Kunglig presskonferens

(allt som inte kom med)

Ja, jag omgav mig med märkliga vänner. Ja, min horisont
kan förefalla begränsad: snabba bilar, kaffeflickor, jaktpartier.
Men den som aldrig kan gå sin väg föredrar flyktiga nöjen,
kontinuiteten fanns i ämbetet, privatsfären var något annat.
Nej, med det menar jag vare sig Karat Club i Bratislava eller
Golden Club i Atalanta. Det är sant, jag tyckte om att närvara
vid olympiska vinterspel, men egentligen föredrog jag sammankomster
bak lykta dörrar, konseljer i chambre separée där cigarrglöden
var det enda ljus som gavs. Dåligt omdöme, det är en definitionssak.
Man vet inte förrän efteråt vilka miljöer man hamnar i. Mönster och mönster,
det blir för hypotetiskt: skuggor kan vara olika långa, olika täta.
Jag besökte många tillställningar, jag gick dit verklighetens folk
inte alltid hade tillträde, som ordförande i utrikesnämnden
föll det ibland på min lott att förhandla med tyska ölmadammer,
om de var lättklädda eller inte får andra bedöma. Hursomhelst
fanns det ingen situation, bara korridorer, ständig representation,
fotoblixtarna bländade mig, jag visste inte att jag förväntades
göra en bedömning av hur många flickor, hur många utsända
från undre världen i blodiga frackar, innan jag hann räkna dem
var vi redan någon annanstans och tiden gick inte att hejda.
Ingen aning, kanske hade jag trivts bättre i rollen som Prins Bertil,
två och ett halvt steg bakom scenen, talarstolen, mikrofonen.
Den som alltid posteras rakt under kristallkronorna drabbas
av ett slags omvänd svindel. Eller åtminstone känslan
av att universum alltid kommer för nära.
Ja, somrarna på Öland.
Nej, absolut ingen ånger.
Vet inte, utanförskap är kanske ett alltför stort ord.
Redan som liten pojke led jag under föreställningen
att det var såpbubblorna som jagade mig, aldrig tvärtom.
Ur marken kravlade bålgetingar i syrtut, skorpioner iförda Vasaorden
högg efter mig när jag letade försvunna crocketklot i gräset på Haga.
Självfallet, monarkin har en framtid.

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

36 kommentarer till Kunglig presskonferens

  1. Bengt O. skriver:

    Alltför bra för att bara få finnas här! Men vem skulle våga publicera?

    (Standardkommentaren verkar vara: ” Journalister är ett otrevligt sensationslystet släkte bara ute för att skada. Varför skulle kungen inte få vara som vi andra och ha affärer, gå på sexklubb osv? Han är väl inte mer än människa.”

    Snacka om teflon. )

    • JC Brandt skriver:

      Bengt, jag är glad att du uppskattar lyrismerna!
      Fram till år 2000 kunde man faktiskt publicera sånt här på kultursidorna. Sen tog det slut och istället fick vi en uppsjö av endimensionella kommentarer. JA! NEJ! VÄNSTER! HÖGER!
      Idén med det jag skriver härinne är ju att inte begråta sakernas tillstånd, utan helt enkelt låtsas som om vi fortfarande befann oss i det gamla seklet och som om det ännu var möjligt att skriva det man vill skriva. Men det funkar bara här. Tidningarna vill ha en debatt som är som tennis. Just nu sitter hundratals skickliga publicister och skriver: ”Avgå”. I övermorgon får sen deras förmenta kontrahenter tillgång till spalterna: ”Sitt kvar”. Och så vidare. Für alternde Europäer eher reizlos.

