Marie-Hélène Lafon: Våra liv

När det är som allra bäst påminns man om Flauberts mästerverk Ett enkelt hjärta. Det är samma ömsinta blick bakåt, på en epok som kanske för alltid är över fastän dess representanter envist bär sina matkassar längs rue du Rendez-Vous.

Recension av Marie-Hélène Lafon, Våra liv:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-briljant-fransk-kronika-over-tidens-flykt/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | 1 kommentar

Durs Grünbein: Åren på zoo

Vad som avtecknar sig i backspegeln är dömt att försvinna, och ju otydligare det förgångna ter sig desto mer förföriskt skimrar det i minnet. Otaliga är de verk där medelålders män minns cykelfärder, fjärilshåvar och fiskespön, tonårsförälskelser och andra förströelser som i ett nostalgiskt återsken tilldrar sig någonstans långt borta i en förlorad värld.
Men om ens uppväxt tilldrog sig i ett land som sedan dess förpassats till historiens skräpkammare? Om det var en diktatur, omgärdad av taggtråd? Om man vantrivdes och ständigt bara längtade bort?

Recension av Durs Grünbein, Åren på zoo:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-suggestiva-minnen-fran-dresden-i-aren-pa-zoo/

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Leo Perutz: Den svenska tystnaden

Under hösten registrerade jag med viss melankoli den kompakta tystnad som försöket att introducera Leo Perutz bemöttes av på svenska kultursidor. Endast DN fann hans klassiska mellankrigsroman Den svenske ryttaren värd att recensera. Desto roligare att nätmagasinet Opulens upptäckt Perutz storhet: ”Läs allt ni kommer över…”

http://www.opulens.se/litteratur/berattargladje-i-sin-renaste-form/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Stilla nätter, blida stjärnor

Civilisationen utplånas gång på gång, alltid är det de som fann mening i tillvaron som får sin värld sönderslagen av dem som endast fann mening i abstrakta idévärldar och de förra klamrar sig fast vid tingen, vid det holländska kaklet, för att de där sakerna symboliserar livets förvirrande, outgrundliga skönhet.

Litet julevangelium:

https://www.dn.se/kultur-noje/stilla-natter-blida-stjarnor-i-en-varld-full-av-misstro/

Publicerat i Zeitgeist | Märkt , | Lämna en kommentar

Landsvägen från Oppeln

De inledande 25 sidorna av Leo Perutz Den svenska ryttaren går att läsa här:
https://www.provlas.se/bladdra/9789188155528/
Urvalet består av det berömda (eller beryktade) företalet och det första kapitlet. Jag tror att jag sagt det tidigare, men jag tycker om den lakoniska upptakten, hur ett stort drama med några få ord sätts i rullning:

Överhuvudtaget var han bra på inledningar, Leo Perutz. Nattetid under stenbron börjar också den med två män ute på enslig promenad: Hösten 1589 då barnadigerdöden härjade i Judekvarteren i Prag, gick två grånade gycklare, fattiga stackare som hankade sig fram genom att uppträda som underhållare på bröllop, längs Belelesgränd som från Nicolastorget ledde till den judiska begravningsplatsen.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

c/o Katowice

Spårvagnen rullar genom det hörn av Europa som mot slutet av nittonhundratalet utpekades som kontinentens smutsigaste. Städer som Katowice och Chorzów betraktades den gången som så hälsovådliga att myndigheterna uttryckligen varnade astmasjuka för att vistas utomhus. Nu kantas vägarna av täta kastanjealléer och en bit bort skymtar trädtopparna i Europas största stadspark, Park Śląski, en 620 hektar stor biotop av sjöar, björkskogar och japanska trädgårdar.
Sedan några år tillbaka genomgår det schlesiska kol- och stålbältet en radikal omvandling. De utländska förebilderna är Manchester och tyska Ruhrområdets askungelika förvandling från döende gruvregion till pulserande it-högborg.

