Sirin i exilens många pensionat

Berlin under mellankrigstiden. Medan priset för en liter mjölk
klättrar upp till 360 miljarder mark och industrin genom de
återkommande strejkerna förlorar 11,15 miljoner arbetsdagar delar
litteratörerna upp staden mellan sig.

De vidsträckta arbetarkvarteren i öst, denna labyrint av
hyreskaserner, soppkök, ölstugor och ungkarlshotell, tillfaller
Alfred Döblin, f d nervläkare. En annan man i vitt, Gottfried Benn,
specialiserad på hud- och könssjukdomar, kartlägger Kreuzbergs
bårhus; Bertolt Brecht besjunger de vattenlik som spolas upp på
Landwehrkanalens stränder; Yvan Goll författar oden till tunnelbanan;
Siegfried Krakauer protokollerar tiggarnas missöden på Kurfürstendamm
och samtidigt är Walter Benjamin och Franz Hessel, två av Tysklands
skickligaste flanörer, oavbrutet sysselsatta med att tolka de
ornament, tillfälliga eller inte, som bildas av de fuktiga löven på
en trottoarkant.

Det är som kapplöpningen till Sydpolen. På några få år har varje
lyktstolpe, varje spårvagnshållplats i staden (som till skillnad från
London eller Paris fram till 1918 var en vit fläck på den litterära
kartan) mutats in.

Allt som återstår är Wilmersdorf. Det är den sista outforskade zonen:
en grå kvadrat i Berlins sydvästra hörn. De inhemska författarna har
gått en inspektionsrunda och sedan gjort tummen ned. Gator utan
gatuliv, några parker vars gräsmattor inte får beträdas – det är
ljusår från ”Cabaret”-versionen av Berlin. Ingen synd, inga
kokainsniffande nakendansöser (eller vad det nu var Christopher
Isherwood tyckte sig se); kort sagt, vilken skriftställare med
självaktning vill ödsla sin talang på Wilmersdorf?

Ovanför porten till Nestorstrasse 22 hänger svaret ingraverat på en
minnesplakett. För säkerhets skull är den tvåspråkig. Vladmir
Nabokov, som efter att ha flytt undan Rysslands kommunister och så
småningom tvingades överge Hitlers Berlin, hade säkert uppskattat
ironin i denna dubbla tysk-ryska hyllning. Mindre entusiastiskt
skulle han förmodligen ha reagerat på det hus som hans arbetsrum nu
vetter emot – en av dessa betongbunkrar som 60-talets stadsplanerare
placerade ut lite varstans för att visa att Moskva inte hade monopol
på stalinistisk monsterarkitektur.

Nestorstrasse var Nabokovs tolfte och sista adress i Berlin och den
enda som nästan kan kallas permanent. I romanen ”Gåvan” (1937) liknar
han huset vid ett skepp, kanske för att fasaden lutar framåt och med
viss fantasi kan påminna om aktern på ett bortseglande fartyg. Eller
kanske för att stora båtar, åtminstone om natten, erbjuder en känsla
av trygghet.

Aris Fioretos, själv bosatt i Berlin och översättare av Nabokovs
romaner till svenska, har en teori om arbetsrutinen uppe på andra
våningen.
– Det finns två kategorier författare: de kallblodiga och de
varmblodiga. Den förra gruppen stiger upp tidigt och ägnar morgonen
och förmiddagen åt hårt, disciplinerat arbete; den senare kan bara
skriva om nätterna. Nabokov tillhörde entydigt detta senare släkte –
dessutom led han av sömnlöshet.

Som så många andra emigrantförfattare var han hänvisad till ett
dagligt slit för brödfödan. Nabokov, som i sina memoarer hycklar ett
slags sorg över att han aldrig haft de jobb en författare in spe
förväntas ha (”munk, brottare, förman vid ett stålverk”), behövde
dock bara korsa gatan för att komma till sin arbetsplats.

På en grusplan i Hochmeisterpark invigde han Weimartidens tyska
leisure class i tennisspelandets mysterier. Frank Riseleys
”kanonserve” var det aldrig uppnådda målet. Filtrerad genom minnet
ter sig sysslan mindre ansträngande än lustfylld: ”som en väloljad
automat” öste han ”under en lång sommardags sakta drivande skyar boll
efter boll över nätet” där ”solbrända, skönlockiga” flickor lurade på
en giftig retur.

– Fotboll kallas alltid den gröna planens schack, säger Aris
Fioretos. Det är dumheter. Tennis fungerar däremot på det sättet. En
välplacerad serve, det är springarna som hastar fram över brädet, en
hård volley är ett angrepp av löparna och stoppbollarna är bönderna
som tar ett steg över frontlinjen. Tyvärr vet man inte om Nabokov var
en offensiv eller en defensiv spelare. Däremot var han knappast
stalinist som Björn Borg, som ju enbart arbetade utifrån basen utan
överbyggnad.