  2. Märkligt ändå, om vi hade haft en kung som kunde tala…

    Men det är nu så med kungen att man liksom inte väljer. Det ingår i själva konstruktionen. Som man inte väljer sina barn eller väljer sina föräldrar – något folk nu för tiden ibland verkar tumma på…

    Det enda jag kommer på i Sverige med en liknande och enligt många då föråldrad konstruktion är Svenska Akademien. Man kan inte gå ur. Man är ”gift” för livet, kan inte skiljas. Har man en gång accepterat så är man sedan fast.
    Så även med monarkin, har man tillträtt, eller vad man nu gör, så är man där. Åldras i ämbetet, ser det inte som ett ”jobb” vilket som helst som man kan byta.

    Och så folket då, med det eviga argumentet ”våra skattepengar”. Detta har väl inte heller ett dugg med pengar att göra. Det är en fråga om moral och inget annat.

    Jag röstar för att kungen sitter kvar. Och att monarkin har en framtid tror jag att en majoritet av svenska folket håller med om, men den tycks se den där platsen i strålkastarljuset som – just det – ett jobb.

    • JC Brandt skriver:

      Karin, eftersom jag inte är medborgare i det här landet åberopar jag egentligen strikt neutralitet i frågan!

      När man ser tv-intervjun kan man faktiskt tycka synd om privatpersonen, helst som han till skillnad från Berlusconi, DSK, Clinton och allt vad gubbarna heter aldrig lyft ett finger för att tillskansa sig det här jobbet. Ämbetet är något som pålagts honom och förmodligen hade han helst sluppit. Men för demokratin är det där fatalt. Man kan inte ha en statschef som det är ”synd om”. Utan det måste vara en vanlig människa, som alltid är ansvarig för sina handlingar och som vid behov kan avsättas.

      Jag tror ju på den tyska modellen. Med stridbara presidenter som sitter en ganska kort tid och sen försvinner in i skuggorna. Den bäste statschef jag själv upplevt var Richard von Weizsäcker, som 1984-94 var Tysklands president. Han valdes i egenskap av aristokratisk högerpolitiker, men ägnade sen avsevärd energi åt att konsekvent kritisera regeringen Kohl från vänster. Det blev en väldigt bra dynamik i det. Man hade någon som stod över partikäbblet och ändå hela tiden lade sig i de stora frågorna.

      • I och för sig håller jag med om att det saknas en seriös motpol eller en dynamik i den svenska debatten. Fast nä. Jag tror ju inte på det i Sverige, om man tänker sig en tysk modell. OM man kunde ändra statskicket (vilket ju borde gå, men säkert inte är enkelt) och införa en president, så kan jag ge mig fasen på att svenskarna skulle ge honom/henne lika mycket makt som kungen och sen skulle de välja Viktoria till det ämbetet. Kanske inte på livstid men med möjlighet att bli omvald.

        Det franska systemet är väl på pappret rätt bra, en rätt noggrann maktfördelning där presidenten har ovanligt mycket makt, men i praktiken tycker jag att det har stora avigsidor. Likaså har jag lite svårt att begripa det här med tvåkammarsystem och indirekta val. Men det ska visst ge en stabiliserande effekt, och det kan nog behövas.

  3. JC Brandt skriver:

    Har ni läst den fullständiga intervjun?
    Jag vill inte länka, men den skvalpar omkring lite varstans på nätet.
    Vete tusan, om det inte är en av de största teatertexter som publicerats på svenska sen Strindberg skrev ”Dödsdansen”. Jag tycker att båda rösterna är magnifika, journalisten som inte ger sig utan envetet borrar vidare i allt det vaga och undflyende -och, faktiskt, kungen själv som excellerar i halsbrytande formuleringar.

    ”Igen, vad är en svartklubb?” (Det låter som Pilatus: ”Sanning, vad är det?”)

    Eller det här, litteratur rakt av: ”I Paris…Folies Bergere…vad är det för någonting, elegant klubb. Eller hur? Du kanske inte har varit där? Det är synd. Det är en väldigt fin klubb. Eller klubb. Vad säger man…en show.”

