Jag ser på när dottern gungar.
Hur hon svävar i jämnhöjd med allt som står i blom: päronträdets knotiga vita krona, syrenerna, den darrhänta aspen.
Och mot horisonten till: enarna som – i år igen – sätter upp Macbeth fastän publiken och applåderna uteblir, björkarnas vita balett, de tre tallarna som likt ärrade befälshavare under napoleonska krigen stövlat upp på en liten ås där de inväntar det vidare skeendet.
Dottern frågar: Vad tycker du är finast av allt som finns här?
Jag mumlar något oförbindligt om helheten, och ljuset.
Men framförallt tänker jag dem som bodde här före oss.
De som inte var sommargäster, de som inte kunde åka hem när det regnade eller blev långtråkigt, de som inte hade europeiska kulturtidskrifter flaxande på köksbordet.
De som inte kuskade runt i grannskapet på jakt efter loppisfynd och tillbringade helgerna med att, lite lagom nonchalant, ropa in naiva skolplanscher på auktion, spruckna jordglober, kitschigt överdimensionerade ljusstakar.
De som inte läste Zagajewski till frukosten och sen drog på sig gummistövlarna med en känsla av se skönheten i minsta rörelse i det oklippta gräset.
Satt de nånsin så här, en förmiddag i solen, med en kopp kaffe i ena handen och den andra som en skärm för tinningen och med registrerandet av flyktiga molnformationer som enda sysselsättning?
Iakttog de svalorna? Diskuterade de sinsemellan varför syrenen blommar så kort och sen förvandlas till en risig buske?
Jag tänker på hur de som växte upp här ibland kommit på besök: nu som sjuttioåringar, lite krökta men på det hela taget välmående (den flotta bilen parkerad invid resterna av den rivna ladan), hur de suttit i trädgården, låtit sig bjudas på kaffe – och hur de, efter ändlösa utläggningar om hur torftigt det var, hur de vintertid pulsade genom snön i bara träskor fem kilometer till skolan, strålat av lycka vid tanken på att ha lämnat det här stället bakom sig.
Jens Christian Brandt 
En flicka i en gunga. Just där någonstans, i östra Uppland, har också vi familjens sommarhus.
Men jag märker inte samma uttråkning hos de fastboende, kanske för att jag inte är där om vintern. Hela bygdens allt-i-allo, Olle, brukar tvärtom prisa sin skapare för att han slipper bo i stan. Men gammal är äldst, och de yngre generationerna blåser förstås därifrån, med rivstart.
Samtidigt är det andra som flyttar ut, och blir åretruntare, hantverksfolk mest. DE verkar nöjda. Inte minst med ROT-avdraget, då. Hummelihum.
Men ”förr i världen” kan du tro, när gubben Erik kom roende så långsamt att man såg dropparna rinna från årorna; nog hade han span på både ett och annat. Jag ser också framför mig sommarbilderna av bygdens folk + sommargäster, i gräset, en del halvliggande med en hopknuten näsduk över skulten. Kikandes. Ömsom på kvinns, ömsom på svalor, och bromsar, skulle jag tro.
Dessutom, ej att förglömma; de spådde väder i alla möjliga tecken, från cummulusmoln till rönnbär.
Tack för dessa vackra bilder. Gubben Erik med sina åror – lika tydlig som på ett svartvitt fotografi. Och vem vet om vi inte stått i samma kö någonstans, på ICA eller Systembolaget? Bland dem som växte upp därute finns säkert alla schatteringar: en del hade det bra och har därför aldrig längtat bort, andra var trångbodda och med föräldrar som hukade under Bruket (rättarens skarpa blick) och då blev det glädjelöst.
Men visst är Uppland vackert? Jag tycker om det karga – de steniga hagarna, fälten där en lada utan dörr står och väntar på ett hölass som aldrig kommer, de ensliga stugorna med tomten full av skrotbilar.
Kommer att tänka på Folke K, en fattig slarver och skärkarl som ägde öar och kobbar där det varken gick att odla eller att ha boskap. Då, tjugo, tretti och fyrtiotal, var det bygdens fattigaste familj (min farmor och farfar hyrde av honom, och min far är vän med Folkes son). Idag är det såklart tvärtom; de vackra men ack så fattiga kobbarna är idag sålda och bebyggda med mångmiljonhus, och hans barn och barnbarn lever gott på det som då inte var något värt.
Ett boktips i sammanhanget. Inte alla vet att Roland Svensson, som målade (alltför?) många litografier med skärgårdsmotiv, även fint skildrade den forna skärgårdskulturen i sin bok Skärgårdsliv i gången tid (1961). Max Ström har för några år sedan gett ut en fin nyutgåva: http://tinyurl.com/3lr5t5k
Gunnar, de där berättelserna är alltid spännande. Det finns nånting av gammal saga i dem. Den fula ankungen – översatt till ekonomiska termer. Den fattige som satt på en skatt utan att veta om det. Man borde skriva om de där processerna – hur värdena förskjuts. Plötsligt en dag betraktas den vindpinade kobben som vacker, sommargästerna strömmar till, lokalbefolkningen skakar på huvudet, sedlar och lagfarter byter ägare… I Berlin bodde jag intill Tysklands äldsta järnvägsspår – det var där man hade testat de allra första tågen. All den marken hade så småningom också köpts upp. Med resultatet att ett cirka ett dussin tidigare utfattiga bönder över en natt blev miljonärer – och bara femhundra meter längre bort uppförde fantastiska, palatsliknande villor åt sig.
Intressant och lite talande att de slog upp kåkarna i närheten. Ja, sådana händelser gör bra berättelser.
Kul om kungen, i inlägget där ovan, passar jag på att skriva här.
En bra historia i sammanhanget är hur arvedelskulturen på Mallorca innebar att sönerna brukade ärva de då så bördiga dalarna inomlands, med sina apelsinlundar framför allt, men också oliver, mandlar, vinrankor och betesmarker. Döttrarna fick de odugliga kustremsorna. Så kommer sextiotalet, och Simon Spies, och turismen, och grisfesterna, och pengarna… Och idag ser man fortfarande en kultur där kvinnorna, matronorna, har makten, särskilt inåt landet, bort från Palma och bukten…
Tough shit, guys… som det brukar heta
Haha, Simon Spies – matriarkatets tillskyndare.