Goethes barnbarn i bokskogen

Inga skyltar, självfallet inte. Det har regnat hela dagen och när
vi äntligen rullar in i Weimar är dimman ogenomtränglig, men med ett
myller av plötsligt uppdykande pilar i varje korsning: Goethe-Haus,
teatern, slottet, kyrkogården, biblioteken och museerna och bara 500
meter till Hotel Elephant eller om det var Schillers skrivkammare
eller någon av de andra sevärdheterna i De döda poeternas stad.

En vagga, skriver guideböckerna. Bakom vindrutetorkarna tornar
palatsen upp sig. Fasaderna släckta, distinkt bismak av ärg och
mausoleum. Den centraleuropeiska upplysningens vagga, insisterar
böckerna.

I spindelvävsdimman är vägvisarna som förbiflytande sjömärken.
Inte en enda pekar ut vägen till Buchenwald.

Min reselektyr är en tunn volym av Imre Kertész.
A nyomkeresö (Spårsökaren)är en bok om igensopade spår.
Sommaren 1961återvänder en ungersk överlevande till Weimar.
Det är en ny tid,alla är partimedlemmar i ett parti som vill Folkets bästa,
och alltför unga upptagna eller optimistiska för att minnas något som
hände före den senaste Första maj-demonstrationen. Visst, på en
höjd ovanför Weimar låg det kanske ett läger. Men ingen har haft
tid att verifiera ryktet.

Första chocken för Kertész antihjälte: från Weimar går det många
bussar, till många olika orter. Skamsen inser han att det var naivt
att tro att det bara fanns en buss med ett enda mål. I verkligheten
är ”Buchenwald” ett namn bland dussintals andra på tidtabellen. Det
är skickligt gjort, tänker han. Ingen kan anklagas för att
hemlighålla platsen. När Kertész spårsökare full av onda aningar
kliver på bussen är det första han ser en bondkvinna som förstrött
vrider halsen av en på torget inhandlad anka.

Sedan skakar bussen i gång och när jag lyfter blicken från boken är
vi utanför Weimar och inne i en rondell och med ens får vi syn på
vägskylten och precis som hos Kertész är det ”skickligt gjort”.
Bara den som redan är inne i rondellen kan upptäcka pilen.

Avståndet nästan minimalt. Mellan statyn av Goethe och Schiller som
med varsin hand greppar om en lagerkrans i marmor och
krematorieskorstenen på berget är det sju kilometer. Tät skymning
medan bilen kryper uppför Ettersberg.

I juli 1937, när byggaktiviterna uppe på berget gick in i ett så
aktivt skede att till och med lokalbefolkningen i Weimar anade att
det kanske var något större än en utomhusföreställning av Faust
som planerades, landade ett ilsket brev på Heinrich Himmlers
skrivbord. Det var undertecknat av idel professorer och de var
dessvärre tvungna att protestera. Eller nej, halt, inte protestera
utan inlämna ett betänkande.

Egentligen bara en detalj. De kände sig synnerligen smickrade av
att SS ville bygga ett koncentrationsläger i just deras grannskap.
Men namnet, namnet!

Om det var sant som det viskades att lägret redan döpts till ”KZ
Ettersberg” så var det, jawohl, en skandal.

Plötsligt skakar det till under hjulen: 90-talets sammetslena asfalt
är borta och vi är inne på den svagt stigande Blutstrasse
Blodsvägen – byggd av lägerfångar. Jag försöker se in i bokskogen
för att upptäcka en vägvisare till Goethes revir.

Den där eken där poeterna brukade samlas i månsken för att i ett
slags sadolitterär orgie deklamera veckans eller månadens uslaste
dikt – en happening som avslutades med att Goethe spikade fast det
misslyckade diktverket i ekens bark – borde inte den stå här
någonstans? Eller den rudimentära ”väderstation” han försökte driva
häruppe efter att ha läst den engelske apotekaren Luke Howards On
the Modification of Clouds
? Nej.

Vi kryper sakta uppför sluttningarna och det är kulturen därnere i
vaggan och blodet och bödlarna häruppe i dimman, aldrig båda två
samtidigt. Heinrich Himmler, ofta beskriven som en finkänslig,
gråtmild man, tvekade inte efter lektyren av professorernas brev.

Ettersberg var tysk kulturhistoria och lägret fick, med omedelbar
verkan, döpas om till KZ Buchenwald.

Efter kriget, efter befrielsen av lägret den 11 april 1945, var det
återigen skandal. Då var utrotningslägren österut redan kända och
också på svenska biografer gick Röda arméns dokumentär Marschen mot
Berlin
med de avslöjande interiörerna från Majdanek. Ändå fanns det
en tendens i USA och Västeuropa att betrakta Buchenwald som det mest
obscena lägret: bokskogarna kring Weimar var ju Goetheland och
föremål för tillbörlig kult även i liberala, strikt antinazistiska
hem.

Det var i det läget som den lokala revisionismen, ett av motiven i
Kertész bok, satte in.

Nej, förklarade Weimarborna, vad som skedde i bokskogen undandrog
sig vår kännedom.

När SS-männen kom ned från bergets dimmor bar de –
reglementsenligt! – vita handskar.
Om de haft blod på händerna skulle vi för det första
genast lagt märke till detta, och för det andra hindrat dem
från att dinera i Hotel Elephants matsal.