  4. Ja, jag läste den fullständiga intervjun, och vet inte om man ska skratta eller gråta. Synd om är ordet.

    • JC Brandt skriver:

      Märkligt i intervjun är ju passiviteten. Han återkommer hela tiden till att världen är full av ”värdar” (utan ”l” alltså) och att det är detta mystiska släkte som bestämmer över hans liv. De bjuder in, han kommer. Vem som också rör sig där är inte hans sak; värden har ansvar.

      • Ja, men så har han ju alltid låtit. Defensiv. Redan det extremluddiga vända blad med drottningen (som han ju nu dessutom refererar till som att han ju kommenterat tillräckligt) är ju så underligt så att det gränsar till briljant.

        Han borde hållit käften, är min slutsats.

      • Tänkte en stund till på detta med otydliga värdar som styr hans liv. Men helt ärligt, han kan ju åka på att göra ett statsbesök i något som får lov att definieras som en diktatur? Ja, då måste han hålla tyst och inte säga att här var ju fint och trevligt, men han måste samtidigt ta i hand (och på den handen kan det ju då finnas blod) och representera Sverige som om själva situationen vore helt normal.
        Han kan inte gärna vägra åka dit.
        Jag håller med (mig själv) om att det inte är exakt jämförbara situationer, då privata fester ju är helt och hållet självvalda.
        Men moraliskt handlar det ju om oklarheter i bägge situationerna. Och om man nu inte har så lätt att fatta… så kanske det KÄNNS som om olika ”värdar” styr ens liv och handlande och man vet varken ut eller in.
        Föreställer jag mig.

      • JC Brandt skriver:

        Apropå att ”ta i hand”. I början av 2004 besökte kungen Brunei och uttalade sig då välvilligt om den lokale despoten. Det som framförallt väckte kungens beundran var sultanens sällsynta skicklighet i att på en enda eftermiddag hinna med att skaka hand med tiotusentals undersåtar. Amnesty och andra organisationer framhöll att det där kanske vägde lätt i jämförelse med bristen på demokrati i Brunei. Kungen insisterade likväl på sin rätt att få beundra en duktig kollega.

        Samtida inlägg om konsten att skaka hand här.

        (WordPress krånglar, det gamla inlägget dyker alltså upp om man klickar på punkten i meningen ovan…)

      • Just det. Så var det. Handskakningshistorien.
        Du verkar inte övertygad direkt, om det svåra i att skilja agnarna från vetet för en möjligen klent begåvad monark.

        Men en bra enaktare skulle du få ihop! Och tar man in drottningen (”Vadå, nazist?”) och en lagom grötmyndig statsminister också så blir det bestämt en hel pjäs…

  5. Lennart Erling skriver:

    En lysande text! En existentiell monolog för scenen…
    Den man som ska föreställa kung har så dåliga förutsättningar för det att man får stålsätta sig för att inte bara tycka synd om honom. Förvisso har han inte valt sitt öde, men varje människa kan ändå välja inom vissa ramar. Han har möjligheten att kliva av karusellen, innan han kastas av. Nu har han målat in sig i ett hörn och kan bara hoppas på det svenska folkets snällhet, eller vad det nu är som låter eländet bara fortgå…

    • JC Brandt skriver:

      Problemet är kanske att om han väljer att kliva av karusellen, så stärker det bara monarkin? Då har vi kärleksparet från Ockelbo i ytterligare sextio år. Om han däremot sitter kvar något decennium till, så känner folk kanske sen att det är dags att byta statsskick?

      • Lennart Erling skriver:

        Jo, det ligger mycket i det du säger. Som principiell motståndare till monarkin borde jag kanske bara vara glad åt det som nu sker. Kanske är det hela en kampanj orkestrerad av Republikanska föreningen?

  6. JC Brandt skriver:

    Karins formulering ovan, ”så underligt så att det gränsar till briljant”, är nog den bästa retoriska analysen hittills.

  7. Är det inte alltför tydligt att denna vår regent inte vet hur han skall hantera sig själv, sin roll, sitt ämbete, sin relation till medierna, att han inte vet vad ansvar vill säga?

