Günter Grass: Im Krebsgang

Günter Grass
Im Krebsgang
Steidl

Carcinus maenas porträtteras av uppslagsböckerna som en allmänt osympatisk typ. Övertygad om att alla sociala sammanhang är av ondo har den lagt sig till med en specialtillverkad rustning (cephalothorax) och med åren uppövat stor skicklighet i den kamouflerande teknik som går ut på att bli osynlig genom att intill självutplåning anta omgivningens färger och former. De små känslospröten, skriver uppslagsboken med tydligt ogillande, kan liksom ögonen blixtsnabbt och utan förvarning gömmas i sandiga hålor.
På omslaget till sin senaste bok, kortromanen Im Krebsgang, har Günter Grass avbildat en av dessa individer. Det är en bedrövad, nästan otröstlig krabba, ängslan i blicken och klorna vanmäktigt spretande.

Eftersom Grass med åren blivit en författare som aldrig lämnar något åt slumpen, det vill säga åt läsarnas fantasi, förklaras krabbans metaforiska potential redan på bokens andra sida: en krabba rör sig framåt genom att först låtsas gå baklänges och sedan skenbart trippa fram i sidled.
Krabban på omslaget kan också tolkas som en bild av den specifike berättare, som Grass engagerat för att utforska Östersjöns botten. Han heter Paul Pokriefke och är en misslyckad medelålders journalist, som efter gästspel på Bild-Zeitung och vänstertidningen taz slutligen blivit ”telegrambyråernas legoknekt”, och på en kurs i creative writing lärt känna Nobelpristagaren. Någon slumrande litterär talang förlöstes inte vid detta möte; men sedan Grass påmints om att murvelns mamma kom ifrån hans egna barndomskvarter och att denna Tulla Pokriefke dessutom stått för några lyckade framträdanden i ”Danzig-trilogin” tändes ändå ett visst intresse.
För Grass, som boken igenom kallas ”gubben”, har sin ålder och sina framgångar till trots fortfarande ett skelett i garderoben, ett stoff som han aldrig velat ta itu med och som just därför inte lämnat honom någon ro.

Det handlar om Wilhelm Gustloff, ett kryssningsfartyg som byggdes 1936 och förliste i Östersjön nio år senare, och på ett djupare plan om vad Grass kallar det sista tabut för en tysk författare: den brutala fördrivningen av lokalbefolkningen från de områden som efter 1945, när Europas karta ritades om, inte längre hörde till Tyskland. För sin spökskrivare lägger han ut texten: genom att författarna, liksom den tyska offentligheten, inte velat ta i ämnet har de drabbades lidande aldrig bekräftats. Och den kanske värsta försummelsen: minnet av flykten från Ostpreussen, Pommern, Schlesien och Sudetlandet, de oräkneliga våldtäkterna i varje ny by som Röda armén intog, plundringarna, morden, och det obeskrivliga eländet när miljoner i tjugogradig kyla till fots tågade västerut; hela detta fasansfulla komplex har tyskarna, tyngda av sina egna skuldkänslor, överlåtit åt ljusskygga högerorganisationer att förvalta. Efter kriget kunde tyskar inte med bevarad heder framställas som offer; nu är (enligt Grass) tiden inne att nämna saker vid sina rätta namn.

