kväll efter kväll
ett värmande bokbål i väntan på våren
Lågorna målade då en Turnerakvarell

som lyste upp den ljuva Korridoren
och i vars sken vi riktade en skarp appell
till allt och alla, men särskilt brandkåren
att låta varje novell av en oppositionell

brinna ner och bli aska i Korridoren
Vi var alla Oliktänkande, var och en Rebell
och ändå eniga i vårt hat mot dekoren
Allt skimrande, allt vackert var en potentiell

fara för oss, det vi trodde på och Korridoren
Man fick aldrig ge efter utan förbli principiell
när det gällde försvaret av Korridoren

Publicerat i Dagboksblad, Sverige, Zeitgeist | Märkt , | 2 kommentarer

Homeland: And I just turned twenty-two

Ny säsong av Homeland. Och det enda som verkligen dröjer kvar i minnet efter första avsnittet är Cowboy Junkies ödsliga version av Neil Youngs gamla Powderfinger. Carrie och Quinn måste ha lyssnat mycket på den när de ännu bodde i Berlin. Nu är båda tillbaka i Brooklyn. Han har blivit knarkare, hon socialarbetare. Hon cyklar inte längre till jobbet utan åker buss, kanske en subtil påminnelse om att individualismens tidsålder är över och att det enda som räknas är de kollektiva erfarenheterna. Saul Berenson tycks reflektera över det när han dricker ensam vid blankpolerade bardiskar. Eller också försöker han dränka sorgen över att inte längre bli inbjuden då CIA träffar generaler och konspiratörer bak lyckta dörrar. I gengäld är Dar Adal lika aktiv som förr om åren och stämmer omgående träff med en av Mossads tjusiga agenter längst ut på en pir, varvid han (F. Murray Abraham alltså) begraver hakan i en afghansk (eller pakistansk) sjal och mumlar att Tel-Aviv måste inse att ”vi” inte har många dagar på oss. För USA har fått en ny president. Hon är inte insvuren ännu och bör helst tilltalas Madam President-elect. I CIA-kretsar väcker hon uppståndelse, kanske indignation, när hon kallar Snowden ”hjälte” och antyder att vissa av Mellanösterns konflikter kanske inte kan lösas med ”militärt våld”. Utsagor så obegripliga eller omstörtande att Saul och Dar Adal efter första audiensen tar sin tillflykt till ett bibliotek. Där sitter de begravda i djupa skinnfåtöljer och vet inte vad de ska tro. Will she make America great again? Och är priset för det i så fall att den sista drönaren kallas hem och luftrummet över Hindukush i framtiden bara är en tom himmel? Till sist är det Saul som skingrar dessa dimmor av fruktlösa grubblerier och med en resignerad blick på de omgivande bokhyllorna frågar om det finns något att äta. Innan dess har Otto Düring, den stenrike tyske filantropen (med vänsterflummig agenda), flugit in från Berlin för att a) än en gång fria till Carrie, b) meddela henne att han träffat en annan. Dubbla budskap kallas sådant, men den förvirring som uppstår kretsar istället kring innebörden av uttrycket ”small potatoes”. (Man vet inte vad tyskar är sämst på, kärlekens universella grammatik eller idiomatisk Brooklyn-slang.) Återstår bara att konstatera att amerikanska sjukhuskorridorer uppvisar en fatal likhet med Östberlins linoleumestetik anno 1972. Och att Brodies vålnad (än så länge) inte syns till någonstans. Kanske därför som Quinn, han som i en helt annan film spelade Albert och vann The Young Victoria´s tillgivenhet, är dömd att dansa ensam i en knarkarkvart, en mycket långsam vals medan Cowboy Junkies sjunger:

Think of me
as one you’d never figured
Would fade away so young
With so much left undone
Remember me to my love,
I know I’ll miss her

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kontexten är allt

1) Man läser en roman på cirka 1000 sidor.

2) Man sätter sig in den historiska bakgrunden, främst Jakob Franks messianska, ”antitalmudiska” rörelse. Samt studerar hur den gryende upplysningsfilosofin, vid denna tid ännu en specifikt västeuropeisk konstruktion, genljuder långt öster om Lwów.

3) Tiden är som sagt 1750-tal. Platsen avlägsna polska gränsregioner. Ämnet: judisk mystik.