Sommaren 2012 tillbringade jag i Katowice. Allt det som nu rapporteras därifrån – expansiv gruvdrift, smog, koleldade kaminer, ett kontaminerat landskap någonstans mittemellan Tjernobyl och de nattliga, postapokalyptiska nejder där Andrej Tarkovskijs klassiska Stalker utspelas – såg jag den gången också. Men bara på museum:

https://jenschristianbrandt.wordpress.com/2013/10/30/schlesiska-impressioner-den-underjordiske-golfaren/

En av de många geniala uttolkare av platsens ande som jag hade privilegiet att prata med var konstnären Piotr Szmitke. Essän om honom handlar också om Katowices identitet:

https://jenschristianbrandt.wordpress.com/2013/09/05/vid-budet-att-piotr-szmitke-lagt-ifran-sig-penseln/

Publicerat i Resor, Silesia | Märkt , , | Lämna en kommentar

Introducing: Frans Kaska

För exakt hundra år sedan, den 2 december 1918, uppmärksammar Svenska Dagbladet en talangfull författare som möjligen har framtiden för sig. Åtminstone konstateras att Frans Kaskas noveller fängsla trots övermåttet av dyster fantastik. Det är ofta så litterära särlingar gör entré, dubbelt felstavade och milt förmanade av jourhavande stjärnkritiker.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hanna Krall: Vit Maria

Några år före järnridåns fall gjorde den polske regissören Krzysztof Kieślowski en film i tio delar om de tio budorden. När han skulle illustrera det åttonde (och kanske minst efterlevda) påbudet, ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, bad han Hanna Krall om ett uppslag. Hon bidrog med något självupplevt, ett minne av en liten flicka som under kriget färgat sina svarta lockar blonda. Och en grannfamilj som vägrar intyga att flickan och hennes mor är kristna, eftersom det vore en lögn som skulle såra Gud.
I mild polemik mot den färdiga filmen har Hanna Krall nu, många år senare, plockat upp historien igen och förvandlat den till en gåtfull och vindlande romanessä. Som i hennes tidigare böcker handlar det om gränser som flyttas, om angivare och motståndsmän, om ladan där traktens judar gömmer sig. Och som alltid formar sig berättelsen snart till en rekonstruktion av en förlorad värld. I en märklig dubbelexponering frambesvärjer hon både de många som deporterades och aldrig återvände – och tingen som blev kvar, ett päronträd, en övergiven kvarn. Detaljer nedtecknade med den ömsinta precision och poetiska skärpa som blivit Hanna Kralls kännetecken.

Tidigare publicerad i Tidningen Vi, December 2018.

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Novemberpogromer (artikel från 1998)

Så här skrev jag i Dagens Nyheter för exakt 20 år sedan, den 9 november 1998:

I natt är det exakt sextio år sedan Tysklands synagogor brann. Med ett cyniskt och mytologiserande begrepp, myntat av mordbrännarna själva, brukar natten till den 10 november 1938 fortfarande kallas kristallnatten. Det är ett ord som lägger en romantisk slöja över grymheterna. Man ser glassplitter på en nattlig trottoar: en ödslig, men också vacker bild. I verkligheten står denna novembernatt för den värsta pogromen sedan medeltiden. 100 döda, 30 000 bortförda till koncentrationsläger, 7 500 plundrade judiska butiker.

Det började med ett attentat i Paris. Den 7 november stormade Herschel Grynszpan, en 17-årig jude, in på tyska ambassaden och sköt ned legationsrådet vom Rath. En av kulorna genomborrade mjälten och slet sönder magväggen. Tillståndet var allvarligt.
För tidningarna gällde att sätta händelsen i ett större perspektiv. Gärningsmannen hade inte handlat på eget bevåg, utan det skulle framställas som om han var ett redskap för en judisk-bolsjevistisk sammansvärjning. Många av skribenterna valde en melodramatisk stil, laddad med effektfulla metaforer, så att Grynszpan fick inkarnera den judiska ondskan, det svarta hatfyllda hjärtat som slog under kaftanerna. De historiskt kunniga påminde om Kristi korsfästelse. Men det centrala temat var att man i Tyskland daltat med judarna, vilket det nu fick vara slut på.
Eller som en ledarskribent uttryckte saken: ”Det är ohållbart att det inom vårt rike ännu finns hundratusentals judiska affärsmän, att judarna släpps in på nöjeslokaler och som hyresvärdar suger ut sina tyska hyresgäster, medan deras rasfränder samtidigt hetsar till krig mot Tyskland och skjuter ned tyska tjänstemän.” Skribenten var dock övertygad om att det tyska folket skulle dra sina egna ”slutsatser” av detta ”nya illdåd”.
Så skedde också. Redan samma kväll kom det till upplopp, bland annat i Kassel. Det var lokalreportrarnas stora ögonblick. Med blocket i handen gick man ut och rapporterade om den ”spontana folkilskan”. De krossade rutorna och synagogans demolerade inredning inspirerade reportern till några fina stämningsbilder. ”Allt som allt en rättvis minnesbeta”, lyder den avrundande slutmeningen.

