Farväl till schlagern

1966 var ett bra år för tårkörtlarna. Han gled ut på scenen och
strålkastarskenet förvandlade hans solbränna till en bronsfärgad
mask av vemod, och när han med hårt tyglad smärta grep mikrofonen
och sjöng ”Farväl, farväl, farväl; dina tårar gör så ont, så ont, så
ont; vår dröm den svävar bort; merci chérie, gråt inte mer” visste
alla – publiken, juryn och de förbittrade konkurrenterna – att det
var kört. Det årets melodifestival var redan avgjord och det kunde
bara finnas en segrare.

Han hette Udo Jürgens. De båda föregående åren hade han hamnat på
platserna sex och fyra. Besatt av tanken att denna gång krönas till
Europas schlagerkung hade han penslat stämbanden med allt tjockare
lager sirap och lagt sig till med en åtsmitande smoking som fick
honom att se ut som en spritfri James Bond – och när alla rösterna
var räknade bugade han sig elegant och sade: ”Merci Jurys”. Det
var, tyckte han själv, en spirituell ordlek; vinnarlåten hette ju
”Merci Chérie”.

Vackra minnen, smärtsamma minnen. Udo Jürgens var österrikare, men
eftersom Västtyskland var den överlägset största marknaden för
smäktande avskedshymner om uppbrott och blödande hjärtan hade han
slagit sig ner i München. Det var ett klokt val. I de utsålda
konserthusen mötte publiken honom alltid med samma suck av lycka och
tacksamhet.

Men det råder ingen rättvisa i världen – och i synnerhet inte i
nöjesvärlden. 1967, ett år efter den stora triumfen, sköt en tysk
polisman ihjäl en demonstrant i Berlin. Det hjälpte inte att den
seriösa pressen påpekade att den skjutne var vänstersympatisör. En
våg av protester drog ändå genom landet. Det var framför allt i
storstäderna som ungdomen rycktes med, och som om vådaskottet satt
alla lagar ur spel slutade folk att gå till frisörerna och grävde i
stället ned sig i skumma verk av Marx och Rosa Luxemburg. Och det
kanske värsta av allt, vidrigare än Baader-Meinhofligans härjningar
och på sikt farligare än den fria sexualiteten: musiksmaken blev
brittisk.

För Udo Jürgens började en långsam reträtt. Mer och mer kände han
sig som en kejsare i exil. En revolution hade slagit sönder hans
rike och på tronen vältrade sig nu en mob långhåriga ligister med
ylande gitarrer. I schlagerindustrin var man ändå optimistisk.
Allt har sin tid; förvirringen och galenskapen skulle gå över. Folk
skulle vakna som ur en ond dröm, en misslyckad orgie, och skamsna be
sina smädade smörsångare om ursäkt. Men tills vidare fick
svångremmen dras åt. Spelningar i provinsen, ljusår från all
glamour, och för en publik av reumatiker och krigsinvalider.

Och ändå – trots frustrationen och bitterheten, trots den ihållande
känslan av landsflykt – en gång varje år var det galafest vid den
tyska schlagerns hov. Uttagningen till melodifestivalen var de
eviga värdenas sista bastion. För de tävlande var det fortfarande
1966 och det fanns ingen pop, inga perversa trumsolon – alla sådana
tributer till tidsandan var bannlysta – det fanns bara dragspel och
bayerska folkdräkter och kortklippta män som sjöng om solnedgången
över Teneriffas stränder.

Att de tyska bidragen aldrig vann melodifestivalen, utan med en
komisk regelbundenhet hamnade långt ned i resultatlistan, spelade
ingen roll. Det var ju utlänningar som röstade och av folk som
tuggade i sig grodlår eller drack vodka till frukost kunde man
förvänta sig vad som helst – utom smak.

Sedan föll berlinmuren och i efterskalvet rämnade hela det
socialistiska imperiet. Europas karta ritades om; på Balkan och
kring Svarta havet uppstod en mängd småriken som plötsligt också
skulle vara med i melodifestivalen. Det blev till sist väldigt
trångt uppe på scenen. Motvilligt tvingades arrangörerna till en
nymodighet: eftersom alla länder inte kunde vara med gallrade en
internationell jury ut de sämsta bidragen i ett slags förhandstest.

1996 drabbade detta bittra öde Azerbajdzjan, Armenien, Moldavien –
och Tyskland. Udo Jürgens och hans kollegor reagerade som försmådda
älskare. De ville aldrig mer ha med melodifestivalen att göra. Ett
kort ögonblick uppstod ett slags tomrum. Dinosaurierna hade lämnat
savannen. Vilka nya arter skulle komma i deras ställe?

Genom ett nyckfullt språng i evolutionen blev en viss Guildo Horn
1998 års svar på Udo Jürgens. Han var inte längre ung, han vägde
omkring 100 kilo och han vann därför att han klev omkring bland
åskådarna och ideligen upprepade nonsensramsan: ”Beep, beep, beep,
Guildo tycker om er, beep, beep…”

Det var bara början. År 2000 tävlade bandet Knorkator. Deras
bidrag hette ”Ich werde zum Schwein” (Jag förvandlas till ett svin).
Sångaren kravlade omkring på alla fyra och grymtade ilsket i
mikrofonen och attackerade däremellan det plyschklädda pianot med en
yxa. Medan publiken jublade grät tv-cheferna tårar av blod. Man
hade gett allt för att få Udo Jürgens tillbaka, men det var för
sent. Inte ens katolska kyrkans skickligaste exorcister skulle ha
rått på den onda ande som tagit den tyska schlagern i besittning.

Startfältet till årets uttagning är som en konstinstallation eller
en happening på en avantgardeteater. Tjejbandet Loverocket, som
från en telefonsexlinje samplat snutten ”Ich bin die kleine Geile
gegen Langeweile” (Jag är den lilla kåta som botar din leda), var
favorittippade ända tills det läckte ut att de i direktsändning
tänkte glida ur sina rymddräktsliknande scenkläder; då uteslöts de
av det arrangerande tv-bolaget. De andra kandidaterna är inte
mindre bisarra: ”Container-Zladko” är en bilmekaniker som vann
Tysklands ”Big brother” och Rudolph Moshammer är en känd frisör som
lovat uppträda med sin mops i famnen. Ingen har någonsin sysslat
med musik.

Stackars Udo, evolutionen var inte nådig mot dinosaurierna.
Dödsstöten mot hans värld var inte alls den andra populärmusiken,
den utländska, som vällde in över Tyskland. Det angreppet kunde han
försvara sig emot. Undergången beseglades i stället i samma stund
som schlagern upptäcktes av den hippa storstadspubliken. All kitsch
förvandlas förr eller senare till konst.

Men när schlagern slutade att vara det den alltid varit – en
provinsiell genre, signaturmelodin för allt det pinsamma som ingen
vill kännas vid – var spelreglerna inte längre desamma. På 35 år
hade Udos smoking blivit full av malhål.

JENS CHRISTIAN BRANDT / Expressen 3 mars 2001

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s