4) Man kontaktar författaren, ber om en intervju, skäms över klumpiga (eller tafatta) frågor men registrerar lyckligt de geniala, välvilliga svaren.

5) Artikeln publiceras.

facebook_dn

6) Expertisen säger sitt:

tokarczuk-reaktioner-facebook

7) Sensmoral: Allt man säger inordnas i en pågående diskurs. Och varje försök att för några ögonblick leda över samtalet på något annat kommer att beivras. Kontexten är allt.

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Märkt , , | 4 kommentarer

Intervju med Olga Tokarczuk

Make Volhynia great again.
Om hur ekon från vår tid ljuder genom 1750-talets Polen.

http://www.dn.se/kultur-noje/jag-ar-inte-med-pa-listan-over-goda-forfattare/

Uppdatering 7 mars 2017: tar bort möjligheten att kommentera just den här texten, eftersom den tycks dra till sig lystna spammare.

Publicerat i Litteratur | Märkt , ,

Polens affärer: Olga Tokarczuk & co

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur var det fatt,
slog en av min hatt,
en ann sad’ åt mej:
vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

*

Jag har precis intervjuat den polska författaren Olga Tokarczuk; vårt samtal om hennes roman Jakobsböckerna i synnerhet och sakernas tillstånd i allmänhet kommer i DN på lördag. Som alltid med polska intellektuella och kulturskapare tyckte jag att det var fantastiskt att avlyssna hennes geniala svar på mina klumpiga frågor. Utan att själv kunna särskilt många ord polska (intervjuerna är jag tyvärr tvungen att genomföra på engelska eller tyska) känner jag en gåtfull valfrändskap just med polska författare. Det är något med hur orden används, den vemodiga och samtidigt halsbrytande humorn, hur språket öppnar sig mot poesi och ironi, hur de ymniga cynismerna när de travas på varandra förbyts till sin motsats och liksom höjer värmen i rummet – och temperaturen i texten – istället för att sänka den.
Vad jag tycker om i Polen är också en tradition av att hantera motgångar. Med en stoisk axelryckning. Med en frånvaro av indignation. Man flinar åt eländet och stretar vidare.
Men nu är jag själv upprörd. Anledningen är några ord mot slutet av intervjun:

I samband med att chefen för det polska kulturinstitutet i Berlin sparkades 2016 – hon hade visat den förment ”projudiska” filmen ”Ida” några gånger för ofta – hävdade tysk press att den polska regeringen satt upp en svart lista på misshagliga kulturarbetare. Jag frågar Olga Tokarczuk om det stämmer att hon är ett av namnen på listan?
-Jodå, sist jag var i New York fick jag redan på flygplatsen veta att ingen som representerar Polen utomlands får kontakta mig eller hjälpa mig när jag är på konferenser och bokmässor. Vad vi ser just nu är en hotfull, olycksbådande uppdelning i författare som är ”rätt” och fel”. Nyligen läckte det också ut att regeringen – och polska kulturinstitutet – inte bara totat ihop en svart lista, utan också en lista på kulturpersonligheter värda att stötta.
-Jag fanns inte med på den listan, men de flesta författare jag beundrar saknades också. Så på det sättet har jag hamnat i fint sällskap.

Det där är typexempel på elände man hånflinar åt – med lätt huvud, med cigaretten bakom örat och utan en droppe hopp i hjärtat (som Zbigniew Herbert skrev i en berömd dikt 1956*). Fast den här gången tycker jag inte att det är roligt. Det är ingen svart fars längre utan bittert allvar. Om jag tolkar den uppkomna situationen rätt är polska författare nu alltså persona non grata på hemmaplan och till utlandet kommer de bara om de är inbjudna av organisationer i värdlandet (utan inkoppling alltså av polska ambassaden eller kulturinstitutet). På sikt hotas också översättningen av polsk kvalitetslitteratur eftersom många förlag är beroende av stöd från Polska bokinstitutet. (Vad jag förstår är Tokarczuks senaste roman enbart översatt till svenska, inga andra språk. Och dessa tusen romansidor finns på svenska för att polskt översättningsstöd beviljades innan hon placerades på den svarta listan.)
Resten av den litterära världen måste protestera.
Och visa sin solidaritet med folk vars enda brott är att ha skrivit intressanta böcker.