Det var bara början. Den 9 november, vid halv sex på kvällen, avled vom Rath i Paris. Genom en djävulsk slump sammanföll det med den årliga nazifesten till minnet av Hitlers kuppförsök 1923. I ett beryktat tal uppmanade Goebbels SS att hämnas; ingen fick dock bära uniform, utan det skulle se ut som om det var vanliga ansvarskännande medborgare som var ute och gick en kvällspromenad med bensindunken i handen.
Nästa morgon låg brandröken som ett gråsvart lock över Tyskland. Åter tog ledarskribenterna vid: ”Slaget som den internationella judendomen riktat mot oss var alltför starkt, för att vi skulle reagera med ord allena. Den sedan årtionden sjudande vreden gick inte längre att tygla . . .”
Vad tänkte de när de satt bakom skrivmaskinerna och hyllade morden, våldtäkterna, plundringarna? Något hade för alltid gått sönder i Europa, och ledarskribenternas enda reaktion var att försäkra att den ”vredgade massan” uppträtt disciplinerat. På alla vis föredömligt.

Efter kriget fördes det otaliga rättegångar om den nattens händelser. De åtalade hade den gången, 1938, nästan alla varit minderåriga. Det var vanliga tonårskillar, många hade inte ens varit med i partiet, men eftersom man sagt åt dem att sparka in lägenhetsdörren, slå sönder flygeln med en yxa och piska den 80-åriga änkan tills hon inte rörde sig mer, hade de lytt. Nu, när de var tio år äldre, skämdes de och fann inga förklaringar. Det blev i genomsnitt två års fängelse. Men inte en enda gång satt någon av ledarskribenterna på de åtalades bänk.
De hade ju alla vattentätt alibi, eftersom de jobbat hela natten. De hade inte gjort något annat än fäst ord på ett vitt papper.

Publicerat i Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

En glimt av geniet

Svenska Dagbladet, 22 april 1929

Publicerat i Dagboksblad, Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Patrick Modiano: Slumrande minnen

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-modianos-slumrande-minnen-ar-hostens-lilla-masterverk/

Alternativ länk:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/modianos-makalosa-lekfullhet/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Sabahattin Ali: Madonna i päls

Somliga böcker har märkliga öden. 1948 mördades Sabahattin Ali då han försökte passera gränsen till Bulgarien. I hemlandet Turkiet avancerade han postumt till kultförfattare, särskilt kanske för ungdomen som tjusades av hans klarsynta vemod och buttert trotsiga individualism. När han nu introduceras på svenska sker det med en roman som tycks ligga precis rätt i tiden fastän den skrevs för 75 år sedan.
I en ramberättelse förlagd till Ankara presenteras en i förtid åldrad tjänsteman. På sin dödsbädd ber han en kollega förstöra en viss anteckningsbok. Den visar sig innehålla ett slags memoar från 20-talets Berlin. Där utspelar sig där en kortvarig, febrig romans som slutar lika tvärt som olyckligt. Vad som i förstone ter sig som en berättelse om besatthet, en variation på drömmen om kärlek vid första ögonkastet, vidgar sig snart till en mångtydig, förbluffande modern uppgörelse med den manliga blicken. En studie av projektioner, effektfullt iscensatt mot en fond av inflationsårens regnvåta asfalt och nattliga kabaréer.

Tidigare publicerad i Tidningen Vi, november 2018.

Publicerat i Berlin, Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Europa av i går

Torsdagen den 15 november pratar jag på Stockholms stadsbibliotek om Leo Perutz, Antal Szerb, Eugen Ruge och andra centraleuropeiska favoriter.

