Bleknade stränginstrument

Den judiska stadsdelen hette Mellah.
Under kolonialtiden hade det varit ett välmående kvarter, stora hus, livliga gator.
Nu låg allt i ruiner, fasaderna var borta sen länge, bara den tomma husgrunden var kvar. Tunna blåa plastpåsar blåste över bråten och det regnade oupphörligt och i arkaderna, där kapuschongprydda män vars ansikten låg i djup skugga sökte skydd, brann koleldarna med en stickande, sötaktig rök.
Synagogan Haim Pinto var bara ett hål i väggen, en port utan skylt.
Vi letade oss uppför en smal spiraltrappa och vid ingången till själva bönerummet stod en sparbössa av plåt. Här och där på väggarna hängde bleknade fotografier från förra sekelskiftet: män med bibliska skägg, alla ännu unga och med uppspelta leenden under halmhattarna, många med ett stränginstrument i famnen.
Det var som att besöka förment judiska platser i dagens Ukraina.
Endast spåren finns kvar, ett dämpat eko från en sträng som slogs an och sedan tystnade.

Detta inlägg publicerades i Dagboksblad, Resor och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s