Tysk höst

Det här blir första inlägget av många inför bokmässan. Ganska spretigt, och den enda relevanta informationen återfinns på slutet.

Nu är det bara drygt en månad kvar tills bokmässan i Göteborg slår upp sina portar.
Som bekant lyder temat i år: Tre länder – ett språk.
Tyskland, Österrike, Schweiz.

Senast dessa länder stod i fokus var 1999.
Den gången satt jag med i ett slags expertpanel som satte samman seminarieprogrammet, diskuterade vilka författare som skulle bjudas in och hur allt skulle paketeras på bästa sätt.
Trots våra ansträngningar blev det ett mindre fiasko.
Medieintresset tenderade mot noll, och om jag minns rätt kom det bara tre (3!) översättningar från tyskan den hösten.
Hans-Ulrich Treichels Den förlorade.
Ingo Schulzes Simple Storys.
Arthur Schnitzlers Drömberättelse.

Treichels bok var ett litet mästerverk om efterkrigstidens Västtyskland. Den handlade om en familj som mot slutet av kriget flytt västerut undan ryssarna och då på något ofattbart sätt lyckats tappa bort en son. Den här pojken återfinns aldrig och blir just därför en fantom som under de kommande åren dominerar familjens liv. En fantastisk berättelse – och därtill en sann historia. För alla som kunde läsa var det uppenbart att Treichel skrev om sin egen uppväxt. Den förlorade var hans egen bror. Detta hindrade självfallet inte DN från att tolka boken ideologiskt. Som en skandalös (och, givetvis, konstnärligt misslyckad) metafor över förhållandet mellan DDR och Västtyskland. Den totalsågades därför och dömdes till livslång placering i skamvrån.

För de andra böckerna gick det inte mycket bättre. Schulzes bok ogillades, särskilt i landsortspressen, för att den försetts med en engelsk titel (därtill felstavad). Kritikerna var mycket säkra på sin sak: på tyska hette boken egentligen något annat, men det populistiska förlaget (Norstedts) hade i samråd med den samvetslöse översättaren (undertecknad) tänkt ut att boken skulle heta något engelskt för att sälja bättre i Sverige. De ogillade också – av kulturkonservativa skäl – att en del av handlingen utspelades på en lokal tv-station. Det gjorde den inte (däremot förekommer en tidningsredaktion), men fördömandet var ändå enhälligt och kategoriskt. Dessutom identifierade man en rad ”slanguttryck” i översättningen, vilket ytterligare drog ned slutbetyget.

Inte heller Arthur Schnitzler lyckades entusiasmera kritikerkåren. När hans Drömberättelse utkom på svenska hade han själv varit död i drygt sjuttio år. Timingen var ändå inte den sämsta: den hösten gick Stanley Kubricks filmatisering av texten, Eyes Wide Shut, upp på biograferna och på kultursidorna rasade debatten om filmens kvaliteter. Den litterära förlagan nämndes aldrig. Och så vitt jag vet fick boken knappt en enda recension.

Men det var alltså då, 1999.
Sen dess har det ändå hänt en del med de komplicerade, synnerligen neurotiska tysk-svenska relationerna.
Tyskhatet kulminerade, i mina ögon, under tiden kring och omedelbart efter EMU-omröstningen hösten 2003. Då samlade man en sista gång styrkorna, Maud Olofsson och miljöpartiet predikade att EU (eller åtminstone Euro-zonen) var ett slags fortsättning på tredje riket, DN:s vinskribent försummade aldrig ett tillfälle att håna Tyskland (hans metod var att skriva av all upptänklig information som hittades på vinbuteljernas etiketter och sen påstå att vinet ifråga hette just så, vilket betraktades som löjeväckande, byråkratiskt och ”krångligt värre”) och i samma tidning kunde man om söndagarna läsa om exotiska resmål som salufördes under rubriken ”Stranden där man slipper höra tyska”, etc, etc.
Och sen gick luften ur belackarna. De tappade orken, eller vad det nu var som hände. Några av journalisterna åkte kanske till fotbolls-VM 2006 och upptäckte då till sin besvikelse att Tyskland inte alls var en byråkratisk mardröm – utan tvärtom ett rätt kaotiskt men charmerande land. Tågen gick inte i tid, allt tycktes improviserat, egendomligt lättsinnigt.