Platsbokning och andra detaljer:

https://biblioteket.stockholm.se/kalender/after-work-bok-film-special-europa-av-ig%C3%A5r

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , | 2 kommentarer

Svenska Dagbladet, 28 okt 1937

Kolerisk kritiker sätter klorna i Leo Perutz, Den svenske ryttaren:

Man vet, som sentida läsare, inte vad som är mest raffinerat: citationstecknen kring epitetet ”romanen” eller den obevekligt analytiska blick med vilken recensenten, likt ett mänskligt antivirusprogram, identifierar författarens försök att i romanen insmuggla skadlig trojan i form av ett ”falskt dokument”.
På ett nyktrare plan – vad som åsyftas är Perutz ”företal” (ty. Vorbericht).
Idag är fiktiva förord eller, kanske mera korrekt, förord i vilka fiktionen ges en dokumentär prägel sedan länge en del av den postmoderna standardrepertoaren. Författaren gömmer sig bakom rollen som ”utgivare” och berättelsen som följer påstås vara ett ”manuskript” som påträffats i ”källaren”, en memoar som gåtfull enstöring efterlämnat eller en brevsamling som dykt upp på ett antikvariat i centrala Katrineholm.
Det var en utveckling som Perutz knappast kunde förutse, men han odlade genren med lika delar charm och intelligens.
I den tidiga romanen Der Marques de Bolibar introduceras i förordet en adlig (ty. Rittergutsbesitzer) skriftställare vid namn Eduard v. Jochberg, vars främsta intressen är jakthundar och hästar. Av sin omgivning uppfattas han som en butter excentriker (ty. von einer pathologischen Wortkargheit). I hans kvarlåtenskap upptäcks, föga förvånande, ett konvolut – sorgfältig geordnet, verschnürt und versiegelt – som vid närmare påsyn visar sig innehålla en detaljerad redogörelse för Napoleons spanska fälttåg 1807-1813. Etc, etc. (Romanen som följer är sedan Jochbergs berättelse i första person.)
Tekniken varieras subtilt i Den svenske ryttaren. Även den romanen går tillbaka på ett förment (alltså fiktivt) memoarverk, närmare bestämt Maria Christine Blohmes Sjelfportrait med brokigt hvimmel af öden och coleurer. Det roliga, det avväpnande, är hur de utförliga referaten – underbyggda med långa citat – oförmodat, utan tillstymmelse till övergång, abrupt upphör och lämnar plats för berättelsens klassiska tilltal:

Det är historien om två män. De möttes en råkall vinterdag i början av år 1701 i en lada och blev vänner. Och så gick de tillsammans längs landsvägen som från Oppeln ledde genom det igensnöade Schlesien och ändå bort till Polen.

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Fredrik Ekelund: Q

Samma år som Conchita Wurst vinner Eurovision besöker en drygt sextioårig författare från Malmö den stad som utsocknes ibland kallar Fjollträsk men som i lokalbefolkningens vistradition går under beteckningen ”stolta stad”.
Han flanerar, skenbart mållöst, längs Drottninggatan och får då utanför H&M syn på en skyltdocka.
Det är något med hennes hållning.

Recension av Fredrik Ekelund, Q:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-stralande-roman-om-fredrik-som-blev-marisol/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Elise Karlsson: Gränsen

Recension av Elise Karlsson, Gränsen:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-elise-karlsson-soker-morkret-i-det-ljusa-och-frascha/

Publicerat i Litteratur | Märkt , | Lämna en kommentar

Biblioteksbladet 1938

Bild | Posted on av | Märkt , | Lämna en kommentar

Leo Perutz recenserad i DN

I det civila var Leo Perutz statistiker och känd för sina briljanta prognoser. Hans förmåga att konstruera raffinerade intriger bär spår av samma talang. Romanens uppdrivna bildspråk, dess många bibliska referenser och grepp från skräck- och kriminalromanen, tyder på att han var mera intresserad av själva intrigmakeriet och de effekter (eller snarare affekter) den rafflande handlingen väcker hos läsaren än av det mönster som intrigerna i sig själva bildar eller avtäcker.

Steve Sem-Sandberg skriver initierat om Den svenske ryttaren av Leo Perutz:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/den-briljante-rollspelaren-som-forsvann/

Uppdatering. Bättre länk:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-den-svenske-ryttaren-av-leo-perutz/

