Sfinx

Christine Falkenland
Sfinx
Wahlström & Widstrand

För nu ganska många år sen, i den avlägsna forntid då Ronald Reagan var president och telefonerna av bakelit, kom Michael Douglas en dag hem och fann att något puttrade på spisen. I kastrullen låg barnens kanin: det var Glenn Close som hade lagt den där. Filmen hette Farlig förbindelse, och i dess kölvatten uppstod ett kodord som flitigt användes män emellan.
”Aktare, hon är kaninkokerska.”
Jag vet inte om Christine Falkenland hade scenen i åtanke när hon tillredde sin senaste roman Sfinx.
Ändå finns det något i upplägget som luktar just straffkokad kanin.
Här har vi en dumpad kvinna, ett ex, som inte kan släppa tankarna på ungdomskärleken Felix.
Nu är han omgift och bor i tjusigt miljonärsreservat utanför Göteborg.
Den nya kvinnan lystrar till namnet Claire. Hon är en ”prerafaelitisk uppenbarelse” som svävar ut ur en vit bil framför ett vitt hus. Besatt av denna nästan utomjordiska rival stryker romanens berättare – kvinnan i svart, hämnerskan, madame Stalker – runt utanför staketet. Ibland förklädd till hurtig joggare, ibland som orörlig silhuett i midnattstimmen.
Vad som är fantasi och vad som verkligen äger rum, är inte lätt att säga.
Romanen berättas uteslutande i form av brev, riktade till Claire. Postas de någonsin? Tar hon, den svikna, sig in i de andras sommarstuga och skändar sovrum samt tandborstar? Och vad har hänt den försvunna katten?
Delvis är Sfinx ett pussel som varje läsare själv får lägga. Allt är subjektivt: vi hör bara ena parten och ibland går förebråelserna på tomgång. Det är detaljerna snarare än helheten som övertygar, och den svartglimmande monologen får en extra laddning av Falkenlands märkliga hybridspråk, som ständigt pendlar mellan det högstämt patetiska och det fränt ironiska. Det är mycket stilens förtjänst att dramat vidgas till att handla om mer än bara avund och svartsjuka. För mellan raderna tecknas något som inte begränsar sig till kaninkokerskor utan är skrämmande på riktigt. Ett sylvasst porträtt av ett Sverige där klyftorna mellan rik och fattig är avgrundsdjupa och där den som inte är lyckad slås ut.

(Miniatyrrecension publicerad i Tidningen Vi, nr 8 2011)

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Sfinx

  1. Prerafaelitisk. Skändade tandborstar.

    Verkar klart lockande.

    • jcbrandt skriver:

      Den kombinationen missade jag! Viss risk att boken (helheten) inte riktigt kan infria just den prerafaelitiska lockelsen. Mycket klasskamp och ensliga promenader i midnattstimmen.

      Den 2011-08-26 skrev

  2. Nu måste jag visst göra en liten feministisk krumelur här: Manlig motsvarighet till kaninkokerskan: ” Akta rej, han är en Polanski!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s