Tysk höst: Kirschsuppe

Sista söndagen i augusti kom dottern hem med en halvliter surkörsbär. Nuförtiden heter de väl moreller. När jag var barn och plockade dem uppflugen på en vinglig stege inne bland skuggorna under det stora trädet i mina farföräldrars trädgård användes inga eufemismer. Sauerkirschen, sade vi. Och eftersom de var så sura åts de sällan direkt. Stora mängder konserverades och hamnade bland de andra glasburkarna nere i matkällaren. Resten kokades till soppa. Kall Kirschsuppe som avnjöts som förrätt heta sommardagar medan flugorna slog mot verandafönstren och murgrönan ringlade sig kring soluret ute på gräsmattan.
Att bären inte längre hette Sauerkirschen upptäckte jag först många decennier senare i Berlin. Schattenmorellen, skuggmoreller, stod det nu på burkarna som oftast var importerade från Ungern. Varför de skulle heta så förstod jag aldrig. Vad var det för skugga?

Hursomhelst hade jag inte ätit Kirschsuppe på många år, inte ens fantiserat om att göra det, när jag i somras hamnade på en auktion på Österby bruk. Jag hade bespetsat mig på ett konversationslexikon i tretton band från förra sekelskiftet och när auktionsförrättaren med aningen gnällig stämma frågade Har jag en tjuga? var jag inte tillräckligt snabb, jag reagerade inte omgående utan när min hand äntligen kom upp var det för sent, han hade lagt på ytterligare en kartong böcker, Har jag en tjuga för båda lådorna?, nästan självömkande muttrade han det, övertygad om att ingen skulle förbarma sig, ingen skulle säga de tröstande orden: Ja, du har en tjuga och när jag den kvällen gick igenom alla de här böckerna ingen velat ha låg det underst två kokböcker från 1937. Jag slog upp den ena på måfå och där fanns den igen, min barndoms Kirschsuppe.

Den är, upptäckte jag i dag, mycket enkel att tillreda. Man lägger bären i vatten och någon minut innan det kokar börjar de sakta stiga mot ytan, en efter en: de ser ut som ett slags skaldjur som flyter upp från de svartröda djupen och mellan bären puttrar ett violett skum, som först tornar upp sig till olycksbådande formationer och efter en stund frasande sjunker ned till en porös hinna över själva soppan. Medan jag sen åt funderade jag på om det var så här den hade smakat när jag var barn. Det gjorde den kanske, bara det att i mitt minne var bären mycket större och färgen på dem bleknad, nästan gammelrosa.

Detta inlägg publicerades i Dagboksblad, Tyskland och märktes . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Tysk höst: Kirschsuppe

  1. bodil Z skriver:

    Sauerkirschen känner jag till men jag har nog inte ätit Kirschsuppe. Var fanns den här trädgården? När jag läser raden ”och murgrönan ringlade sig kring soluret ute på gräsmattan” tänker jag på Effi Briest och det är väl inget att förvåna sig över… Vacker skildring som känns nästan självupplevd för mig, trots att jag ”nog” inte ätit någon Kirschsuppe.

    • JC Brandt skriver:

      Bodil, ingen Kirschsuppe på Zagrebs krogar? Jag vet att soppan är omtyckt i Ungern, förmodligen även i (västra) Polen. Och med trädgården har du rätt. Den låg i Celle, alltså ganska nära Göttingen. Invid floden Aller. Det fanns också minst ett halvt dussin äppleträd, Boskop och andra syrliga sorter som nu tråkigt nog nästan helt försvunnit (trängts ut av mer insmickrande konkurrenter med hårdare och glansigare skal). Äpplena kunde man också göra soppa på. Samt på fläderbären. Har du ätit det, Holundersuppe? Det får bli en egen tråd, fram i oktober när säsongen är inne.

  2. bodil Z skriver:

    Just nu äter jag mest hemma, så jag har inte så god insyn i krogmenyerna. Jag får fråga någon som är insatt. Och inte har jag ätit Holundersuppe heller, inte medvetet i alla fall, men saften har jag förstås druckit. Den soppan vill jag gärna veta lite mer om.

    När du säger att Celle ligger i närheten av Göttingen, så får jag en känsla av att jag måste ha sagt att jag bodde i G. under en del av min tidiga barndom, men det har jag väl inte sagt? I Celle har jag varit som turist.

    Boskop-äpplet nämns förresten med stor värme i Christine Brückners ”Jauche und Levkojen”.

    • JC Brandt skriver:

      Flädersoppans herravälde är ganska blygsamt. Den finns nog bara i norra Tyskland, Danmark och Skåne. Jag tror att den i de trakterna förr i tiden intogs i förebyggande syfte, som ett skydd mot förkylningar. Det speciella med soppan är ju att man tillvaratar de beska bären och inte de skira blommorna. Har jag blandat ihop någonting med Göttingen? Det var där jag placerade dig, och om det inte stämmer så ber jag om ursäkt!

  3. bodil Z skriver:

    Äsch, ursäkta, du har inte blandat ihop någonting, det är bara jag som är babblig. Jag menade att jag inte kom ihåg att jag hade sagt att jag bott i Göttingen som barn. Nu lät det visst som om jag inte hade bott där, men det har jag alltså.

    Aha, soppan görs av bären!

  4. Klaus-Jürgen Liedtke skriver:

    Hej, det var länge sen – råkade bara se det här. Och jag åt ”Kirschsuppe” nästan varje lördag på barndomssomrarna, med Sauerkirschen ur egen trädgård, som förrätt till Mehlflinsen, stora gyllengula pannkakor som fyllde ut hela stekpannan.
    Vad tror ni förresten om den svenska översättningen av ”Effi Briest”, undrar om jag ska ta Eva Liljegrens bearbetning eller beställa en nyöversättning till det här:
    http://balticsealibrary.com/index.php?option=com_flexicontent&view=items&cid=67:texts&id=155:effi-briest&Itemid=90

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s