Publicerat i Litteratur | Märkt | Lämna en kommentar

Lingua franca, anno 1701: Sie sprachen schwedisch miteinander

Precis som man i evigheter kan åka samma väg till jobbet utan att lägga märke till den där källarbutiken som säljer begagnade cyklar händer det att man, också efter många omläsningar, missar meningar i en roman. Jag hade läst Den svenske ryttaren ett antal gånger – först av nyfikenhet på Leo Perutz, sedan som självutnämnd expert på samma författare och så småningom som uppvärmning inför översättningen – men det var först när jag satte mig ned för att tolka romanen till svenska som jag verkligen lade märke till den här meningen: Sie sprachen schwedisch miteinander. ”De talade svenska med varandra”.
Den kommer tidigt i texten, fyra sidor in i första delen, just som vi (efter ett mystifierande ”företal” av en fiktiv utgivare) lär känna de båda huvudpersonerna eller kontrahenterna. Den ene, vilket är intressant i vår identitära epok, upplever sig som svensk; den andre kommer snart att utge sig för att vara det. Den förre är son till en svensk adelsman som, förbittrad och möjligen ruinerad, efter Karl XI:s reduktion flytt landet och bosatt sig i Schlesien där han omgående gift in sig i den lokala lantadeln. Den senare har varit dräng på ett svenskt gods i Pommern.
Men det märkliga är själva regianvisningen: ”De talade svenska med varandra”. Hur ofta händer det att man läser en roman på ett språk (i det här fallet tyska) och så anger författaren att en stor del av den dialog som följer egentligen avhandlas på ett annat språk? En tolkning är att Perutz infogar den upplysningen som en brasklapp. Ingen litterär rättshaverist ska kunna kritisera romanen för orimlig dialog: ”Så där är det ingen som uttrycker sig”. Ingen illvillig kritiker ska kunna anklaga romanens dialog för onödiga anakronismer eller tvärtom för att använda sig av idiom som i 1700-talets början ännu inte kommit i bruk. Genom att (implicit) hävda att all dialog är författarens egen (bristfälliga) översättning från utrikiskan har Perutz garderat sig från språkpolisiära reprimander men också, en passant, skaffat sig en avsevärd poetisk frihet. Så här ungefär, tycks texten säga, kan det ha låtit när två tyskar anno 1701 kommunicerade med varandra på svenska och resultatet av replikskiftena sedan varsamt översätts till tyska.

Den svenske ryttaren är översatt till otaliga språk – franska wiki ägnar rentav Le Cavalier suédois en egen sida – men det som gör en svensk översättning av romanen unik, åtminstone speciell, är att den i någon mån subtilt rubbar fiktionen eller rentav aktivt ingriper i den. För om författaren alltså påstår sig ha översatt från svenska till tyska, borde ju just den svenska översättningen betyda att alla språkliga filter avlägsnats och att man här, för första gången, har möjligheten att ta del av originalet, i oförvanskad form.
Så fungerar det så klart inte. Om det finns ett annat språk bakom Perutz tyska dialog, så är det Shakespeare. Särskilt, kanske, förväxlingskomedierna. Någon, som utger sig för att vara någon annan, stiger fram till scenkanten och anförtror publiken (inte motspelaren) sina tankar:

Ändå fascinerade det mig, ansvaret som följde av den där enkla meningen De talade svenska med varandra. Hur skulle det ha kunnat låta, repliker på svenska i ett igensnöat Schlesien anno 1701?
När jag så småningom fick den tryckta boken i handen, drygt ett halvår efter att jag lämnat ifrån mig manus, snubblade jag åter på exakt den meningen. Vad märkligt, pratar de svenska? Det tog ett tag innan jag mindes att jag faktiskt visste det.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Leo Perutz: Den svenske ryttaren

Hösten 1949 skriver han i ett brev: ”Alla de som verkligen räknas – tidningarna, litteraturkritikerna, förlagen och litteraturhistorikerna – behandlar mig som om jag inte längre finns. Eller rentav som om jag aldrig hade funnits.”
Sedan följer prognosen: ”… desto säkrare är min återuppståndelse om 40 år, när någon litteraturhistoriker återupptäcker mig och gör en stor affär av att mina romaner är orättvist bortglömda.”

Leo Perutz grandiosa trettiotalsroman Den svenske ryttaren, denna märkliga hybrid av metafysisk rövarballad, identitetspolitisk thriller och gastkramande gestaltning av det bruna tidevarvets terror och förföljelse, finns nu i ”efterlängtad nyöversättning”. Volym 11 i Absint, Nilsson förlags ypperliga klassikerserie som inleddes med ett annat mästerverk från samma era, Antal Szerbs Resa i månljus, och där Perutz Pragroman Nattetid under stenbron utkom hösten 2017.