    Jag tycker djupt synd om honom. Jag ser en statschef som nog inte vill bekläda (ursäkta germanismen) sitt ämbete. Jag ser en plågad man 1) som borde kunna avgå om han finner för gott alt. låta mandatperioden löpa ut och sen helt odramatiskt smyga ut i kulissen ,och 2) som Sveriges medborgare på ett eller annat vis skall kunna avsätta om de så vill.

    Monarkin i idé och praktik, hur mycket goodwill och exportpengar den än må inbringa, svär mot själva tanken med demokratin.

    Upprepningar måhända. Men jag tyckte det var värt att säga.

  8. JC Brandt skriver:

    Magnus, jag är med på allt. Utom när du skriver att han nog inte vill bekläda ämbetet. Det tror jag visst att han vill. Här och nu. Han föddes till detta och en eventuell abdikation ligger förmodligen bortom föreställningsförmågan.

    Karin, jo jag tror att du har rätt. Han turnerar omkring. Ena dagen är det en demokrati som ska besökas, nästa dag ett något mindre aptitligt ställe. Och jag hoppas att jag har fel, men jag tror inte att det finns någon rådgivare som briefar honom om mänskliga rättigheter i de länder han kommer till. Hur ska han då orientera sig?Johannes Paulus II skakade också hand med Pinochet, vilket jag finner förkastligare än att uttala sig välvilligt om sultanen i Brunei.

    Men ändå, det blir för motsägelsefullt att Sverige ska representeras av någon som inte fått uppdraget på egna meriter. En president hade blivit avsatt efter incidenten i Brunei.

    • Jag ska inte tjafsa, tänker jag, men JPII kanske skakade hand med diktatorn för chilenarnas/ de troendes skull? Vägen till dem var via Pinochet, typ?

      Lite som Gabrielle var inne på häromdagen, det k a n s k e var försvarbart att åka till Sydafrika på JAS-resa, inte för att vi vet det, men så länge man inte kan utesluta det så är det svårt att ha en entydig uppfattning.

      Såna här frågor om moral är sällan så svartvita som man först kan tro, tänker jag.
      Men jag vet. Jag brukar få på skallen för det ibland. Jag tar inte tillräckligt tydligt ställning och framför allt avstånd. Nu känner jag att jag måste ta avstånd igen. Hjälp.

  9. Bengt O. skriver:

    Statsöverhuvuden (inkl. påven) har kanske inte möjlighet att påverka vem man måste skaka hand med. Just nu översvämmas vi ju av bilder med Obama och Mubarak, Sarkozy och Khadaffi osv. Värre är det när folk gör saker som man inte behöver: Pinochet fängslades i Storbritannien men släpptes lös av Toni Blairs regering ”av humanitära skäl” (!!!). Norska riksdagen gav fredspriset till Arafat, Kissinger et C0. Und, und und .

    Att C16G gör en patetiskt figur skall inte föranleda oss att enbart fokusera på det, det finns tillräckligt tungt vägande skäl att avskaffa monarkin i alla fall. Tänk på att kungens eventuella sexklubbsbesök finansierats av skattebetalarna liksom Madeleines lyxliv i New York och gymnastiklärarens ”utbildning” till prins. Men viktigast av allt: det är ju fullkomligt obegripligt att ”statsöverhuvudet” i en demokratisk stat skall utses genom arv utan parlamentariskt ansvar.

    Leve republiken.

  10. Gunnar skriver:

    ”Det är inte monarkin jag har problem med, det är kungen jag vill åt” (Red Top i kåseriet ”Saker vi sällan hör”)

  11. Bengt O. skriver:

    @Gunnar: Det är just det som är problemet. C16G är väl ett sympton på monarkins förfall men att enbart avlägsna honom löser inte problemet. Tvärtom, kärleksparet från Ockelbo kanske skulle medföra ett uppsving för rojalismen. (”Tänk dom är precis som vanliga människor.”)

