Det tråkigaste med att skriva…

… är att det alltid kommer ett ögonblick då resan (skrivprocessen) är avslutad och man måste släpa sin packning (den färdiga texten) genom tullen.

För att inte i onödan väcka redaktörernas misstänksamhet sätter man upp sitt bästa ”Se på mig, jag är totalt anonym och utbytbar”-leende. Man flackar inte med blicken, man ställer sig bland de andra charterresenärerna i den gröna ”Nothing to declare”-filen. Man intalar sig själv att det kommer att gå bra.

Vad man inte tänkt på är ju att alla redaktioner med självaktning nuförtiden förfogar över en avsevärd uppsättning knarkhundar.

De här jyckarna är dresserade att även i den skenbart gråaste text ofelbart uppnosa en metafor som inte är död, en formulering som inte förut brukats på just det sättet, en komposition som omärkligt avviker från normen.

”Jaha, då är det kanske bäst att vi tar en titt på din packning”.

Och så står man där.

De högst blygsamma element texten var hopfogad av ligger uppackade i skamsna rader.

Redaktören suckar: ”Egentligen vet du ju vad som gäller…”

Förstulet ser man sig omkring. Väggarna är täckta av sovjetiskt rödflammande banderoller där parollerna för dagen står skrivna med guldskrift: ”Leve det personliga tonfallet”, ”Kreativitet är trumf”, ”Konformitet är död”. Två tvångsarbetare, före detta poeter och översättare av moldaviska neofuturister, kommer med en stege och en dammvippa. Medan den ene håller fast stegen klättrar den andre upp och avlägsnar några osynliga dammkorn från ett jättelikt porträtt av Olof Lagercrantz.

Tullaren harklar sig: ”Vad du än tror, så är vi inga monster. Jag är faktiskt beredd att släppa igenom din text om vi gör så här och så här och så här…”

Förändringarna är häpnadsvärt skickligt genomförda. Några snabba klipp med saxen, några resoluta streck med rödpennan – och ens lilla artikel är nu exakt identisk med de nio miljoner kulturartiklar som producerats det senaste dygnet. Ett under av individualism, ett fyrverkeri av djuptpersonligt, djuptautentiskt, djuptprecisallting. Knarkhundarna viftar på svansen och från sitt förgyllda imperium ler Olof Lagercrantz uppmuntrande. Och när redaktören sedan milt viskar Dessutom behöver du ju pengarna, då är man nästan mör. Nästan beredd att avstå de egna formuleringarna och istället acceptera redaktörens antiseptiska version.

Men bara nästan. Man vänder på klacken, man går och ställer sig i den röda kön istället.

EDIT. Jag är nybörjare på detta med WordPress. För ett kort ögonblick dök det upp ett knippe annonser under det här inlägget. Nu är reklambilderna borta igen. Någon som vet vad det är, och hur man får bort det?

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Det tråkigaste med att skriva…

  1. gunnarstrandberg skriver:

    Ah, dagens läsning!

  2. JC Brandt skriver:

    Gunnar, vi ses på Arlanda. I den röda kön. Endast där är det trivsamt.

    • gunnarstrandberg skriver:

      Ja. Men trivsamt vet jag inte.

      För jag kommer därifrån nu. Och de beslagtog allt.

      Full så att jag knappt kan formulera mig, refuserad av ett pissförlag, ledsen och arg.

      En imbecill till tullare som dessutom var feg och politiskt korrekt fick fälla avgörandet. Samtidigt tyckte han att ”det är helt klart att S kan skriva”. Gjorde det mig gladare? Hade jag honom här skulle jag göra något horribelt med hans strupe.

      Men här finns bara tomma luften och mörkret. Och i det, någon som gör något hemskt med mig.

      Ingen som är mån om sin plats vid köttgrytorna borde, i detta beräknande samhällsklimat, posta en sån här dum och patetisk kommentar. På nästan alla sätt är det idiotiskt och inte att rekommendera. Hån och pinsam tystnad blir resultatet.

      Men jag är inte ingen och det här är sådant som utspelas i den röda kön varje dag. Ändå kommer jag aldrig någonsin att försöka mig på den gröna kön. Hellre får de ta ifrån mig allt. Gång på gång på gång.

      • gunnarstrandberg skriver:

        Ojdå… Det där var en onödig och dum fyllekommentar. Förlåt, det ska inte upprepas.

      • JC Brandt skriver:

        Gunnar, det var absolut ingen onödig kommentar. Tvärtom, jag är glad att du skriver härinne.

        Först och främst vill jag be om ursäkt för det där med ”trivsamt”. Det var korkat. Jag skrev en lång utläggning om att vi blir allt fler som bara kan skriva för byrålådorna. Men jag strök den. Därför att jag hoppas att det inte stämmer.

        Faktum kvarstår att situationen är extremt komplicerad. För en vecka sen pratade vi i en annan tråd om marknaden. Jag tror ju att det finns två litterära kretslopp, en huvudfåra som består av de (förmodligen spökskrivna) böcker som ministrar och tv-stjärnor ger ut. Och så en annan, nästan underjordisk: böcker av folk som är författare och som (i någon mån) lever för att skriva och just därför är belagda med ett slags publiceringsförbud. Situationen försvåras av att ytterst få redaktörer, förläggare, lektörer kan läsa. Och att de, typiskt för vår individualistiska tid, hellre skulle ta arsenik än våga sig på ett självständigt omdöme.

        Så ser nuet ut, men jag vägrar tro att det också är framtiden. De små förlagen kommer att vinna mark. De kommer också, så småningom, att anställa redaktörer som inte är teknokrater.

        Det är hemskt att bli refuserad. Man är ensam med sin vanmakt. Du får inte vända vreden och sorgen inåt. Det är teknokratpacket som har fel.

  3. Mustafa Can skriver:

    Bror, egentligen behöver vi inte ens, resa, känna, dofta, smaka, lyssna, betrakta. Låt redaktörerna skriva alla texter. Kostnadseffektivt. Man förser de med 5 standardmallar, sen är det bara för dom att skriva under med sitt namn

    • JC Brandt skriver:

      Mustafa, om branschen bara vore en liten smula intelligentare så skulle man för länge sen ha plockat fram en mjukvara som i all evighet kunde producera de efterfrågade texterna. Och gärna med debattfunktion. Datorn i vild clinch med sig själv: ”Gårdagens text får betraktas som ett absolut lågvattenmärke”.
      Etc, etc. Tills den siste tidningsläsaren somnat redan vid morgonkaffet…

      Fast för tydlighetens skull: det här är egentligen inte ett angrepp på redaktörerna. (På Riddarholmen finns en briljant person som skulle kunna anfalla med osäkrad köttyxa; jag skulle utan knot gå med på de mest radikala stympningar av texten.) Utan på mentaliteten. Likriktningen. Besattheten av standardmallarna.

  4. gunnarstrandberg skriver:

    Tack! Läste ditt svar först nu (vågade inte innan) och blev väldigt glad över din förståelse, och kanske något hoppfull. Att bli refuserad är lite som att känna blodet sippra ur en när man är gravid i tolfte veckan.

  5. JC Brandt skriver:

    Vad fint att du är tillbaka! Jag vet själv hur det där känns och vilken svart brunn man hamnar i. Sen är ju ens refuserade text trots allt ingen färskvara. Den börjar knappast mögla i skrivbordslådan. Tvärtom, när besvikelsen lagt sig kan man ta fram verket igen och då själv sitta som sin egen redaktör, fila bort det som kanske var ojämnt, lägga till vad som eventuellt saknades.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s