”Om du ska läsa en enda bok…”, etc, etc.

http://nilssonforlag.se/den-svenske-ryttaren-2/

Ps. Den lilja som på porträttet ovan spirar i författarens bibliotek där han korrekturläser ett manuskript som mycket väl skulle kunna vara Nattetid under stenbron, är givetvis Scheherazade, en så kallad orienpet hybrid, framodlad under tidigt nittiotal av LeVern Friemann och uppkallad efter sagoberättarnas sagoberättare. Jag tycker om hur Björn Kohlström i den här recensionen distinkt ringar in Perutz säregna estetik och observerar hur försåtligt författaren lurar in läsaren till sin sällsamma värld där hundar, rosor och brunbjörnar börjar tala som människor. Tusen och en natt korsas med E.T.A. Hoffmann och följden blir då, med Kohlströms formulering, att texten ”återförtrollas”. Eftersom trädgården i många avseenden är en mer meritokratisk plats än parnassen förvånar det inte att Scheherazade, liljan alltså, numera ingår i den botaniska kanon som går under namnet Lily Hall of Fame.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Från vischan till parnassen: Villes väg


https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-lysande-om-sarlingen-som-blev-ett-nationalmonument/

Publicerat i Litteratur, Sverige | Märkt , | Lämna en kommentar

Kärlek & uppror

Enligt konventionell historieskrivning förlorade DDR kalla kriget. Romantiker på högerkanten lyfter gärna fram kapprustningen och Ronald Reagans oförtrutna kamp mot kommunismen som de avgörande faktorerna. Liberalt sinnade uttolkare hänvisar till Gorbatjov och den sovjetiska perestrojkan. Själv har jag alltid ansett att det var Polen som visade vägen, att klockan klämtade för järnridån i samma stund som vit rök steg ur Vatikanens skorstenar och en häpen värld mottog beskedet att en polsk kardinal utnämnts till påve. Utan Johannes Paulus II, har jag alltid tänkt, inget Solidaritet, inga strejkande varvsarbetare i Gdansk, inga av dessa massiva uppvisningar i civil olydnad som spred sig till grannländerna och utmynnade i 1989 års sammetsrevolutioner.
Men om allt var annorlunda? Om det i själva verket var så att järnridån rasade som en följd av 1968? Make love, not femårsplaner.

Mitt bidrag till DN:s sommarserie Kärlek & uppror:

https://www.dn.se/dnbok/jens-christian-brandt-i-kommunistiska-ddr-jagades-vanstervagens-hippies/

Publicerat i Berlin, Litteratur, Tyskland | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Om vådan av att sätta barn till världen

Halvvägs in i Andrev Waldens debutbok lovar jag mig själv att aldrig sätta barn till världen. Vilket fruktansvärt lidande, tänker jag, att vara förälder. Vilken orgie i meningslöshet, hur kan någon frivilligt kliva in i den där tortyrkammaren.
Sedan ropar jag på dottern och ber henne om hjälp att tyda de värsta infernopassagerna.
Är det, undrar jag, så här verkligheten ser ut?

Recension av Andrev Walden, Ditt lilla mörker i ljuset:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-andrev-walden-beskriver-katastrofen-att-vara-smabarnsforalder-i-februari/

Publicerat i Sverige | Märkt | Lämna en kommentar

Sommaren 1974: en memoar

Bo röker”, löd rubriken i Bild-Zeitung. Fast det var inte den enda anklagelsen. ”Bo röker, dricker whisky och …”, sedan kom ett uttryck som jag fortfarande, så många årtionden senare, finner svårt att översätta: hat Mut zur Häßlichkeit. Det betydde ungefär ”strunta i hur man ser ut” eller rentav ”ge tusan i att omgivningen tycker man är ful”.
Det var sommaren 1974, en sommar som skulle gå till historien för att det regnade nästan oavbrutet.

Midsommarafton, 2018. Med visst vemod blickar jag tillbaka på svunna somrars skönhet samt förra seklets neuroser:

https://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-den-regntunga-sommaren-1974-nar-sverige-motte-tyskland/

Publicerat i Sverige, Tyskland | Märkt , , | Lämna en kommentar

Stockholm noir, anno 1939

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-alexander-cavalieratos-skriver-spannande-och-skickligt-om-stockholm-1939/

Publicerat i Litteratur | Märkt | Lämna en kommentar

Gobeläng över kosmopolitiska miljöer

Den flamländske författaren Stefan Hertmans introducerades 2015 på svenska med ”Krig och terpentin”, ett mellanting av dokumentärroman och familjekrönika som bland annat avhandlade kyrkomålningar och första världskrigets skyttegravar.
Europa, kunde man där läsa mellan raderna, är en kontinent där den ena handen omgående raserar vad den andra just mödosamt byggt upp.

