Kolerisk kritiker sätter klorna i Leo Perutz, Den svenske ryttaren:
Man vet, som sentida läsare, inte vad som är mest raffinerat: citationstecknen kring epitetet ”romanen” eller den obevekligt analytiska blick med vilken recensenten, likt ett mänskligt antivirusprogram, identifierar författarens försök att i romanen insmuggla skadlig trojan i form av ett ”falskt dokument”.
På ett nyktrare plan – vad som åsyftas är Perutz ”företal” (ty. Vorbericht).
Idag är fiktiva förord eller, kanske mera korrekt, förord i vilka fiktionen ges en dokumentär prägel sedan länge en del av den postmoderna standardrepertoaren. Författaren gömmer sig bakom rollen som ”utgivare” och berättelsen som följer påstås vara ett ”manuskript” som påträffats i ”källaren”, en memoar som gåtfull enstöring efterlämnat eller en brevsamling som dykt upp på ett antikvariat i centrala Katrineholm.
Det var en utveckling som Perutz knappast kunde förutse, men han odlade genren med lika delar charm och intelligens.
I den tidiga romanen Der Marques de Bolibar introduceras i förordet en adlig (ty. Rittergutsbesitzer) skriftställare vid namn Eduard v. Jochberg, vars främsta intressen är jakthundar och hästar. Av sin omgivning uppfattas han som en butter excentriker (ty. von einer pathologischen Wortkargheit). I hans kvarlåtenskap upptäcks, föga förvånande, ett konvolut – sorgfältig geordnet, verschnürt und versiegelt – som vid närmare påsyn visar sig innehålla en detaljerad redogörelse för Napoleons spanska fälttåg 1807-1813. Etc, etc. (Romanen som följer är sedan Jochbergs berättelse i första person.)
Tekniken varieras subtilt i Den svenske ryttaren. Även den romanen går tillbaka på ett förment (alltså fiktivt) memoarverk, närmare bestämt Maria Christine Blohmes Sjelfportrait med brokigt hvimmel af öden och coleurer. Det roliga, det avväpnande, är hur de utförliga referaten – underbyggda med långa citat – oförmodat, utan tillstymmelse till övergång, abrupt upphör och lämnar plats för berättelsens klassiska tilltal:
Det är historien om två män. De möttes en råkall vinterdag i början av år 1701 i en lada och blev vänner. Och så gick de tillsammans längs landsvägen som från Oppeln ledde genom det igensnöade Schlesien och ändå bort till Polen.
Jens Christian Brandt 