– I Nabokovs romaner märker man inflytandet från tennis och schack.
Det kombinatoriska, antagonistiska draget går igen, liksom duellen,
den utmanande gesten. I ”Mannen som spelade schack med livet” är
temat explicit: hjärnornas kamp mot varandra. I en mer subtil form
finns samma struktur i ”Lolita” där författaren hela tiden strävar
efter att överlista läsaren.

Innan Nabokov flyttade in på Nestorstrasse avverkade han
emigrantlivets typiska stationer. Det var ideliga uppbrott;
pensionaten som kantade Wilmersdorfs gator och de möblerade rummen
hos änkor och pensionerade officerare motsvarade schackbrädets
rutor – tillfälliga positioner där man kunde avvakta nästa drag. I
biografierna virvlar de tillfälliga adresserna förbi: Pension Helene
Andersen, Lutherstr. 21, Pension Elisabeth Schmidt, Trautenaustr. 9.

I Wilmersdorf var de hastigt packade resväskorna snarare regeln än
undantaget. När Nabokov 1922 anlände från Cambridge bodde det redan
200 000 exilryssar i Berlin; Wilmersdorf var kolonins hjärtpunkt.
Förbluffande många av emigranterna var litteratörer av ett eller
annat slag. Åren fram till Hitlers maktövertagande ägnade de åt att
grunda egna förlag, starta mer eller mindre kortlivade tidskrifter
och med stort patos deklamera vers i rökelsemättade salonger.

Även Nabokovs egen författarkarriär hade startat med lyrik.
Inspirerad av filmens begynnande högkonjunktur och inte alltigenom
immun mot drömmar om kommande storsäljare förstod han dock snart att
romankonsten inte nödvändigtvis är underlägsen poesin. I Berlin såg
han också en annan sak, nämligen att detta brokiga ryska mikrokosmos
erbjöd en nästan outsinlig uppsättning motiv och att hela denna
ensemble av drömmare och vingbrutna drinkare var fullt i klass med
Tjechovs persongalleri. När han 1926 debuterade med ”Masjenka”
genomsyrades berättelsen lika mycket av hemlängtan som av insikten
att man som emigrant bör njuta denna drog med försiktighet.

Som författare kallade han sig Sirin, vilket på ryska betecknar en
fågel som lyfter ur askan. I memoarboken ”Låt höra av dig, minne”
(1966) blickar han tillbaka på sin ungdomlige dubbelgångare och
konstaterar att ”allt som hade med honom att göra var sådant att det
måste såra ryska konventioner”. Brist på religiös insikt och avsaknad
av moraliskt patos var bara två av brotten. ”Å andra sidan”,
tillägger Nabokov, ”gjorde Sirins beundrare mycket, kanske för mycket
av hans ovanliga stil, briljanta precision, effektiva bildspråk och
annat sådant.”

Aris Fioretos, som delar Nabokovs fascination för den unge Sirin,
illustrerar romanernas särställning med tesen om den trojanska hästen.
– Jag tänker ibland på romaner som grekiska stadsbildningar. Ena
alternativet är Sparta – det heroiska, knappordiga idealet. Kafka och
Beckett följer den linjen, senare förnyas den av Raymond Carver.
Tonen är stoisk, kärv. Det andra alternativet är Ithaka, som står för
det nostalgiska. Det är den form som skapas av Proust och Virginia
Woolf; en mångstämmig berättarkonst som försöker återskapa något
förlorat – en tidsålder, en samhällsklass, ett landskap. Hit hör
också de sidor hos Nabokov som kretsar kring minnet.

– Men det finns också en tredje stad: Troja. Kanske är det hans
verkliga hemvist. Troja, det är romanen som sanningssökande lögn.
Författaren skapar artefakter som likt en trojansk häst rullas in på
läsarens torg. Romanens (eller hästens) buk visar sig då rymma något
läsaren inte anade. I ”Lolita” hör vi tydligt författarens gäckande
viskning: slår du, läsare, upp den här boken så innebär det att vi
tecknar ett kontrakt. Med alla medel ska jag få dig att känna sympati
för en figur som egentligen är perverterad. Med andra ord: läsaren
komprometteras att bejaka sidor av sig själv som man annars aldrig
kommer i kontakt med.

”Masjenka” följdes av sju romaner innan Nabokov i maj 1937 flydde
från Berlin. I efterhand gick det inte att avlocka honom några
positiva omdömen om staden. Han hade lämnat lika hastigt som han
kommit; alla återblickar var meningslösa. Den ende som han möjligen
saknade var sitt alter ego. Redan då, på 30-talet när huset vid
Nestorstrasse seglade genom midnattsdiset, hade han haft en tendens
att tillmäta Sirin ett eget liv. När han i privata brev lyckades med
en oväntad formulering eller en djärv metafor kunde han triumferande
vända sig till adressaten med påståendet att han, Nabokov, som
stilist nästan var Sirins jämnbördige. Trettio år senare nöjde han
sig med ett vemodigt epitaf: ”Tvärs över exilens mörka himmel for
Sirin… som en meteor och försvann utan att lämna så mycket mer
efter sig än en vag känsla av olust”.

Jens Christian Brandt / Sydsvenskan, 8 juli 2001

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur, Ryssland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s