* Citatet av Zbigniew Herbert ur Rapport från en belägrad stad (Bonniers 1983), svensk tolkning av Agneta Pleijel och Daniel Bronski (aka Maciej Zaremba).

UPPDATERING: Vad kulturskaparna på Svarta listan anklagas för (av polska regeringen och dess lakejer) är att representera ”nihilistiska och hedonistiska trender”. Ingen som sett filmen ”Ida” eller läst en rad av Tokarczuk förstår riktigt vad de där attributen har med de utpekade konstverken att göra.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Året som gick

I gryningen hördes fågeltwitter
facebookfasaner flögo upp
instagramidyller remonterade
och vi prisade oss lyckliga

att lefva i en epok
då allt som måste sägas
(allt som måste sägas
fastän det inte får sägas)
kunde sägas på 140 tecken

I de nationella värderingarnas namn
avskaffade vi argumenten
liksom den bysantinska retoriken
Vi var stoiskt konservativa
och blickade aldrig bakåt

Nostalgi var för fjollor
liksom utforskandet av
terra incognita, omprövandet
av positioner eller bara observationer
av fjärilarnas dans kring Dianthus barbatus

Världen krympte oavbrutet och att höja blicken
från skärmarna var landsförräderi
för därute fanns anomalier, subtila nyanser
schatteringar av grått, prismatiska brytningar

och vi fördömde varje försök att protokollera
det som i någon mån komplicerade bilden
skuggornas flykt, daggdroppar på glid längs
malvans lansettformade blad, vindarnas
balett över lövkorgen under trädgårdsapeln

Medborgarens plikt var att aldrig ge efter
för den sortens larv, sinnenas vittnesbörd
var bedrägliga och skulle hållas kort
Enda tillåtna lyckan den som infann sig
när det än en gång bekräftades

att allt är som vi vet att det är

Publicerat i Dagboksblad, Zeitgeist | Lämna en kommentar

Ich bin ein Berliner (3)

Apropå förra inlägget. Just nu på SPIEGEL ONLINE:

unbeeindruckt

Publicerat i Berlin, Tyskland | Märkt | Lämna en kommentar

Ich bin ein Berliner (2)

En märklig paradox i samtidsdebatten är tron att enskilda händelser ”förändrar allt”. Man dricker sitt morgonkaffe, går till jobbet och sedan händer någonting – ett terrordåd, en tragedi – och när man den kvällen går till sängs är man inte längre densamme. Utan alla ens värderingar har virvlats ”durcheinander”, likt kalejdoskopets skimrande skärvor, och det man hittills trott förnekar man nu och vice versa.

Möjligen är det istället så att den föreställningen röjer en elitär, hierarkisk, antidemokratisk syn på resten av mänskligheten. För det är ju alltid de andra som ”tar starka intryck” av aktuella händelser och då blir kalejdoskopiskt kringvirvlade. Berlinarna, för att nu bara ta ett exempel, är dock inga förvirrade får som först bräkande springer åt ett håll och sedan, då något oförutsett inträffar, lika bräkande tar av åt andra hållet i den urbana hagen.

Om det ändå skulle förhålla sig på det viset måste det först presenteras bevis för det. Tills dess behövs en gnutta mer agnosticism i frågan.

 

Publicerat i Berlin, Tyskland | Märkt | Lämna en kommentar

Galopp, kära käpphästar

På förekommen anledning har jag ryktat och släppt ut några av mina äldsta och mest efterhängsna käpphästar.
Hoppas de hittar hem till stallet innan mörkret faller.

1) Västberlin överlevde den gången enbart tack vare de så kallade russinbombarna. Det var amerikanska flygvapnet som dagligen flög in 4000 ton livsmedel. Många av dessa piloter blev på ett irrationellt sätt besatta av uppdraget. Halvorsen, som flög sträckan 126 gånger, tillbringade de korta timmarna då han egentligen behövt sova med att tillverka miniatyrfallskärmar som han monterade fast på chokladkakor och sedan vid inflygningen över Berlin vräkte ut genom fönstret. För berlinarna var det kärlek vid första ögonkastet: situationen var allvarlig, men de uppskattade att den gestaltades som en konstnärlig happening.

Han var redan då mormon och övertygad patriot. Genom sin insats möjliggjorde han att Västberlin kunde fortsätta att vara en fri stad, det vill säga ett näste för bohemiska livsexperiment, radikal promiskuitet, småskaliga marijuanaodlingar och seglivad anti-amerikanism. På frågan varför han älskade berlinarna så mycket svarade han alltid: ”They love freedom”.