    Leve republiken.

    • JC Brandt skriver:

      Just det, man ska inte underskatta det försåtliga i tronföljarnas förmenta folklighet. Kärleksparet från Ockelbo ligger redan i startgroparna redo att grunda en ny dynasti av gymtränare.

  12. ”monarkins förfall”? Ähum ähum tjaderittan: Ludvig XIV, Karl XIV Johan, med alla sina damer i bonngårdarna, för att nu inte nämna Katarina den Stora, som hade fler älskare än jag, tror jag, om jag räknat rätt.
    Och i Brittania har det ju varit lite si och så, eller hur? Förfallet är sas inbyggt i dealen. Det är väl bara gamle Kungen som var en riktigt fin man. Hur man nu mäter det. Man har väl känning.
    Nu hör jag inte till dem som tycker att sexuella snedsteg är det värsta som kan hända en svensk här i världen (däremot på löpet så klart). Ska nog se till att återkomma till detta sinistra ämne vid lämpligare tillfälle. Gonatt!

  13. Gunnar skriver:

    En gång i världen skrev jag en roman ”om” C16G i vilken jag föreställde mig att han mycket hellre skulle vilja vara skärgårdsbåtkapten än monark. Men intervjun får en att tvivla över om hans fantasi ens orkar ner till Nybrokajen… Ett av de hittills lite oomnämnda problemen är väl också att han inte är det vassaste järnet i verktygslådan. Inte ovanligt bland majestäter, kanske, men nog fan behöver han hjälp på traven med att inse det positiva – för honom själv – i en socialistisk rådsrepublik.

  14. JC Brandt skriver:

    Gabrielle,
    världen över ägnar sig väl folk åt sexuella snedsteg? Det är säkert en trevlig och meningsfull aktivitet. Men ska den inte finansieras med egna medel? Jag håller med Bengt ovan: det är ju skattebetalarna som bekostar förlustelserna på dessa klubbar. Och vad händer i det ögonblick det faktiskt uppstår en situation med utpressning (komprometterande bilder som ska återköpas etc)? Vem betalar då?

    Gunnar,
    du vill inte bjuda på några utdrag ur romanen? Kanske en sommarföljetong?

  15. Jo, jag vet att både Bengt och du och alla andra har det moraliska övertaget i den här frågan. Jag bara gillar att vara konträr. Samt tycker jag, rent sakligt: att skattebetalarna redan gjort för mycket för monarkin, med eller utan kaffeflickor.
    Dessutom var inte huvudpoängen i mitt inlägg att det är okej med snedsteg, utan snarare att det vimlat av dem, alltid, och att det inte är precis just nu som ”monarkin förfaller”. Idag alltså, eller i veckan.

    Såg en bild på Silvia, tagen genom en bilruta. Hon såg ut som vilken ledsen hemmafru som helst. Det gillar jag inte.
    Men alltså: Stora Herrar, inte minst i de ekonomiska bank-aktie-vd-geschäften, har snott Amerikas skattebetalare på räddningspengar som de sedan delar ut som bonus till sig själva. Qviberg fifflar och dumpar aktier, för att andra ska förlora. Dessa penningskandaler finns varje dag framför näsan på oss, och genererar förhållandevis få moraliska blogginlägg. Varför: De är svårare att kritisera, analysera, gör inlägg om. Men det skadar andra människor mycket mer.

    Sen hade jag som vanligt ett litet möte med Freud här om förmiddagen. Han sa, på sitt lugna sätt: Aber, Gabrielle, das weiss man doch – han börjar alltid så – Der König har det undermedvetna till sitt stora förfogande. Kungen är en fadersfigur (hur outvecklad han än må te sig), när han festar, är han allas vän, när han syndar, sitter vi på Oidipus-bänken och buar av indignation.
    Så jag säger det också. Bu, bu. Nu är det sagt.

