The Amazing Family: Thomas Mann köper julklappar

Passionerat försvar för Thomas Mann & The Amazing Family:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/missvisande-och-nedsattande-om-familjen-mann-i-ny-biografi/

Bortsett från de många omrimligheterna (jag har aldrig anklagat Thomas Mann ”för att inte bara ha drömmar om pedofili utan dessutom för att inte fullborda dem”), bortsett också från att inlägget använder sig av den illvilliga och antiintellektuella strategi som numera är gemensam för vithåriga äldre herrar, självutnämnd höger och vänster samt näthatets unga stormtrupper, nämligen att misstänkliggöra alla referat (refererar man något som skrivits ska det alltid tolkas som att man är införstådd med utsagan), bortsett från detta och minst ett dussin andra felaktigheter uppskattade jag att ta del av Per Gedins personliga minnen av familjen Mann. Det är hans minnen, de är värdefulla, och ingen sentida författare kan ta dem ifrån honom. Dessutom är det ett stycke kulturhistoria, dessa vagt sepiafärgade hågkomster från den årliga tebjudningen för båda mina föräldrar i villan i Kilchberg vid Zürichsjön.

Samtidigt (och detta är inte kritik, bara ett vemodigt konstaterande) grumlas bilden av att den inte är ny. Originalitet är alltid svårt att uppnå; omedvetet imiterar vi andra, omedvetet imiterar vi (ofta) även oss själva. Redan medan jag läste texten tyckte jag mig höra ett eko av en annan, liknande (eller nästan identisk) text. När jag konsulterade DN-arkivet hittade jag det här:

http://www.dn.se/arkiv/kultur/fel-bild-av-sigrid-hjerten-skymmer-hennes-minne

Den gången (januari, 2016) var det alltså ”fel bild” av Sigrid Hjertén som var problemet. Författaren Karin Johannisson hade, ungefär som Thomas Mann-biografen Tilman Lahme, dristat sig till att tänka samman kulturhistoria, sociologi, psykoanalys och ekonomi för att forma en bitvis ny bild av en känd konstnär. Per Gedin reagerade med bestörtning. Eller kanske rättare: med exakt samma retorik som i fallet Lahme/Mann. I polemiken mot min recension återfinns den oundvikliga formeln ”känner inte igen mig”, ett argument som i angreppet på Karin Johannisson subtilt varieras med orden: Den bild Johannisson ger av Hjertén stämmer föga överens med min. Sedan följer ett ettrigt stycke där den misshagliga skribenten (Johannisson, jag själv) pådyvlas alla möjliga intellektuella och moraliska brister, bland annat en osund närhet till de inblandade förlagens marknadsföringskampanjer. När detta är överstökat går ridån äntligen upp för den pastorala tablån: bilden av hur det egentligen förhöll sig. Thomas Mann som köper julklappar till familjen. Sigrid Hjertén i södra Frankrike med den gemensamma bilen på utflykt med några vänner.

Det är mycket vackert, lidelsefullt och efter avslutad lektyr förstår man hur fel Johannisson har (och hur vilse hon letts av feministisk teoribildning) när hon tror att Beckomberga och lobotomi med dödlig utgång automatiskt betyder privat olycka. Övertygande visar Gedin tvärtom att man inte bör övertolka: man kan vara dödligt lobotomerad och ändå väldigt nöjd med livet.

Jag har skrivit en replik på Gedins replik. Den kommer i morgon (fredag) eller möjligen på måndag i DN och berör inte punkterna ovan, utan något jag uppfattar som väsentligare. Nämligen traditionen (eller genren) Tilman Lahme skriver i, en typ av text som Gedin missförstår (eller låtsas missförstå).

 

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s