2) Som alla storstadsdialekter är berlinskan samtidigt skrovlig och ömsint, en oväntad förening av gamla bortrostande metaller och mycket unga daggdroppar.

3) Den konstnär som berörde mig mest var en schlesier som hette Joachim Lodek. Han var egentligen teaterregissör men mest känd för sina tjurlika rusningar rakt in i muren. Han tog sats och sprang sen, i avsevärd hastighet, med huvudet före in i betongen. Ambulanspersonal var på plats; de tog ett sista bloss på sina cigarretter, hivade upp honom på båren och körde till närmaste sjukhus. Jag minns att jag bevittnade allt det och sen lugnt gick därifrån, för att dricka kaffe med hans assistent. Så här i efterhand kan jag tänka att just det var typiskt för Västberlin: hur vi blundade för det uppenbara faktum att den värld vi levde i var en anomali, en dröm som förr eller senare var dömd att ta slut.
4) … vad gällde Berlin var jag veteran. Kanske var det just därför som jag missade själva Händelsen. Jag kan i dag exakt rekonstruera vad jag gjorde i det ögonblick muren föll: jag låg hemma på soffan och tänkte på ingenting. Det var torsdagen den 9 november 1989. Jag minns att jag släckt alla lampor och genom balkongdörren såg de ännu gröna trädkronorna på trottoaren utanför böja sig för en mild vind; då och då rullade en senkommen kastanj över balkonggolvet. Friden stördes av att teven slogs på i våningen ovanför; man hörde ett diffust sorl, tutande bilar och en röst som upphetsat ropade: ”Det här är ett historiskt ögonblick”.
Någonting tog slut den där natten. Medan arbetets hjältar dansade under champagnefontäner på lyxgatan Kurfürstendamm gungade cementblock efter cementblock bort i lyftkranarnas gap. På västsidan var alla överens om att det var kommunismen som dog. Att klockan klämtade också för den lilla aparta biotopen Västberlin var det ingen som riktigt ville inse.

5) Man hade varit en bortglömd, perifer enklav så länge att när historien äntligen ägde rum misstog man den för en ovanligt lyckad happening. Västberlinarna var införstådda med murfallet så länge det handlade om spontan förbrödring vid en gränskontroll, konfettiregn och folk som dygnet runt låg på knä i gyttjan och knackade loss stora neonglänsande flak ur muren som inte längre delade staden. Men när Helmut Kohl och Willy Brandt redan nästa kväll, sida vid sida, försökte stämma upp nationalsången på den plats där Kennedy många år tidigare sagt sig vara ein Berliner, blev de skoningslöst utbuade.

6) Tempot var som sagt rasande. Kommunistpartiet gick i graven, experter från Reeperbahn besökte Östberlin och instruerade lokala krogvärdar i konsten att arrangera miss-wet-t-shirt-tävlingar och plötsligt var det ofattbara ett faktum: det delade Tyskland skulle återförenas.

7) Det var de år då Berlin tycktes gunga fram till tonerna av Love Parade. Bohemerna i väst, som först distanserat sig från återföreningens hurra-patriotism, upptäckte nu undan för undan att de östra stadsdelarna var minst lika spännande som Kreuzberg. Man tog sitt pick och pack – Heideggers samlade verk under den ena armen, den något luggslitna marijuanaplantan under den andra – och flyttade till en tjusig rivningskåk i Mitte eller Prenzlauer Berg. Att det tog femton månader eller mer att få ett telefonabonnemang förhöjde bara charmen; tid hade man i överflöd.

8) I efterhand tänker jag att de årens hedonism var lika naiv och världsfrånvänd som bohemtillvaron i det gamla Västberlin hade varit. Överallt fanns det bortglömda byggnader – ett bankvalv, ett gammalt bryggeri, en nedlagd bensinmack – som snabbt omvandlades till epokens karaktäristiska mellanting av vardagsrum, bar och dansgolv. Möblemanget var alltid detsamma: slitna galonsoffor och lampor med fransiga skärmar. Ville man beställa en öl fick man vänta tills bartendern rullat sin joint och tröttnat på korsordet. Alla dansade ständigt, och den enda ursäkten var kanske att staden under de åren genomsyrades av en enorm lättnad. Världshistorien hade kommit på besök, härskare hade störtats, statyer hade monterats ned och transporterats bort i tidig morgondimma, gator, torg och offentliga byggnader hade bytt namn, men själva staden var fortfarande densamma, oförändrad. En enklav bortom tid och rum. Omedelbart efter murens fall hade en framstående västtysk ekonom skrivit i Die Zeit: ”Nu blir Berlin vad det alltid har varit: en fattig stad nära polska gränsen”. Kanske hade profetian slagit in, det gjorde hursomhelst inte ont.