Men åter till bokmässan 2011.
För det jag egentligen ville säga var att NU – nu, äntligen – tycks trenden på väg att vända.
De svenska förlagen har laddat med dussintals översättningar, det är gamla och nya namn om vartannat, Thomas Manns Bergtagen ges ut i nyöversättning likaväl som unga debutanter. Och de flesta av dessa författare kommer till mässan, inte Thomas Mann visserligen (förhinder), men de andra: Herta Müller, Térezia Mora, Melinda Nadj Abonji, Ferdinand von Schirach, Clemens Meyer och allt vad de heter.
Jag ska försöka skriva om deras böcker under veckorna fram till mässan.
Här bara några hållpunkter (datumen nedan är antingen utgivnings- eller recensionsdag):

21/8 Peter Waterhouse, ”Blommor”
22/8 Melinda Nadj Abonji, ”När duvor flyger”
25/8 Dorothee Elmiger, ”Inbjudan till de våghalsiga”

1/9 Peter Stamm, ”Sju år”
Benedict Wells, ”En vecka i Berlin”
Uwe Timm, ”Vännen och främlingen”

8/9 Herta Müller, ”Flackland”
13/9 Ferdinand von Schirach, ”Brott”
15/9 Felicitas Hoppe, ”Förbrytare och förlorare”
Stefan Zweig, ”Världen av igår”
Thomas Mann, ”En opolitisk mans bekännelser”

19/9 Christa Wolf, ”Änglarnas stad”
20/9 Térezia Mora, ”Alla dagar”
1/10 Herta Müller, ”Hunger och siden” (översättare: Bodil Zalesky)
Thomas Bernhard, ”Wittgensteins brorson”, ”Mina priser, ”Självbiografierna”

4/10 Thomas Mann, ”Bergtagen”
15/10 Ricarda Junge, ”Stalinhusen”
21/10 WG Sebald, ”Dikt, prosa, essä”
25/10 Ferdinand von Schirach, ”Skuld”
15/12 Durs Grünbein, ”Biologisk vals”

Vilken lista. Nicht wahr? Och då har jag säkert ändå missat hälften…

UPPDATERING (1). I september utkommer även Clemens Meyers ”Våld. En dagbok”. Och så har vi performancepoeten Nora Gomringer, vars ”Men säg nåt om natten då” också ges ut i höst. Eller om den redan kommit? Som sagt, listan ovan är lång men inte komplett.

UPPDATERING (2). 5/9 Helene Hegemann, ”Axolotl Roadkill”.

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Tysk höst

  1. Kallar du det här spretigt?! Då har du aldrig läst en svensk debutantroman…

    Nä, skämt åsido. Det låter helt fantastiskt, programmet. Jättebra. Och för att uppmuntra dig ytterligare; vi är ju som bekant en tyskvänlig familj. Sonen anser att Tyskland tillverkar världens bästa bilar. Inte nog med det. Nu i förrgår åkte vi Air Berlin hem eftersom de erbjöd bäst pris. Vi fick mellanlanda på Tegel men det tyckte jag var okej.
    Planet från Arlanda blev försenat en timme och det blev lite stressigt där på Tegel. Men det var ändå en fin upplevelse, för för första gången gick vi igenom en ENORM säkerhetskontroll (minst sex såna där väskmaskiner och tre gubbar per band) där alla kontrollanterna stod och snackade och plockade med de där plastlådorna. Vi var ensamma på plan och vår kontrollant uppmanade oss vänligt att dricka ur våra vattenflaskor. Sen väntade han tålmodigt medan vi gjorde så.
    Vid boardingpasskontrollen pep inte våra kort. Pip, sa killen som försökte få dem att pipa till maskinen. Den teg. Piiip, sa han uppfordrande igen. Den teg fortfarande. Då ryckte han på axlarna och lät oss kliva ut på tarmacken ändå.

    Själva flygplanet var jättefint, det tyckte vi alla tre. Stewarden försökte lära sig säga äppel- och tomatjuice på franska och vi fattade NÄSTAN allt kaptenen sa i högtalarna.

    Det var helt enkelt en jättefin resa, trots vissa stressmoment. Bara så att du vet.

  2. JC Brandt skriver:

    Karin,

    Vilken fantastisk beskrivning av Tegel. Jag ser de här typerna framför mig, hela gänget! Själv var jag senast på Tegel i mitten av juli, alltså före attentatet i Norge. Och då var det inga säkerhetskontroller alls. Enstaka poliser, hopplöst uttråkade och med händerna bakom ryggen, släntrade genom avgångshallen, det var allt.

    Jag tänker att förebilden till Tegel är amerikansk. Att den ska se ut som en liten och nästan parodiskt provinsiell flygplats i en mellanstor amerikansk stad någonstans i mid west. Ingen har någonsin bråttom, alla resenärer är majsodlare på väg till eller från någon konferens på temat ”Moderna jordbruksmaskiner” och alla har klockor har stannat någonstans på året 1959. (Jag inser att det absolut INTE är så det går till på motsvarande amerikansk flygplats, men det är ändå såna associationer man får.)

  3. Tror att Tegel aldrig kan bli jättestort eftersom den ligger nästan inne i stan.

  4. JC Brandt skriver:

    Jo, visst finns det logistiska skäl till att Tegel ser ut som det gör. Men jag tycker verkligen om flygplatsen! När jag kallade den ”provinsiell” var det bara ett lite bakvänt sätt att peka på charmen. Hela Västberlin var ju provinsiellt på murens tid och nu finns nästan bara Tegel kvar som ett monument över epoken.