Argumenten bet inte riktigt på de allierade befälhavarna.
Villrådigheten var stor, och särskilt amerikanska ledarskribenter
vigde sitt bläck åt motsättningen Weimar-Buchenwald. Det
fascinerande med Kertész (liksom med många andra östeuropiska
uttolkare av Förintelsen) är hans vägran att se denna motsättning
som reell. Vad händer, står det mellan raderna i spårsökarboken, om
man vänder på frågeställningen?

Om Buchenwald inte existerade trots Weimar, utan i stället just på
grund av marmorn och lagerkransarna och hela den kärleksfullt
katalogiserade kulturskatten?

Om gåtan inte är närheten, utan vår egen, kanske hycklade, häpnad
över närheten?

Indignationen är ändå våldsam under våren och försommaren 1945. För
opinionsbildarna var det dock mer stimulerande att jonglera med
uttryck som ”kulturens nattsida” än att exempelvis studera
röstsiffrorna från Weimarrepublikens slutfas.

Väljarsympatierna var annars entydiga: delstaten Thüringen (där
Weimar var huvudstad) var den första tyska provins där Hitlers parti
NSDAP kom till makten.

Ironiskt, kanske. Efter kejsartiden, när Tyskland 1918 tog sina
första stapplande steg på demokratins gungfly, lyftes Weimar fram
som symbol.

I Weimarrepubliken skulle alla vara Goethes barnbarn, hängivna
anhängare av upplysningen, vidsynta, toleranta, med stark känsla för
rätt och orätt. Och sen blev just Weimar den bruna vulkanens
epicentrum.

Det var här Hitler-Jugend bildades, under en epok när den rytande
underofficeren med snedluggen knappast var mer än ett stående skämt
på de liberala tidningarnas karikatyrsidor. Det var hit Führern
reste när självkänslan hungrade efter den sublima kick det innebar
att från Hotel Elephants balkong ta emot de fanatiskt hurrande
professorernas hyllningar, och det var givetvis Weimars
lokalpolitiker som tidigare än någon annan kunde rapportera att
deras stad (efter vissa smärre utrensningar) nu var att betrakta som
alltigenom ”judenrein”.

En arisk mönsterstad; där muserna bo äga obehöriga ej tillträde.

På Goethes tid var bergets topp en utmärkt ort för nattliga samkväm
med stjärnorna. Nu är det Europas största parkeringsplats. Över de
vitmålade rutorna för charterbussar gungar vattenpölarna, det är
mörkt och tomt, och jag plockar fram Kertész igen.

När bussen rullat vidare är vår ungerske bevissamlare återigen
vilse. Vidunderlig utsikt, men inget läger. Då uppenbarar sig den
klassiske tyske vandraren, klädd i kortbyxor. Lägret? Javisst!
Synnerligen intressant, upplyser han, mängder av lärorika montrar,
det finns till och med en servering.

För Kertész spårsökare väntar en plågsam upptäckt.
Av själva lägret återstår blott spridda rester.
Porten med inskriften ”Jedem das Seine” (Åt var och en vad den förtjänar),
vid horisonten en naken skorsten, taggstrådsstängsel. Resten är borta, utplånat.

En negativ pilgrimsfärd alltså, en resa till en ort (kanske
helvetet) som bevisligen finns i ens inre och just för att den finns
inom en, måste den också vara fysiskt påtaglig och synlig för alla.

Men Buchenwald 1961 är bara ytterligare ett museum.
Håglöst går han bland montrarna i utställningspaviljongen.

Bödlarna är, liksom offren, redan historia. När han i kafeterian
tycker sig känna igen några gamla lägervakter är han till och med
beredd att sluta en pakt med dem.

Om de finns, finns också han. Men antagligen är de bara en ond
hägring och han skyndar vidare, utlämnad åt insikten att Weimar
segrat: Weimar var det eviga och lägret ovan boklundarna bara en
flyktig parentes.

En nedslående slutsats för romanhjälten, men en triumf för
författaren.

Spårsökarboken har något av samma svarta, hämningslösa självironi
som genomsyrar Strindbergs Inferno eller Thomas Bernhards mest
svavelhaltiga verk.

Allt detta hände, ekar det mellan pärmarna. Barackerna fanns och
bödlarna och nere i vaggan skimrade marmorn på de döda poeternas
tänkarpannor. Men att tro sig kunna infånga lägrets verklighet, att
skriva de sidor som förvandlar den iskalla statistiken (Över 50 000
mördade enbart i Buchenwald) till någonting begripligt, är
fåfängligt.

Jens Christian Brandt / Expressen, 10 december 2002

Kommentar 2011. Artikeln publicerades, som ett slags hyllning, samma dag som Imre Kertész tog emot Nobelpriset. Efter besöket i Buchenwald tog vi oss in till Weimar; det regnade, vi var trötta och aningen missmodiga. I ett gathörn frågade jag ett medelålders par (han iförd den där svarta baskern som är, eller snarare var, så kännetecknande för DDR:s intellektuella) efter en bra restaurang. Därpå slussade de oss, genom allt mörkare gränder, till en lokal i andra änden av stan. Till avsked vinkade de, aningen melankoliskt, med sina paraplyer. Inne på restaurangen satt Nikki Sudden. Jag vet inte om någon minns honom, en halvkänd halvstjärna från punkens barndom. Jag hade glömt bort att han fanns, men uppenbarligen hade han den här kvällen en konsert i Weimar och var gång han passerade vårt bord log han välvilligt, förmodligen tänkte han att vi var där för hans skull. Kort tid senare såg jag i en tidning att han dött.

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s