9) Det var i Berlin, på ett sjukhus i stadsdelen Kreuzberg. Fönstren stod
öppna och då och då hördes melonförsäljarnas rop borta på den turkiska
basaren. Jag satt och lyssnade medan jag iakttog patienterna som nu, i
skydd av skymningsmörkret, svärmade ut för att tjuvröka i de täta snåren
ner mot Landwehrkanalen. Det var en sällsam tablå: sjuklingarnas vita
frottérockar som gled in och ut ur buskagen, röken från cigarretterna,
dimman som grå och böljande hängde över kanalen; alltsammans som en
teckning av en perverterad Elsa Beskow. För mig som precis flyttat dit
fick den där anblicken en symbolisk laddning. Var det inte just detta som
var Berlin? Muren var världens gräns och ingenting som hände därute, på
andra sidan, spelade någon som helst roll.

10) Man utgick från att det alltid skulle förbli så. Det skulle alltid vara
samma eviga augustikväll, man skulle odla sina neuroser och i skymningen
lyssna till melonförsäljarna.

Publicerat i Berlin | Märkt , , | 2 kommentarer

Ich bin ein Berliner

Det sägs så ofta att tyskar har problem med den nationella självbilden. Jag tror inte att det stämmer. I stället finns det en berättigad stolthet över den enastående resa Tyskland gjort sedan 1945. Från ruinerna – de bokstavliga och de ideologiska – till en av världens stabilaste demokratier. På några korta årtionden.

Sist Tyskland på allvar utsattes för terrordåd, under Baader-Meinhofs blodiga sjuttiotal, gungade det då ännu skira demokratibygget till en smula och Bild-Zeitung visste att berätta att en förkrossande majoritet av befolkningen gärna skulle återinföra dödsstraff. Men skuggorna skingrades; folk hade fått smak för friheten och demokratin.

Fanatikerna kommer inte att lyckas den här gången heller.

Alles was ich liebte. Kommentar kring Berlin:

http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jens-christian-brandt-darfor-kommer-fanatikerna-att-misslyckas/

Publicerat i Berlin, Tyskland | Märkt | Lämna en kommentar

Greene i skuggan av förfallna kolonialpalats

Graham Greenes romaner börjar alltid lite trevande, nästan taffligt. Två män springer på varandra på gatan och beslutar då efter inledande fraser om vädret – ”Vad har du för dig i regnet, Henry?” – att gemensamt uppsöka närmaste pub. Alternativt står någon i ett fönster och väntar på en vän som inte kommer. Eller också går man ned till hamnen för att iaktta fartygen.

Det är lite som på den sortens teaterföreställningar där ridån går upp medan scenarbetarna ännu är sysselsatta med att placera ut rekvisitan. I väntan på att handlingen ska sätta i gång kan vi observera gamarna som tittar ned från ett tak; ruinerna från ett nyligen avslutat krig, opiumpipan och gatuskyltarna: Bedford Hotel, The Pontefract Arms, Wonder Bar.

Allt det där är ledtrådar. Ofta säger de att dramat som ska uppföras utspelas på en plats långt borta, gärna i ett slags undantagstillstånd.

Nyutgåva av en klassisk trio:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/graham-greene-slutet-pa-historien/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | 2 kommentarer

Liedholz

Liedholz shot at me

and I at him;

in the ensuing tumult he surrendered to me.

Before we reached our wire

he told me he had a wife and three children.

In the dug-out we gave him a whiskey.

Going to the Brigade with my prisoner at dawn

the early sun made the land delightful

and larks rose singing from the plain.

In broken French we discussed

Beethoven, Nietzsche and the International.

He was a professor

Living at Spandau

and not too intelligible.

