Absent Friends

Jag bläddrar i en anteckningsbok från åren 2008-2009. Det enda jag verkligen känner igen är handstilen. Allt annat är nytt och främmande. Bland mycket bråte stöter jag på några utkast samlade under rubriken Absent Friends. Det är ett galleri av vålnader: folk man en gång kände, fast egentligen bara mycket flyktigt, och som sen försvann, gled tillbaka in i skuggorna. I efterhand tänker jag nu att idén kanske inte var så dum och att projektet möjligen förtjänar att tas upp på nytt. Man får se. I texten nedan är det hursomhelst 90-tal. Och platsen är naturligtvis Berlin. Landwehrkanal kantad av tårpilar.

Jag minns hur han kunde ringa och en smula skamset erkänna att hela dagen gått åt till att spela biljard mot sig själv på laboratoriets dator. Egentligen doktorerade han på någonting med morötter. När nätterna blev ljumma satt vi vid Landwehrkanal. Han hade med sig vin, långhalsade rariteter som beställts direkt från någon vinbonde vid franska gränsen och som sedan levererades hem till hans etta där de vårdades med en ömhet som inte var tillgjord, vreds och vändes på vid fastställda klockslag, skyddades från solljus och värme. Ibland dök han upp med någon uppseendeväckande lång blondin, som då ofta såg besvärad ut och, så fort tillfälle gavs, lutade sig fram och viskade: ”Vi är inte alls tillsammans, han vill bara att det ska verka så”.

Jag önskar att det någon gång hade varit jag som lyft luren, att jag intresserat mig för morötterna eller bara visat honom en flik av min värld. Men det gjorde jag aldrig. Jag var så säker på att allt det där – vinbuteljerna i sluttningen ned mot kanalen och svanarna som sakta gled bort bakom ridån av tårpilar, blondinernas vita svek i midnattstimmen och biljardreferaten på telefon – skulle finnas kvar för alltid. Tiden fanns och fanns ändå inte. Och därför var det aldrig bråttom. Det skulle alltid finnas en morgondag och därför var det inte så farligt, tänkte jag i min enfald, om man ibland gjorde sig oanträffbar, inte svarade i telefon, avböjde. Oförlåtliga misstag, inser jag nu.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Dagboksblad, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Absent Friends

  1. Ja, man undrar ju hur det gick. Som det verkar: han blev till slut dödligt förälskad i en av blondinerna, hon bedrog honom svårt, stal vinet och till slut även nyckeln till ettan. Han kom aldrig över det och sen gick det snabbt utför.

    Har du tänkt på en annan sak? När jag var ung så blev liksom det jag skrev noveller. Alla dessa lösryckta trådar och berättelser, jag träffade så mycket folk som jag aldrig träffade igen sen, men som jag spekulerade i.
    Numera när livet är väldigt mycket mer stabilt och kanske tråkigt (fast jag gillar det), finns plats för romaner. Mötena införde någon sorts störning, kan man säga. Men de var också en möjlighet.

    Men åter till ditt upplägg. Just bara därför borde det väl bli precis tvärtom?

    • JC Brandt skriver:

      Haha, den unge novellisten och den luttrade romanförfattaren! Jo, det tror jag också. Och som du skriver, det handlar väl om tempo. När man är ung är varje vecka fullpackad. Världen kan gå under en regnig tisdagskväll och återuppstå tolv timmar senare. Oräkneliga människoöden virvlar förbi, tablåser, dramer. Och plötsligt är man tjugo år äldre och vill motsatsen – hålla fast en enda tanke, ett enda synintryck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s