  5. Håkan skriver:

    Jag har inte haft något att klaga på litteraturutbytet mellan Tyskland och Sverige: vi exporterar pallvis med medelmåttiga deckare och i utbyte har vi fått Herta Müller och Juli Zeh. Det är inte vi som har förlorat på den affären. :o)

    Har du läst Lukas Bärfuss och vad tycker du i så fall? Jag såg honom som hastigast på förra årets mässa och han gjorde ett särskilt intryck.

    • JC Brandt skriver:

      Så kan man absolut se det: vi byter in våra billiga glaspärlor mot litterära diamanter. Men jag är ändå inte nöjd. Jag tycker att de svenska förlagen jobbar på ett nyckfullt, slumpartat vis. Viktiga författarskap översätts aldrig, andra ges en halvhjärtad chans och så släpper man dem igen. Det är intressant att Danmark, som ju alltid ska beskrivas som ultrachauvinistiskt, vad gäller litteraturen ger ut många fler centraleuropeiska författare än vad vi gör.
      Här är ett exempel på en bok inget svenskt förlag velat ta i:
      http://politiken.dk/kultur/boger/skonlitteratur_boger/ECE1269397/noveller-fra-doedens-graense-er-et-lille-under-af-en-bog/
      Och i Politiken kallas den alltså: ”Et lille under af en bog”!
      Men, som sagt, nu var det 2011. Och den svensk-tyska bokhösten ser strålande ut!

      Det är roligt att du nämner Bärfuss. Nej, jag har inte hunnit läsa. Min fru fick ”Hundra dagar” i födelsedagspresent förra året och jag har ofta fingrat på den, lystet och förväntansfullt, men det är den svenska översättningen och jag vill hellre läsa originalet. (Av språkpatriotiska skäl – jag är övertygad om att Aimée Delblancs översättning är perfekt.)
      Har du läst?

  6. Malou skriver:

    Wunderbar, dass Du wieder zurück bist. Du hast uns gefehlt. Wer bewacht sonst dieses Spezialgebiet?
    Alles Liebe Dir
    Malou

  7. Håkan skriver:

    Nej, jag bara såg honom på mässan, en författare med ett egenartat allvar. Jag vet inte om han passar mig, men han är en sådan man kommer ihåg.

  8. Einar J skriver:

    Glad att bli påmind om Lukas Bärfuss. Honom är jag mycket nyfiken på, allt sedan jag såg hans drama ”Bussen” på Dramaten för några år sedan. Inte för att jag har någon vidare överblick, men det är den bästa moderna teaterpjäs jag kan erinra mig att jag sett, i varje fall i det här seklet..

  9. Einar: då har du nog inte sett ”Rummet och tiden” av Botho Strauss, i Ingmar Bergmans regi, på Dramaten.
    Det är den bästa uppsätning jag har sett. Och när vi nu ändå håller oss till tyskspråkiga författare: von Horváths ”Kasimir och Karoline”, i regi av Michael Thalheimer, också på Dramaten.

    Bussen missade jag, det retar mig, som det brukar göra med missade bussar.

  10. Aj, aj – vilka mystofystiska dödar det finns. Ingenting Freud kan förklara.

  11. JC Brandt skriver:

    Tyvärr har jag glömt detaljerna. Det var nånting med en spågumma i hans ungdom. Hon hade, många decennier i förväg, varnat honom för vinden. Att han skulle vara försiktig och hålla sig hemma när det blåste.

  12. bodil Z skriver:

    Jag tycker mycket om dina beskrivningar av de där tre korkade sågningarna.

  13. Jelena skriver:

    Grundlig som vanligt!
    Det låter som om något har hänt bland svenska förslag, listan är ju lång. Kommer du att delta i någon panel på mässan i år? Eller någon av er andra? Kul att se Bodils översättning också! Ni är så fantastiska.

  14. JC Brandt skriver:

    Bodil,
    musste gerade lachen bei deinem Kommentar. I efterhand försvinner de vassa kanterna och besvikelserna förvandlas till anekdoter, lugnande och trösterika som en kopp kamomillté en afton i november. Dock var jag förtörnad när det begav sig. Sehr sogar…!

    Jelena,
    Jag tror att det här är något av ett rekord. Åtminstone har det förmodligen aldrig kommit så många skönlitterära tyska titlar. Många är ju dessutom chansningar, okända författare som plötsligt lyfts fram. Så visst rör det på sig i det svensk-tyska litteraturutbytet. Bodils översättning ville jag puffa lite extra för – också för att den ju på ett roligt sätt diskuterats på hennes blogg. Själv kommer jag att dyka upp lite varstans på mässan. Återkommer längre fram med specifika arrangemang. Just det här seminariet kan man redan nu göra reklam för:
    http://www.bok-bibliotek.se/sv/program/program-2011/?eventid=5117

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s