Herbert Read

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kontrafaktisk spökballad om lungsotens England

Vid första anblicken är alla spelplatser i Eva-Marie Liffners nya roman som skräddarsydda för en anglofil svensk publik. Överallt ett England, mer mytologiskt än verkligt kanske, av det slag som via litteratur och teveserier nötts in i medvetandet tills även den som aldrig varit där tycker sig ha sett det med egna ögon.
Vidsträckta hedar och lantliga prästgårdar, Yorkshires gudsförgätna byar, Oxfords gränder och industristädernas pubar. Och så givetvis första världskrigets skyttegravar, dessa leriga diken någonstans i norra Frankrike där master and servant manligt kamratligt tänder varandras avskedscigarretter.

Recension av Eva-Marie Liffners roman Blåst!:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/blast-av-eva-marie-liffner/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Motkandidat

felix-sommer-15

De borde ha gett Nobelpriset till dig
för banbrytande insatser inom hög svansföring
för att du överlevde den där lastbilen
för att du duellerade med huggormen och åt upp hälften
för att du lät ekorrarna leva
för den gången det var fullmåne och du gömde dig i en trädklyka
för att du i ditt yrkesliv förlitat dig på iakttagelser och undvikit all retorik
för hänförelsen första gången du såg flyttfåglar
för att du aldrig gjorde identitetspolitik av dina gröna ögon
för din graciösa gång kryssande mellan boktravarna på skrivbordet
för morgnarna med S och visdomen i ditt leende

Foto: Sally Brandt

Publicerat i Dagboksblad | Märkt , | 2 kommentarer

”… oder irgen so wat vom Theata”: Hans Falladas berlinska

One of the glories of Fallada’s writing is his joy in the Berlin dialect, and the landlady here is a delight: “Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen, erst vor een paar Tagen, ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata, ick weess doch nich.” Blunden’s only gesture towards dialect is a completely pointless dropping of an H: “Somebody turned up from the ’ousing office a few days ago, a dancer or singer or something to do with the theatre, I don’t rightly know.”

Guardian recenserar Hans Falladas postumt utgivna roman Der Alpdruck. Men när recensenten (Philip Hensher) jämför den engelska översättningen med originalet blir han besviken. Översättaren Allan Blunden has a tin ear for register, and some of Fallada’s most direct and concise slaps come out completely wrong.
Och så var detta med dialekten. “Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen, erst vor een paar Tagen, ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata, ick weess doch nich.”
Det är så klart en genial mening. Men hur ska den tolkas till ett annat språk? Hur filtrerar man bort berlinskan samtidigt som man bibehåller den säregna, raffinerade, oändligt suggestiva melodin? Är de inte oupplösligt sammantvinnade, dialekten och rytmen?
Det börjar med ett ganska harmlöst konstaterande (Da is jemand vom Wohnungsamt ruffjezogen), en utsaga som sedan skenbart preciseras (när var detta – erst vor een paar Tagen), vilket skapar den nödvändiga fördröjning som är förutsättningen för gnistregnet kring den där fantastiskt explosiva satsen: ’ne Tänzerin oder Sängerin oder irgen so wat vom Theata. I finalen uppträder sedan två personer, hyresmadamen som avrundar sin tirad med en kongenial suck ur nikontinanfrätta lungor, ick weess doch nich – och författaren som liksom ses buga inne bland kulisserna, en regissör som tar åt sig en del av äran när hans skickligaste aktörer lockar fram spontana applåder.
Nyktert betraktat är det inte många ord, och ändå händer så mycket. Jag håller med recensenten: det måste vara möjligt att återskapa det här magiska skimret även i översättning. Men hur? Som alla storstadsdialekter är berlinskan samtidigt skrovlig och ömsint, en oväntad förening av gamla bortrostande metaller och mycket unga daggdroppar.

