Tysk höst: Berlin Babylon

I går var jag på bio. Det var en evighet sen sist. Filmen hette: Berlin Babylon.

När man är mitt uppe i ett skeende missar man det lätt. Jag bodde i östra Berlin under de dånande år på 90-talet, då man som mänsklig varelse plötsligt var i minoritet i sin egen stad: den tillhörde lyftkranarna. Grävmaskinerna. Schaktvagnarna. Betongblandarna. Tryckluftsborrarna.
De hade ockuperat staden och nästan över en natt förvandlat det behagligt dåsiga Berlin till Europas största byggrop.
Allt fick anpassas efter deras framfart. Spårvagnshållplatserna flyttade runt, från en provisorisk perrong till en annan, tunnelbanelinjerna stod stilla eller gick på udda tider. Och man kunde komma till jobbet på morgonen och vid arbetsdagens slut gick kvarteret inte att känna igen: allt var avspärrat, hårdföra typer i hjälm och med walkie talkies dinglande över bröstet hindrade en från att gå den väg man dittills hade gått. Jag minns en dispyt med en äldre säkerhetsvakt som parerade fotgängarnas samlade frustrationer med att vankelmodigt sucka:
– Men vi vill väl alla att stan äntligen ska bli färdig…?

Om de byggnader som växte upp på andra sidan avspärrningarna handlar alltså dokumentärfilmen Berlin Babylon. Jag brydde mig inte om att se den när den för exakt tio år sen gick upp på biograferna. Ett misstag, inser jag nu.
För här dokumenteras hela spelet bakom kulisserna. Den socialdemokratiske kommunalpolitikern som var stadsbyggnadsråd i Västberlin när muren föll och då insåg att om man snabbt bytte sida, om man startade ett litet bolag som för en symbolisk summa köpte upp de mest attraktiva tomterna på andra sidan muren, då skulle man redan om några år sitta på en avsevärd förmögenhet. I filmen ser vi honom guida sin efterträdare genom centrala Berlin. Hon är kristdemokrat och från Bayern. Man får en känsla av att hon aldrig varit utanför kontoret. Lite storögt frågar hon vad det där egentligen är för byggnad, den stora där borta…?
Men framförallt handlar filmen om kampen mellan två olika koncept för 2000-talets Berlin. Vilket slags stad ville man bygga?

En fortsättning på sjutton- och artonhundratalets Berlin, tyckte en majoritet av politikerna. Småskaligt. Slutna kvartersblock. Ingenting skulle överskrida de gamla takåsarnas maxhöjd på 23 meter.
En majoritet av arkitekterna ville däremot att man skulle ”ta den historiska chansen” och bygga nytt. Förändra stadens ansikte. Fristående byggnader. Tårtbitsliknande kilar utplacerade på fria ytor. Genomskinliga glaskuber. Höga smala torn.

Jag kan för lite om arkitektur för att ta ställning. Eller ens förstå argumenten. Men det är intressant att se att den motsättning mellan kulturkonservativa och kulturradikaler, som skulle sätta sin prägel på så mycket av debatten i det nya millenniet, artikulerades redan då under tidigt 90-tal.
Bevara det gamla eller hitta nya uttryck. Småskalighet eller storvulna drömmar.
Filmen tar aldrig ställning. Eller jo, den gör det genom att konsekvent skildra Berlin som en hårt tilltufsad skönhet. Dömd till passiv väntan medan utsocknes politiker och arkitekter (de senare nästan alltid bosatta i andra städer, andra länder eller rentav på andra kontinenter) förhandlar stadens öde.

Några utsnitt ur filmen:
Walter Benjamins berömda Engel der Geschichte

http://www.youtube.com/watch?v=DtUeYezAszQ
http://www.youtube.com/watch?v=Prt99kNUW70

Bilden ovan föreställer resterna av det gamla slottsköket.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s