Och spökskrivaren skriver. Med en förbluffande finess plitar han ned en historia med många förgreningar. I centrum står två mördare av vilka den ena kanske är ett offer (och den andre får en medalj till tecken på att han officiellt upphöjts till hjälte) och ett offer, som helt säkert är en bödel. Den 4 januari 1936 skjuter en viss David Frankfurter, son till rabbinen i den serbiska staden Daruvar, ihjäl en av pamparna i den schweiziska naziströrelsen. Den döde heter Wilhelm Gustloff och kommer egentligen från Schwerin i norra Tyskland där han hedras med en statsbegravning. Den andre mördaren är ännu bara en pojke i Odessas hamn, storögt drömmande om fartygen med utländska namn.
De nazister som föll offer för motståndares kulor kallades, i den dåtida terminologin, för ”Blutzeugen” (blodsvittnen). Under sitt researcharbete för Grass oskrivna bok påträffar murveln Pokriefke en hemsida på nätet som heter just så: http://www.blutzeuge.de. Dess gäckande webmaster avancerar snart, sin fascistoida historiesyn till trots, till en av spökskrivarens viktigaste källor. För båda är mordet på Gustloff egentligen sekundärt: det viktiga är att denne SS-martyr, på order från högsta ort, fick ett skepp uppkallat efter sig.
Liksom sin motspelare i Kreml svärmade Hitler för det klasslösa samhället. Utopin var, visade det sig, svår att genomföra i praktiken men kunde med fördel testas bortom vardagens ramar. Långt innan ordet ”charterresa” uppfanns började nazisterna erbjuda sina undersåtar prisvärda resor till exotiska orter. Wilhelm Gustloff, som byggdes för kryssningar till midnattssolen och ideologiskt korrekta strandhugg längs norska fjordar, uppvisade en egenhet som skiljde den från epokens övriga lyxfartyg: det fanns varken första, andra eller tredje klass. Alla hytter var identiska (med undantag av Hitlers) och i matsalen skulle matematikprofessorn och sågverksarbetaren äta sida vid sida.
Denna radikala vision hyllas, med ständigt nya uppdateringar, på den nazistiska hemsidan och även spökskrivaren tvingas erkänna att hans morföräldrar, annars genuin arbetarklass, svalde betet. Hemkomna från av dessa kryssningar uppmanade de dottern att aktivera sig i partiets ungdomssektion; man såg ju hur väl de nya makthavarna menade.

Dessa exkurser, som påminner om de underliga år då nazisterna förföljde alla ”bolsjeviker” samtidigt som man förde en politik som i långa stycken var kompatibla med kommunistiska ideal, är synnerligen läsvärda. Grass (eller hans spökskrivare) skriver här in sig i en tysk tradition av suggestiva ”historiska” reportage, essäistiskt anlagda texter som genom att utforska statisternas biografier ofta lyckas belysa olika aspekter av Tredje rikets vardag. Det är en utmärkt metod för alla författare som har något berätta, men misstror skönlitteraturens förmenta djupdykningar i det mänskliga psyket.
Nu ligger det inte för Grass att nöja sig med en stillsam dia-visning. Hans åtrå gäller det monumentala formatet, effekter, rökridåer och en scen befolkad av Öden snarare än människor. Därför räcker inte det dokumentära materialet om den mördade SS-mannen Gustloff som i nästa inkarnation blev en 208 meter lång ångare, inte heller mördaren David Frankfurters vidare öden i växlande schweiziska fängelser eller den ryske u-båtskaptenens Alexander Marineskos äventyr på finska bordeller och baltiska hamnkrogar tillfredsställer i längden Grass ambitioner: han måste försäkra sig om att läsarna inser att det är litteratur, stor sådan, som växer fram på bokens sidor.
Det konkreta problemet: spökskrivaren blir själv aktör i texten. Snart, om några sekunder, ska hans höggravida mamma Tulla Pokriefke äntra skeppet där det ligger för ankar i Gotenhafen (Gdynia). Men innan dess ska murveln ana vad samtliga läsare vetat sedan ljusår tillbaka, nämligen att webmastern ”Wilhelm”, denne ettrige anhängare av antisemitismens och den övriga naziideologins läror, i själva verket är hans egen son. För Grass ett stort drama: den gode efterkrigstysken, beundraren av Rudi Dutschke och den döende urskogens beskyddare, har fått en nynazist till son. För oss andra: sidor som med fördel kunnat utgå.
Bokens dramaturgiska höjdpunkt faller sedan sönder i två: lastad med niotusen flyktingar från Danzig och Ostpreussen styr Gustloff i skymningen den 30 januari 1945 ut bland Östersjöns isflak. Tre torpeder från en sovjetisk u-båt sänker henne; på det sjunkande fartyget föds vår berättare Paul Pokriefke; samtidigt är det sent tyskt 90-tal och med Wilhelm Gustloffs gravmonument som melodramatisk fond sker ett mord, vars aktörer kanske inte bör avslöjas.

Det är en egendomlig bok, provocerande genom sin platta psykologi, sitt militanta insisterande på att de avbildade karikatyrerna kastar skugga – och i nästa ögonblick en fascinerande upptäcksresa ut i Tredje rikets marginaler. Den stora romanen om den tyska civilbefolkningens lidande hittar man knappast mellan dessa pärmar; i bästa fall kan den inspirera andra att försöka. Att detta länge förtigna tyska trauma också kan bli gripande litteratur visade, med helt andra medel än dem som står Grass till buds, Hans-Ulrich Treichel i sin roman Den förlorade (på svenska 1999).

Jens Christian Brandt / Sydsvenskan, 20 mars 2002

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s