Recension av Stefan Hertmans Främlingen:

https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-rastlos-flykt-i-ett-vansinnigt-historiskt-europa/

.

Publicerat i Litteratur | Märkt | Lämna en kommentar

Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna

Kamel Daoud fick sitt genombrott med Fallet Mersault, en roman om den anonyme arab som i Camus Främlingen skjuts ned på en havsstrand. I Zabor återvänder författaren till hemlandet Algeriet men också till debutbokens intrikata väv av postkoloniala teorier och metafysiska spekulationer.
I centrum för handlingen står en enstörig grubblare, en man som ägnar dagarna åt att sova och ströva omkring bland stenänglarna på den övergivna franska kyrkogården. Folk skrattar åt honom för att han är ogift och fattig. Dock äger han en enastående förmåga: han kan tvinga döden på flykt. När någon av grannarna insjuknar är det honom man kallar på och han botar sina patienter med ord.
Eller mera konkret: han läker kroppens och själens sår genom att sätta ord på patienternas liv och rädda deras minnen undan glömskan. Men när han på det viset ska bota sin egen far, en förmögen slaktare som förskjutit familjens idiot, räcker orden för första gången inte till.
Det här en berättelse som varierar ett av motiven i Tusen och en natt: hur fabulerandet, sagoberättandet, gång på gång kan förlänga livet och uppskjuta dödens ridåfall. Guds motsats, heter det, är inte djävulen utan tystnaden och glömskan. I Algeriet dör man inte av hög ålder, utan för att man blivit likgiltig inför sig själv.

Kamel Daoud
Zabor eller psalmerna
Översättning Ulla Bruncrona
Tranan

(Publicerad i Tidningen Vi)

Liljan Scheherazade, en raffinerad referens till Tusen och en natt.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Poste restante

https://www.dn.se/arkiv/kultur/kara-rulle-kara-eyvind/

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Magnus Dahlström: Hemman

Genren skulle möjligen kunna kallas bygderomantik noir. Man känner igen karaktärerna, och ändå inte. Många i den här ensemblen debuterade i liknande roller redan hos Selma Lagerlöf eller Hjalmar Bergman. Med åren har de blivit ännu vresigare, ännu outgrundligare.

De tystlåtna enslingarna. Kloka gumman, hon som med örter och besvärjelser läker såren och hejdar blodflödet. Byprästen som hemsöks av visioner. Småpojkar med tuberkulos. Bröderna som fantiserar om att slå ihjäl varandra.

Man tycker sig ha sett dem förut, varenda en, fast aldrig i just den här konstellationen.
Av deras förhistoria, deras inbördes relationer, återberättas bara fragment. Resten är gissningar, avancerade spekulationer.

Recension av Magnus Dahlströms roman Hemman:

https://www.dn.se/arkiv/kultur/misstrons-vardagliga-mastare/

Publicerat i Litteratur | Märkt | Lämna en kommentar

María Sonia Cristoff: Håll mig utanför

En av årets bästa romaner kom tidigt på säsongen och gled nästan obemärkt förbi.
Jag anmälde den i Tidningen Vi och noterade då:

Det här är en roman om den svåra konsten att balsamera länge sedan insomnade hästar. Argentinskan Cristoff är en udda röst i den mansdominerade latinamerikanska litteraturen. Hon skriver försåtliga miniatyrer om attentat mot den patriarkala ordningen och hon gör det med en torr, absurd humor. Här handlar det om konferenstolken Mara som är på flykt undan orden, medmänskorna och kanske sig själv. Trött på att översätta maktens tal har hon retirerat till en småstad i Patagonien där hon fått jobb som museivakt. Samlingarna hon vakar över presenteras som ”ett värn mot en för nationen outhärdlig kosmopolitism”. I montrarna glorifieras gauchokulturen, okuvliga män och deras hästar; några uppstoppade indianer representerar svunna epoker.
Men avkroken vid världens ände är också en spegel för vår tid. Jag läser denna tunna, gåtfulla roman som en handbok i överlevnadsstrategier; ett högintelligent manifest om motstånd mot de strukturer som finns överallt men kan besegras när man som Cristoff sätter ord på dem.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , | Lämna en kommentar