    • JC Brandt skriver:

      Gabrielle,
      Jag visste inte att Freud var polack? Men det måste han vara, åtminstone låter han (filtrerad genom ditt underbara referat) exakt som mina polska vänner.
      Sehr charmant, och mycket klokt.
      Det konträra är alltid välkommet. Och det gäller också Karins alla invändningar ovan som jag värdesätter enormt. Sen uppfattar jag det inte så att någon härinne söker skaffa sig ett moraliskt övertag. Rent litterärt tycker jag att kungen är en fantastisk kreation – ett stycke teater mitt i verkligheten.
      Och ja, på sikt urholkar alla dessa fallskärmar och bonuspengar till Stora Herrar demokratin mer än förekomsten av några kaffeflickor.
      (Det är synd att varken Gevalia eller Löfbergs lila är börsnoterade. Annars hade man kanske kunnat bli rik på en liten investering där.)

  16. Ja, in med sparpengarna i Classic Franskrost, min favo. Bara det nu inte är 18-timmars-dagar och barn på kaffefälten.
    (Var min tyska verkligen så polsk , he he).

  17. Bengt O. skriver:

    Jag måste småle och smila en smula (knyckt) åt tanken att jag skulle ha något slags ”moraliskt övertag” – det skulle vara första gången i så fall. Men som -låt vara blygsam- skattebetalare vill jag inte vara med och finansiera kungens snedsprång. Det är bara det.

    Fast ändå: med en viss förundran läser jag hur många bloggare, bloggerskor, kommentatorer och debattörer som tycks betrakta erotiska eskapader och äktenskapliga snedsprång som oförargliga små svagheter. Men det kanske bara gäller betraktat på avstånd?

    Men egentligen är det här ett villospår. Det finns starka rationella skäl, främst från demokratipolitisk synpunkt, att avskaffa monarkin. Att helt fokusera på personen C16G och pistonera fram ett efterföljarpar vore förmodligen helt kontraproduktivt från denna synpunkt.

  18. Bengt O. skriver:

    PS. Vill man ge sig på C16G personligen är ett starkare argument att han, via Viktoria av Baden, i direkt nedstigande led härstammar från Gustav den IV Adolf vars ättlingar en gång för alla förklarats ha förlorat alla anspråk på Sveriges krona. Så egentligen är han ju en usurpator.

    Lita på en gammal republikan när det gäller kunglig genealogi. Ni kan ju också läsa Känner du Fia Jansson ett kungligt snedsteg som till slut blev rätt så lyckat.

    • JC Brandt skriver:

      … vars ättlingar gick i österrisk tjänst, om jag inte missminner mig? Der Prinz von Wasa, eller blandar jag ihop vålnaderna nu?

      • Bengt O. skriver:

        Nej det stämmer. Det finns t.o.m. en ”Wasagasse” i Wiens centrum uppkallad efter Gustaf IV Adolfs son, ”prinsen av Wasa.” Jag vet tyvärr inte mycket om honom trots att jag ibland funderat på att blogga om honom.

  19. Snedsteg i goda äktenskap kan vara katastrof, Bengt. Dessbättre har vi undgått det. Min tanke är väl egentligen bara en sorts tolerans; för att den alltid bevakade människan kan ta till något förbjudet.
    Sen tycker jag – om igen – att just sexuella synder, av gammalt, blir enormt stora i Sverige, och i USA, samt kanske i alla sammanhang där det kan kännas lämpligt att göra om folk till en ful image, och att det – som jag sa ovan – finns större Vargar på fältet, som det skjuts alldeles för lite på.

  20. JC Brandt skriver:

    Var det någon annan som såg Anne Ramberg på Aktuellt?
    Med den sortens vänner behöver monarkin nog inga fiender. När hon började raljera med de eländiga journalister som haft fräckheten att rota i pappa Sommerlaths förehavanden under tredje riket, kände jag mig tacksam över att det faktiskt finns ett antal länder i världen där det är exakt detta som förväntas av pressen. Att den rotar i sånt som sopats under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s