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , | 5 kommentarer

Bevaka insatserna

Tidigt i höstas kunde man på Blocket, ebay & co se hur försommarens storsäljare inom ungdomsmodet, HM:s tröjor med texten PLACING MY BETS ON YOU, lades ut till försäljning. I beskrivningen stod det alltid bra skick eller knappt använd, och på de bifogade, redan aningen vemodiga bilderna glittrade tröjorna med den matta nyansen hos sällan putsat silver.
Frågan ändå obesvarad. Vem skulle man placera sina bets på?
Vad gäller Nobelpriset var Haruki Murakami ännu i slutet av förra veckan bettingsajternas glasklare favorit. Oddsen talade sitt tydliga språk, och alla andra kandidater föreföll akterseglade. Men under det senaste dygnet har Murakami plötsligt fått sällskap av Adunis (båda noteras nu på 4,40). Det kan bara betyda en sak, nämligen att en liten grupp förment invigda någonstans i världen just nu spelar på Adunis och att de gör det offensivt, säkra på att ta hem spelet.
Den sortens indikatorer har historiskt sett nästan alltid varit tillförlitliga. I det förflutna kunde man framförallt se hur ivriga bets på Tranströmer, Le Clézio och Herta Müller några dygn senare bekräftades under Börshusets kristallkronor. Det enda riktigt häpnadsväckande undantaget kom förra året när spelvärlden på förhand tycktes överens om att Jon Fosse skulle ta hem priset, och så blev det istället Svetlana A. Senare bekräftade spelsajterna att de största insatserna på Fosse placerats i Norge.
Don´t follow the money om flödet styrs av patriotiska förhoppningar.
Annars bevaka insatserna, de hemliga strömmarna. Ofta vet de redan något som vi andra inte kommer att upptäcka förrän det är för sent.

Tilägg 11 mars 2017. Stängt av kommentarsfunktionen på just det här inlägget, eftersom det tycks locka till sig spamrobotar.

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , | 7 kommentarer

Stockrosens anatomi

stockros
Det var först när frökapseln sprack
som man upptäckte att stockrosens anatomi
påminde om jukeboxens: i fack efter fack,
draperade i stumma höljen, samma bibliotek
av sommarballader, hitsinglar komponerade
för de lantliga dansbanor som endast
frekventerades av trollsländorna.

Publicerat i Dagboksblad, Sverige | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jakten på Elena Ferrante (eller När Böök misslyckades med att verifiera Joseph Conrads ångbåtar)

Det fascinerande med turbulensen kring Elena Ferrante är att pseudonymer uppenbarligen fortsätter att provocera. Slöjan måste bort; den nakna biografin (eller anatomin) friläggas. Det är synd. För Ferrantes exceptionella framgångar sade egentligen något hoppingivande, nämligen att det fortfarande räcker med en stark text. Läsarna är inte så provinsiella att de kräver exakta upplysningar om en författares konsumtionsvanor eller heminredning för att utifrån dessa ledtrådar avgöra kvaliteten på en roman.

Kommenterar ett tema som alltid legat mig varmt om hjärtat. Undflyende pseudonymer och idén att författarens biografi är mer angelägen än det litterära verket.

http://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-tumultet-kring-ferrante-underskattar-lasarna/

Publicerat i Litteratur, Zeitgeist | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sorti i september

bulbiller

En efter en for sommargästerna hem.
När grannarnas bagageluckor slogs igen
betydde det inte längre: ”Ses nästa helg”.
utan, möjligen, ”Vi kommer till påsken”.
Med bilmotorn redan påslagen vände man
på grusgången, en hastig kontroll
att vattnet var avstängt och spisen.
Uppe i trädkronorna utkämpades redan
komplicerade revirstrider mellan ekorrar;
snart skulle grävlingen annektera trädgården
och mössen skafferiet. Återstod bara att skörda
bulbillerna, denna sista gest innan säsongen
var över och sortin fullbordad.

Publicerat i Dagboksblad, Sverige | Märkt , , | 2 kommentarer

Lars Norén: En dramatikers dagbok 20132015

Så går dagarna. Så fylls dessa journaler av döda filosofer, möten med vänner, Gotlands korta somrar, utfall mot tiden som är ytlig och infantil, bussresor genom innerstaden, konstaterandet att vissa namngivna kulturskribenter är obotliga narcissister (DN:s medarbetare är dessutom ”råttor på styltor”), dagdrömmar om kontinentens glittrande metropoler (Paris är favoriten), enträgna löften att i fortsättningen vara mera restriktiv med jämförelser mellan kulturpersonligheter och skadedjur (det är kränkande för råttorna), lite skvaller och viss oro för den egna hälsan.

Recension av Lars Norén:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/lars-noren-en-dramatikers-dagbok-20132015/

Publicerat i Litteratur, Sverige, Zeitgeist | Märkt , , | 7 kommentarer